Jag har tänkt på en sak nu under en tid. Det är egentligen ganska själviskt att ha en blogg. Vi tar min blogg som ett exempel (det är enklast så, minst människor som blir sårade).

1. Nästa varenda inlägg handlar om mig – Johanna, JHH ”jag”. Ibland handlar det om någon annan men det är otroligt sällsynt och förekommer allt för få gånger.

2. Jag väljer slumpmässigt ett inlägg (okej, kanske inte så slummässigt, bland inläggen som ligger på ”första sidan” men jag blundade iallafall när jag valde). Jag gör en sökning på ordet >>JAG<< i inlägget. Det börjar bra. Ordet finns med i rubriken. Sedan kommer det 11 gånger till i inlägget, då räknade jag inte med konversationen när J kan stå för både Johanna och Jag. Inlägget består av 224 ord. 11 kanske inte låter så mycket då men seriöst, de andra orden vad handlar de om?

3. Bloggen har en egen kategori som heter ”31 dagar med JHH”. Kan det bli mer självfixerat? Hallå??

Jag vill inte ge dåligt samvete hos folk nu som också har bloggar där ute. Det är inte alls så! Och det finns många bloggar som ger inspiration och som faktiskt hjälper folk. Men vad gör min blogg? I första hand är den mest för min egen del, just nu. Vad hände med att inspirera andra? Att få andra att kämpa med ”omöjliga” saker? Vad hände med att ”hjälpa” andra? Vad hände med att visa upp den sidan av Johanna som faktiskt är en stor del av hennes liv?

Beror det här på feghet? Av lathet? Eller är det bara svårt? Jag vet inte.
Men visst är det själviskt att ha en blogg!

För några år sedan så tipsade en klok person mig om en sak. Jag är inte säker men jag tror det var en man men vad spelar det för roll? I alla fall. Han berättade att det finns de människor som kan börjar gråta när de får massage eller när man blir klippt. I sådana där situationer där man slappnar av. På något sätt så släpper spänningar och då finns det de som börjar gråta just för att spänningar släpper.

Jag frustade lite åt det då. Tänkte att det lät lite konstigt för att inte tala om pinsamt. Vad sjutton skall man säga om det händer? ”Jag var lite spänd?” Ehm? ”Jag kände mig lite spänd men nu är det lite bättre” *snyft, snyft*. Det enda jag såg framför mig var människor som kollade lite knäppt på mig, om jag nu skulle börja gråta.

Med andra ord så tog jag inte det så seriöst. Har visserligen haft det i åtanke någon gång här och där när det har kommit på tal, på något annat sätt.

Men så igår när jag var i kyrkan (okej, nu kommer jag nästan bekräfta en fördom som vissa människor har om folk i kyrkan) så masserade en vän mig. Jag vet inte hur jag skall förklara, det låter så löjligt. Men ja, sån där enkel massage som jag lärde mig i skolan när jag gick på mellanstadiet (ehm…bra förklaring!). Nu säger jag inte att hon gjorde det dåligt ( tvärtom)  utan jag vill betona hur ”enkelt” det var.

Och ändå! Så märker jag att jag är sjukt nära att börja gråta. Inte för att jag egentligen var så ledsen. Jag blev lite förvånad och funderade på vad sjutton det här är. Och så kommer jag ihåg det där som han(eller hon) sa.
Och ja, det kanske är lite så. Men jag började aldrig gråta, för det var för mycket folk runt omkring och det kändes fel.

Men det finns något i det han sa.
Att massage faktiskt kan få dig att börja gråta.
För att vissa spänningar i kroppen släpper.

Det är onsdagskväll. Flickan sätter sig ner, lite tygnd.

– ”Jag har fått en uppgift i skolan.” Säger flickan till den kloka
-”Jaha?” Den kloka verkar inte riktigt förstå problemet.
– ”Ja.” En uppgift där jag måste prestera.
– ”Jaha.” Den kloka tittar upp från sin bok och verkar inte ge några tecken på att förstå problemet.
– ”Men du fattar ju inte, nu börjar ju prestationsångesten att komma” Säger hon och känner irritation över att den kloka inte alls verkar befinna sig på samma plan, hon som annars brukar vara så klok.

-”Tänk om jag misslyckas?” Säger hon lite uppgivet.
-”Ja, tänk om du misslyckas.Vad skulle hända då?” Den kloka lägger ifrån sig boken på bordet brevid. Sätter sig ordentligt i stolen. Dra upp filten över axlarna.
– ”Det skulle vara pinsamt.
-” Pinsamt?”
– Ja, lite pinsamt kanske. Eller nej! Mycket pinsamt.
– ”Att misslyckas?” Den kloka dricker en klunk av kaffet och fortsätter
”För att lyckas måste du våga misslyckas”

Det uppstår en tystnad.

Den kloka forstätter.
– ”Om du inte tillåter dig själv att misslyckas. Tillåter du då andra att misslyckas?”
– ”Det är väl klart att jag tillåter andras att misslyckas. Det är ju självklart” Flickan blir lite upprörd över att den kloka skulle tro något sådant om henne.
– ”Det är väl klart att andra får misslyckas…så länge…
-”…du själv inte gör det”. Den kloka avslutar meningen.

– ”Kanske gynnar andras misslyckande dig? Eller det kanske glädjer dig när andra misslyckas, för då upptäcker du att du inte är ensam om att inte vara perfekt.” Den kloka ler lite.
– ”Men de andra får visst misslyckas. Jag tycker ju inte mindre om dem för det. De är inte mindre värda bara för att de misslyckas.”

– ”Men du då? Tycker du om dig själv om du misslyckas? Blir du mindre värd bara för att du misslyckas?”

Men jag är så trött på det. Trött på att inte orka, trött på att energin kan ta slut på bara en sekund. Trött på att behöva säga nej till saker för att jag inte vill för orken inte finns där. Trött på att höra ”Du ser trött ut” (vilket inte är något elakt att säga utan för att jag verkligen inte kan dölja det)

Men jag vet att jag har minst lika mycket tid kvar som det har gått, att jag bara är i mitten. Att det kommer ta tid att återhämta sig helt. Att det kommer ta flera år att komma tillbaka. Och jag skall kämpa och inte ge upp.

Det är bara det. Jag vill orka. Så snälla, kan jag inte få orka?

På något sätt så har piano fått ta ganska stor del i bloggen av den enkla anledningen att det är en ganska stor del av mitt liv. Nu det senaste har det gått ganska mycket nerför och jag har tänkt lägga ner det för det har varit motigt. Så jag har spelat ganska lite nu det senaste.

Men så tänkte jag så här. Om det nu inte känns bra, är inte piano det bästa sättet att få ut de där känslorna. Om jag saknar något så kan jag ju spela av mig det. (Det är ett intressant sätt att tänka jag vet). Det har faktiskt fungerat ganska bra. Jag har spelat lite nu och det sitter ganska bra. Om det är en tillfällighet eller om det hjälper att ”bara spela”. Det vet jag inte.

Men iallafall. När jag kollade igenom mina bilder så såg jag det här. Mina pianofingrar. Det är ju fruktansvärt!!
Och då blir jag sån där att jag blir arg, jag tänker ut tusen sätt att rätta till bilden för det är ju pinsamt. Och sitter jag i timmar och funderar på hur jag lösa ett problem som kanske inte är ett problem? Eller?

Det är ju det här som är så sjukt. Minsta lilla och man blir besviken, man skäms eller tycker man är sämst.
Det är så typiskt. En enda liten sak och man gräver ner sig totalt. Istället för att tänka på allt det positiva.

Men seriöst människa (nu talar jag till mig själv) det går ju för sjutton att spela med de där händerna. Och det låter ju faktiskt bra! Hallå??? (pucko…men det sa jag inte högt…)

Så sluta upp det där tramset nu och sätt dig och spela piano för du tycker om det.
Usch jag blir så trött på dig ibland!

(Jag hoppas ni förstår att jag talar till mig själv och är lite smått ironisk mot mig själv…men ändå lite seriöst)

Här är ialla fall filmen:

Jag tycker jag skall vara lite nöjd

Den här veckan har jag fått tänka till ordentligt. Jag har fått tänka till vem jag är, vad jag gör, hur mina tankar är och hur jag egentligen fungerar. Det har blivit väldigt tydligt i vissa fall. Så jag har fått fundera lite, tänka på det, grubbla och försöka komma fram till något.

Har ni tänkt på att gott självförtroende och liknade inte alltid är positivt? Eller kanske är det så då att det inte är självförtroende utan mer falskt självförtroende. Ibland tycker det är lite svårt att verkligen förstå det där ordet. Och så är det där med att att blanda  ihop självkänsla och självförtroende. Ibland blir jag lite trött på alla dessa ord. Men nåja, det var inte dit jag egentligen ville komma.

Okey, jag testar och ha överseende med att jag blandar ihop ord och begrepp.
För ett år sedan kunde jag knappt tänka mig att träna i hallen. Det berodde inte på att alla hade mycket snyggare kroppar eller något sånt utan det var jag som jämförde mig med ALLA hela tiden. Mitt beteende var egentligen lika sjukt som att någon skulle be mig prata flytande franska första dagen jag kom dit och aldrig pratat språket innan.

Men jag fick bra tips, bra tränare och bra gemenskap. Jag gick in i min bubbla och lärde mig att bli superfokuserad på det jag gjorde. Jag peppade mig själv med att säga att jag skulle lägga min energi på min egna träning och inte på andras och om de nu kollar på mig ja, då är det deras tid de tar från sig själva, de skulle ju kunna lägga den tiden på sin egna träning. I slutet blev det till och med så att jag tänkte ”äsch det här bjuder jag på”.

Och grejen är den att det fungerar! Det fungerar så länge det handlar om att prestera men när det kommer till människor och mer det sociala planet då är det värre.

En fokuserad Johanna

Det fungerar utmärkt att gå in i sin egna bubbla när man skall träna, man kan ägna flera veckor åt att vara i sin egna bubbla. Man kör stenhårt mot ett mål. För när man är ”ensam/själv” är det enkelt att säga ”äsch skit i dem, kör ditt egna race”. Men när man skall bemöta människor då är det inte lika enkelt. Då blir man mer blottad på något sätt.

Jag har kommit på mig själv med att tänka ”Johanna, skit i dem, om de tycker du är dålig osv osv så är de inte dig de är fel på, de är de som är konstiga”.
Och då kommer det jag funderar över nu. Hur bra är det egentligen att tänka så?
Jag ifrågasätter mitt egna beteende och jobbar därför just nu med att få tankarna till att bli: ”okey, ni kanske inte kommer överens, ni har olika tankar. Men varken du eller den här personen är konstiga, ni är bara olika”.
Förstår ni skillnaden? Förstår ni vart jag vill komma? Vad jag vill förändra. För mitt eget pepp jag skall ju inte trycka ner någon annan.

För grejen är den, att jag börjar veta och jag får höra tusen gånger om, att jag är bra. Och jag tänker fortsätta vara så som jag är nu (tänker givetvis ändra på det som är fel om efter annat). Jag tänker fortsätta skriva, jag tänker fortsätta träna som jag gör nu, jag kommer fortsätta bete mig som jag gör nu. För jag är bra! Men det betyder inte att någon är sämre bara för det.

Så, vad vill jag säga? Jag kommer fortsätta som jag är nu. Jag tycker jag är bra. Jag tycker andra är bra. Jag skall försöka ändra på mitt tänkande i vissa plan. och egentligen vet jag inte riktigt vad mer jag skall säga. Mer än att jag skall fortsätta gå den väg jag går nu, för det passar mig.

Johannas tre punkter för ”Hur man säger en komplimang på rätt sätt”:

1. Säg inte en komplimang bara för att du själv vill ha en.
Besvikelsen blir ofta stor när man inser att någon säger en komplimang bara för att själv få en tillbaka.
Känner du att du behöver en uppmuntran säg det då istället, då är du ärlig.

2. Använd uttryck som ”jag tycker”.
När du säger en komplimang inled den med ”Jag tycker du spelar bra fotboll” istället för ”du spelar bra fotboll”. Ingen kan egentligen säga emot dig då eftersom det är vad du tycker. Däremot kan de inte hålla med dig.

3. Och självklart skall du alltid mena det du säger när du säger en komplimang.
Behöver man tillägga något där? Nej, jag tror inte det.

Jag funderar ibland på människors beteende, mitt egna beteende, vad som formar våra tankar, våra åsikter, våra personligheter, vad vi tycker om, hur vi är och så vidare. Jag funderar också på hur mycket av det som vi bestämmer själva eller hur mycket vi blir påverkade. Jag funderar på hur mycket jag låter mig påverkas och hur mycket jag bestämmer själv.

Människor är lika varandra, människor är också väldigt olika varandra, det tror jag inte så många skulle kunna säga emot. Jag tror inte det finns en enda människa som är som jag. Och då är frågan, är detta något positivt eller negativt. Och är det egentligen viktigt?

”våga vara dig själv”. Man ser det lite här och där, man hör det lite här och var. Vissa håller med andra bara fnyser åt det. Men egentligen, skall det vara något man vågar att vara? Skall det inte vara en sån självklarhet, egentligen? Skall det verkligen behöva vara något där man använder sitt mod?
Svar: nej (det tycker iallafall inte jag)
I verkligheten: Ja

Jag har fått höra, inte bara en gång, inte bara två gånger (och så kan vi fortsätta ett tag) utan MÅNGA gånger följande mening: ”men Johanna…du är ju konstig (också)…” Och egentligen, så bör man inte ta så illa upp av kommentaren. Problemet är bara det, att det flesta av gångerna har jag fått kommentaren när jag varit mig själv till nästan 100%. Det är inte konstigt att man får en lite knäpp verklighetsbild då. Ena stunden hör man att man skall vara sig själv men det resulterar bara i att människor har dömt mig till att vara konstig.

Slår man upp ordet >konstig< kan man bland annat få förklaringar som icke normal, onormal, ”från normen avvikande”, egendomlig, underlig.

Slutsats: När jag är 100% mig själv är jag konstig. 

Man kan då ställa sig två frågor.
1. Är detta positivt?
2. Är detta negativt?

Vad är svaret?
Jag tror inte riktigt det finns något riktigt svar på det här. Vissa säger att ”normal” är inget som riktigt finns, det är något som man hittar på, det finns de som säger att ingen är normal, och vissa ställer sig frågan ”vad är normalt?”

Okey, det är bara att acceptera att människor tycker så. Jag har några alternativ.
1. Jag tar åt mig, bestämmer mig för att inte vara konstig och jag kanske hittar mig själv till 100% på något annat sätt.
2. Jag tar åt mig och bestämmer mig för att vara så att jag inte kan räkans som konstig.
3. Jag skiter fullständigt i att jag är konstig – för jag trivs så bra när jag verkligen får vara mig själv.
(jag kommer svara på det senare)

Ibland, när jag inte kan sova så brukar jag fundera på vad det är som gör att jag är konstig. Kanske är det min humor? Mina intressen? Mina egenskaper? Mitt sätt att bemöta människor? Mina värderingar? Eller är det när jag går upp i extas då jag tycker något är riktigt bra. eller när jag skrattar och är glad? Jag vet faktiskt inte.

Det är en mycket intressant fråga som jag nog aldrig kommer få svar på. Och det stör mig lite. För jag vill veta vad det är som gör att folk tänker så. Hur går tankegångarna? vad är det jag gör, vad gör jag inte? Är det negativt, är det positivt? Eller är det bara ovant?

Och ikväll, när det är en bra kväll. När livet känns på topp. Så kommer nog mitt svar bli 3.
Jag skiter fullständigt i om jag är konstig eller inte.
För skall jag behöva gå runt ytterligare flera år med kränkande tankar om mig själv, skall jag trycka ner mig själv eller fortsätta som jag så länge gjorde?

Eller skall jag njuta av att jag håller på att hitta mig själv mer och mer och att jag verkligen njuter av när jag får vara mig själv? Men visst…det är lite tråkigt när det roliga blir något tråkigt. När man själv trivs med sig själv men inte andra gör det.

Men jag tror också det är så att ingen kommer någonsin hata eller trycka ner mig själv så mycket som jag själv har gjort. Därför tror jag det är värt att försöka njuta av känslan att verklign kunna vara sig själv

Eller är jag helt ute och cyklar?
Vad tycker du?

Jag vet en som njuter just nu och som är riktigt, riktigt nöjd! Det är piano (flygel) och uppträdandet idag. Det kändes riktigt grymt! Den känslan som man får, det är nästan i lite högre klass än träning.

Det är en lite underlig känsla att upptäcka att man är nervös. Jag kände mig inte alls nervös under soundchecket, det kändes snarare bra. Men mitt ben skakade som bara den. Jag är ganska kort och pallen var ganska hög så jag kunde inte hålla nere hälen i backen, alltså pedalfoten (vilket man helst kan göra) men efter att ha bökat och grejat lite så kunde jag nå ner (ja…det låter som om jag är riktigt kort…och det är delvis lite sant…men inte såå farligt kort) men jag fick sitta och spela ett tag och det kändes riktigt bra!

Sedan när det väl började dra ihop och bli min tur. Jag har på något sätt glömt hur det är att sitta och vänta på sin tur och ja, man börja tänka. Jag var grymt nervös!! Hade någon sagt till mig; ”Johanna du behöver inte” då hade jag inte gjort det! Men när jag väl satte mig óch började spela – wow! Det kändes ”jag kan verkligen det här, jag har spelat stycket minst 100 gånger, jag är bombsäker på det”. Det var bara att få den där superkänslan och köra på. Och det gick grymt bra!!

Inför kvällspasset var jag inte alls lika nervös utan det var mer förhoppning och förväntan att få spela igen och jag hade gärna fortsatt att spela en stund till även om man var lite trött efter en hel dag. Men ja, jag är riktigt nöjd! Och jag tror jag fick ut den känslan som jag ville få fram. Och jaa, det kändes så grymt härligt! Nu vet jag anledningen till att jag sökte in till det här en gång från början. Det har tagit fyra år för mig att komma dit jag ville när jag startade. Men jag har ändå på något sätt kommit dit och när det väl gällde, sista chansen – då satte jag det och riktigt bra dessutom!

Jag har faktiskt lite rätt att vara stolt, glad, lycklig, nöjd, lite hypad och jaa belåten på något sätt.

Det kommer kanske komma en film här framöver, vi får se. Och kanske kommer det en och annan bild…den som väntar får se 🙂

Nu skall jag bara slappa en stund innan jag skall sova, oj, så skönt det skall bli!!

Och jag vet att jag har blivit en starkare person
då jag vågar bemöta det jobbiga, bearbeta känslorna
och vara ledsen.
Jag slänger inte längre in det i gaderoben i rädsla att de skall trycka ner mig totalt.
Nej, jag vågar bemöta det
För jag vet att det inte kommer krossa mig totalt.

Obs!! Varning för ett långt inlägg

Jag har länge funderat på om jag skall skriva det här, hur mycket man skall lägga upp om sig själv, vad man egentligen berättar, vad som skall hållas privat. Och jag har försökt att inte nämna något med en gång utan låta det få gå ett tag och sedan berätta just för att jag skall känna, ja att det är ett bra beslut.

Det här kommer nog bli personligt och ja, vissa kommer nog tycka det är rätt barnsligt medan andra kanske reagerar på något annat sätt, därför är jag noga med att känna att det faktiskt är så att jag känner det här är något jag har kontroll över och det är något jag i dagsläget känner mig okey med.

Och ja, det är precis det jag är nu, jag är okey med mig själv. Därför känns det okey att lägga upp det här. Anledningen till att jag lägger upp det här är inte att jag vill ha någon som tycker synd om mig eller att jag skall synas, få uppmärksamhet utan det är dels av glädjen att det faktiskt är så att jag har gått igenom det här och jag har VUNNIT! Jag vill på något sätt låta det vara en uppmuntran att det faktiskt går och att jag tror det inte bara är jag som kan göra det. Men det kan ta tid. Det var drygt två år sedan jag skrev det här. Och ja, jag är inte helt ”återställd” än men jag är så mycket, mycket bättre. Det tar tid men man kan klara det! Det är inte omöjligt! Det är det som jag vill att ni skall ha i era tankar när ni läser det här.

Från 2008
För jag kommer aldrig kunna hitta mig själv
Och jag kommer aldrig bli mogen nog
Och känslan av att jag inte duger är kvar
Och jag sörjer när jag inser att min bror
har gått om mig, både i intelligens och mognad
Samtidigt som jag är oerhört stolt över honom

Jag står kvar och ser hur folk växer i sig själva
vilken kraft de alla har – att hitta sig själva
Men jag är som en nyinflyttad granne till mig själv
som jag aldrig har träffat förut

Jag försöker gå tillbaka ett år
För att minnas det goda och bra
Men jag kan inte minnas
Det är som ett grått dammlager som suddar ut minnena

Jag har hört om mitt självförtroende
Som tydligen fanns då.
En glädje som tydligen också fanns
Men jag kan inte minnas.
För känslan att inte duga tar över och tar bort allt annat

för nu tar jag hårt på allt som folk säger till mig
Ser alla som ett hot. För jag är svag
Så innerligt svag mot alla människor.
Och jag är rädd att jag skall fyllas av hat mot alla
Som är skapad av rädsla – att aldrig duga

Jag skulle så gärna vilja hitta mig själv och vara stolt
och kunna sträcka på ryggen och skämta igen
Och jag vill komma folk närmare igen och kunna hjälpa dem

För på något sätt saknar jag det som jag inte minns

Det är faktiskt sant att jag inte kom ihåg hur jag var innan när jag skrev det här. Idag är det lite annorlunda, jag då och då börjar få lite glimtar av hur jag var. När jag ser bilder kan jag på något sätt knyta an till mig själv. Jag tror det här skrevs i soffan en kväll. Jag tror jag var upprörd, ledsen och ganska sårad. Men framförallt så tror jag var ärlig. Jag tror det beskrev ganska mycket av den bild jag hade av mig själv. Därför behöver jag inte säga så mycket mer om det.

Däremot så kan jag säga desto mer om hur det är idag. Jag kan fortfarande ha lite svårt bland mycket folk (här har ni en utav de stora anledningarna till att jag inte vill/e träna bland folk) jag känner i bland känslan av att inte duga men absolut inte på samma sätt! Tro mig!! Jag skulle aldrig kunna skriva en sådan här text och vara helt ärlig, idag.

Det är nog så att jag fortfarande är lite av en nyinflyttad granne till mig själv, jag tror jag fortfarande inte ser allt vad jag är och vad jag gör, missar de positiva (och givetvis också det negativa) men jag börjar lära känna mig själv mycket! Jag har vuxit oerhört mycket i mig själv och jag har insett att jag faktiskt är stark.

Det här är nog den tydligaste bilden på den personen som jag hörde att jag varit året innan jag skrev det här. Och jag kan själv ana glädjen i de ögonen och spralligheten och lite av självsäkerheten och självförtroendet.

Men idag är jag en annan. Idag är jag mer mogen* och vuxen (av naturliga själ…) men rent mentalt har jag vuxit så grymt mycket. Jag har så mycket mer erfarenhet och kunskap som jag är så otroligt tacksam över att jag har fått. Den där glädjen kanske inte är lika klar på samma sätt men den finns där, ja!

Och det är faktiskt så, att jag idag har hittat mig själv
Jag känner mig stolt över mig själv
Jag kan sträcka på ryggen
Jag kan skämta igen

Men jag hoppas det ändå får bli så att detta får råda med ödmjukhet. Att jag får förbli tacksam, vara glad, kunna vara stolt över mig själv, skämta och allt det där. Men att ödmjukheten inför andra skall finnas där. Och jag hoppas att det jag skriver, det jag gör och det jag är kommer kunna på något sätt kunna vara till hjälp eller uppmuntran, om än bara för en enda person.

Jag känner tacksamhet och glädje över att få utvecklats så mycket som person
och jag ser framemot det fortsatta livet, de nya utmaningarna, de nya lärdomarna.
Och jag vet att det går så länge jag inte ger upp

* Det betyder inte att jag inte kan vara barnslig i vissa situationer eller kan släppa loss barnet inuti mig. Det betyder att jag är mogen på många sätt och vis, på olika plan

Tystnad, något som jag borde lära mig att uppskatta mer. Jag tror faktiskt det är lite nyttigt även om det kan vara lite jobbigt, precis som det är jobbigt att vara tyst. Det är också något jag borde uppskatta mer och ångrar att jag inte gjort, alltså vara tyst och lyssna till andra mer. Tänk så mycket jag kan ha gått miste om genom att jag har pratat på som värsta ja, något.

Ja som till exempel inlägget jag skrev igårkväll. Det är visserligen inte pinsamt och det är inte heller något som avslöjar saker om mig som ingen annan borde veta. Men ligger det så mycket vett eller ja något sånt i det? Tankarna är kanske bra till en början men ja, annars är det bara flum allting. Jag vet inte vart jag vill komma mer än att jag borde lära mig att uppskatta tystnaden lite mer och att lyssna mer. Jag kan ha missat så mycket.

Jag minns att jag var på ett seminarium en gång på ett läger och då var det en kvinna som pratade om det här på något sätt. Det är så lätt att när andra pratar så sitter vi och lyssnar halvt medan vi också fundera ut på vad vi skall svara när personen pratat klart. Man lyssnar inte till vad personen verkligen vill få sagt, vad som ligger bakom orden, vad som finns mellan raderna.

Nu får man inte tolka det här som om jag inte tycker om människor som pratar mycket eller så, absolut inte!! Jag tycker om det mycket! Utan det är min egen inställning, hur bra lyssnare är jag? Och jag menar inte heller att man inte skall prata. Utan jag tänker mig att är man två personer som pratar med varandra och den ena ger den andra full uppmärksamhet när den andre pratar, då tror jag att man får det tillbaka. Eller, jag kan ha helt fel?

Jag önskar iallafall att jag många gånger hade varit tyst och inte sagt så mycket, tagit till vara på det jag hade, njutit av det. För det är så lätt att det bara försvinner och man inte kan göra så mycket för att det skall komma tillbaka. Framförallt kan man inte prata tillbaka det.

Nog om det!
Jag började den här morgonen med den här låten.
Tänkte dela med er och önska er en mycket bra dag

Jag är fortfarande uppe, vilket inte är så farligt men ändå. Har jag pluggat psykologi? nejdå. Har jag gjort annat som jag borde göra? nejdå. Har jag gjort sådant som jag inte borde göra? jadå! (mer om det får ni veta imorgon)

Jag har funderat på hur lätt det är att man går runt och tänker negativa tankar hela tiden. Jag tror jag skulle vinna många medaljer i den grenen!! Det är jättesvårt att bli av med dem men så funderade jag på det, hur mycket anstränger jag mig egentligen för att bli av dem? Eller lägger man energi på att fortsätta i dessa tankebanor.

Jag tänker mig att det finns så många saker vi gör i livet där vi kastar bort sådant vi inte vill ha. Vi slänger papper i papperskorgen (eller pappersåtervinningen) när man skriver fel. Man slänger brev/reklam som man inte vill ha. Om man får fläckar på tröjan så försöker man tvätta bort den – för man inte vill ha den. Det finns så mycket som vi skulle kunna använda som ”symboler” för att vi få bort dessa negativa tankar.

Det är nog en sådan sak som gör att jag tycker om träningen så otroligt mycket. Framförallt när jag är i träningshallen och har tränare. Då har jag bara en sak jag måste fokusera – det som jag skall göra träningsmässigt just då. Alla andra tankar får jag ta före och efter träningen. Och det är så otroligt skönt!! Att för kanske två timmar slippa oroa sig över personer, jobb, saker som man borde göra, allt sånt där. Det hjälper för stunden men inte hela tiden.

Därför borde jag komma på något nytt sätt.
Som ja, när man tvättar av sig sminket på kvällen så vill man få bort det och tvätta rent ansiktet. Likaså kan man göra med de dåliga tankarna. Låt dem följa med i tvätten. Så dagens jobbiga tankar inte följer med in på kvällen. Eller på morgonen, låt de jobbiga tankarna vara kvar i pyjamasen och ta inte med dem under dagen.  eller ja, skriv ner tankarna på ett papper, gå ut och elda upp dem. Det tycker jag låter mysigt (tro nu inte att jag är pyroman…jag tycker bara det verkar vara en trevlig känsla…)

vad vet jag? Jag vet bara att tankar är jobbiga och att jag mår så bättre utan jobbiga tankar. Därför skall jag nu gå och tvätta bort alla jobbiga tankar.

Godnatt 🙂

”Rätt kläder på rätt ställe”
Jag har funderat på det här ett tag, försökt förklara för folk och de har förtstått men ingen håller med mig.
Det spelar egentligen ingen roll men jag tycker det ändå är intressant.

Anledningen till att jag kom på det nu eller snarare igår kväll var att jag och pappa skulle ut och övningskörs den nya bilen en snabbis (snarare åka och tanka) och jag hade inte bytt om efter träningen. Det är nu det kommer. Jag känner mig ofta väldigt bekväm i mina träningskläder oavsett plats. Inte så att jag går runt i skolan eller så men ja ändå. Men det är ju ändå så att folk reagerar när man har långa friidrotts-tights typ ja som nu när man tankar men däremot så fort man kommer till träningshallen då passar man helt plötsligt in.

Det är samma sak som bikini i stan, jag tror det skulle dra till sig mer uppmärksamhet om man hade det än om hade det på stranden.

Jag tycker det är intressant. Att vissa situtioner har fått en viss ”prägel” av hur man skall klä sig. Och hur lätt det är att gå över gränser för de här gränserna är så suddiga och de syns knappt.

Egentligen så vet jag inte riktigt vart jag vill komma med det här? Men jag tycker det är intressant hur dessa osynliga gränser skapas.

Att gå och lägga sig sent och få en timmas mindre sömn är inget bra om man vill ha ork och humör nästa dag. Men det verkar vara mycket bra om man vill få lite pianokänsla

Den är tillbaka, eller iallafall för idag. Pianokänslan. Fingrarna är lätta och inte alls så tunga som de varit de senaste veckorna. De kan flyga/flyta på pianot. Jag har saknat det!! Saknat det grymt mycket, att bara kunna sitta ner och spela och faktiskt få det att fungera och få den där känslan. Jag hoppas känslan inte försvinner för jag behöver den nu om jag skall få ett bra betyg i piano. Men egentligen spelar det ingen roll just nu, för jag vet att den finns där och jag vet att det kan låta bra. Det är huvudsaken.

Ååh, som jag har saknat det!! Har fått sår på min ena tumme, vi är tillbaka till tider för några år sedan – då jag spelade som mest piano. Då kunde jag ha sår på tummarna hela tiden eftersom jag spelade så mycket. Anlendingen till såren då var att jag envisades med att spela med långa naglar (min pianolärare gav upp jag vann…fast har faktiskt ändrat mig lite…) och det gick då, på mitt lilla egna vis. Men sen så i höstas så bestämde jag mig för att nu skall jag få klart det här betyget i piano och satsa på det och då blev det så att jag började ha korta naglar. Men nu..när jag inte spelat så mycket så har jag valt att behålla lite längre naglar för det fungerar så bra att spela gitarr då, iallafall med ena handen.

Så, nu är det som gamla tider igen, sår på tummen. Inget farligt, inget som syns så tydligt det svider mest lite. Men det är härligt!! 

Det är mycket som är riktigt bra nu (bla det här) och jag känner mig glad. Som jag nog har sagt så är det inte den där lyckan som i skratt utan mer lyckan, glädjen som ger lite lugn och lite ork att ta tag i saker. Jag hoppas jag kan ta med den till skolan. Men skolan är inte förräns imorgon. Nu skall jag njuta av söndagkväll och gå lägga mig och bara vila och njuta.