Piano…älskade piano

På något sätt så har piano fått ta ganska stor del i bloggen av den enkla anledningen att det är en ganska stor del av mitt liv. Nu det senaste har det gått ganska mycket nerför och jag har tänkt lägga ner det för det har varit motigt. Så jag har spelat ganska lite nu det senaste.

Men så tänkte jag så här. Om det nu inte känns bra, är inte piano det bästa sättet att få ut de där känslorna. Om jag saknar något så kan jag ju spela av mig det. (Det är ett intressant sätt att tänka jag vet). Det har faktiskt fungerat ganska bra. Jag har spelat lite nu och det sitter ganska bra. Om det är en tillfällighet eller om det hjälper att “bara spela”. Det vet jag inte.

Men iallafall. När jag kollade igenom mina bilder så såg jag det här. Mina pianofingrar. Det är ju fruktansvärt!!
Och då blir jag sån där att jag blir arg, jag tänker ut tusen sätt att rätta till bilden för det är ju pinsamt. Och sitter jag i timmar och funderar på hur jag lösa ett problem som kanske inte är ett problem? Eller?

Det är ju det här som är så sjukt. Minsta lilla och man blir besviken, man skäms eller tycker man är sämst.
Det är så typiskt. En enda liten sak och man gräver ner sig totalt. Istället för att tänka på allt det positiva.

Men seriöst människa (nu talar jag till mig själv) det går ju för sjutton att spela med de där händerna. Och det låter ju faktiskt bra! Hallå??? (pucko…men det sa jag inte högt…)

Så sluta upp det där tramset nu och sätt dig och spela piano för du tycker om det.
Usch jag blir så trött på dig ibland!

(Jag hoppas ni förstår att jag talar till mig själv och är lite smått ironisk mot mig själv…men ändå lite seriöst)

Här är ialla fall filmen:

Jag tycker jag skall vara lite nöjd