För nästan 12 veckor sedan gick jag hem från jobbet och jag vet inte riktigt vad jag vill skriva om det men hur jag mådde då jämfört med nu är så stor skillnad. Idag jobbade jag, efter några veckors återhämtning, 100% för första gången sedan dess. 

 

I kväll är jag visserligen ganska trött men den här dagen har gått så mycket bättre än jag kunnat ana. Jag var ganska nervös igår över hur den här arbetsdagen skulle gå men det har gått väldigt bra. Jag har både jobbat, tränat, jag har haft bra ork hela dagen och hjärnan har hängt med mycket bättre än jag hoppats. Det känns fanstastiskt! Men det som känns allra bäst är att jag börja känna igen mig själv igen.

 

Jag upptäcker sidor hos mig själv som jag inte sett på mycket länge. Det är små egenskaper, tankesätt, beteende och annat som jag vet att jag haft innan men som jag tappat under de senaste månaderna. Småsaker som innan var en del av mig själv men som jag sedan tappat/försvunnit det senaste.

 

Ibland känner jag att jag inte borde tycka det är en sån stor deal att jobba 100% igen, jag menar det här har bara varit under 3 månader, det finns de som har mått dåligt i så mycket längre tid. Men samtidigt så känner jag att det tankesättet inte hjälper mig att må bättre och att förminska mina känslor och mitt mående är inte heller rätt. Den senaste tiden har varit ganska jobbig och jag har fått bearbeta många känslor, beteenden och tankar.

 

Just nu känner jag mig mest väldigt tacksam över att börja komma tillbaka. Jag är tacksam över att jag känner mig så mycket gladare. Och jag är tacksam att min, ibland ganska så charmiga, hjärna börjat återhämta sig. 

 

Och jag älskar att känna mig lugn och fri. 

 

Idag har det varit fantastiskt väder! Över 15 grader, visserligen lite dis men sol. Jag gick en omväg hem från jobbet för få extra mycket sol och efter att ha vilat lite och ätit mat så gick jag ut på ytterligare en timmes promenad. Och vilken promenad! 

Det var sol och varmt. Det var knoppar som håller på att slå ut. Det var tussilago och till och med vitsippor. Det var stigar som var mjuka att gå på och det var skog. 

Och för en stund, där på skogsvägarna fyllda av värme, sol och fågelsång så fick jag känna pigghet och jag insåg att det är månader sedan om inte mer som jag kände den där piggheten. Med ett lätt hjärta, ett lätt sinne, lätta ben och ett lätt huvud gick jag där. Jag hade inte behövt tvinga ut mig själv, övertala mig att sol och rörelse är bra – jag ville gå ut själv. Jag behövde inte uppmuntra mig själv att fortsätta gå (för annars kommer du aldrig hem). Och jag längtade inte hem, längtade inte till vila. Jag ville vara där. 

Och jag var där. Jobbet var på jobbet och morgondagen, och funderingar för i morgon var inte där för imorgon är i morgon. Och det som skulle kunna oroa mig var inte där men jag var där. Där och då. 

Jag kunde ta in det, jag kunde ta in fågelsången, jag kunde känna värmen och njuta av den och när jag kände doften av nyklippt gräs fick jag sommarkänslor i kroppen. Och jag kunde behärska allt detta, det var inte längre övermäktigt, det var inte för mycket intryck. Jag kunde ta in det. 

Jag vet inte hur jag skall förklara det men det var sån lycka! Det var frihet. Alla dagar jag gått med tungt sinne, tungt huvud och tunga ben, även om solen har varit framme. Jag insåg då hur tungt det faktiskt varit. Och nu det här. Är det så här det kan kännas? Är det så här det kan få lov att vara? Är det så här lätt det kan kännas? 

Jag vet att det här inte är något som hela livet kan bestå av men det fick mig att inse hur väldigt mycket enklare livet kan vara utan den tunga, tunga känslan i kropp och sinne. Utan att behöva kämpa hela tiden, utan att hela tiden uppmuntra mig själv att fortsätta lite till. Och jag insåg att den kommande tiden är tid då jag måste lära mig vad som tynger mig och hur jag förhåller mig till det. För den lätthet jag känt idag. Den vill jag känna igen. 

För ett år sedan satt jag under gullregnet i stugan. Det var långhelg och jag hade åkt ut i stugan, vädret var varmt och skönt. Jag hade rensat land under dagen och fått en rejäl, inte så vacker, solbränna på ryggen bara några veckor innan min systers bröllop.

 

Jag minns när jag satt där under trädet på kvällen så kände jag att stressen som varit i kroppen under hela våren kändes mycket mindre än tidigare. ”Nu vänder det” tänkte jag och såg fram emot sommaren. Och den inre stressen försvann men ersattes av den djupaste oro. När en person i en familj kämpar mot en allvarlig sjukdom påverkas hela familjen. Det påverkar personen i sjukdomen, familjen runt omkring, det påverkar hela livet där och då och framåt.

 

Ett år har gått sedan jag satt under det där trädet. Sedan dess har båda mina syskon gift sig, farmor lämnat oss och familjen har genomgått en lång och kraftig behandling även om det är en person som har fått kämpa mest. Ett år med liv och död, ett år med glädje och sorg. Med lycka och kamp. Med tacksamhet och oro. 

 

Livet fortsätter framåt oavsett hur det är, det blir inte som man tänkt sig men det blir. Dagarna och året stannar inte upp för att livet där och då inte är som man planerat. Livet stannar inte upp för att det är tungt, fullt av sjukdom och oro. Livet och dagarna fortsätter och mitt i det där får man leva, ta en dag i taget – ibland med mer och ibland med endast det faktum att det är en ny dag. 

 

Så när jag förra veckan var i stugan, gick runt i trädgården och kom och tänka på att jag satt där för ett år sedan så kändes det som det här året fick knytas ihop på något sätt. En del saker är annorlunda nu jämfört med då men efter de senaste månadernas återhämtning är livet nu mycket likt hur det var för ett år sedan innan den djupa oron. Det finns en frid i detta att inte allt men vissa saker, efter annorlunda och kämpande månader, tillslut kommer tillbaka så som det tidigare varit. En tuff tid skapar också nya tankar, egenskaper, erfarenheter och synsätt som ger ännu mer perspektiv på livet på ett positivt sätt och en del saker blir aldrig åter som tidigare och då får man låta sig tycka det är jobbigt att det är så. 

 

Och återigen är jag vid gullregnet och blickar mot sommaren, för den vet jag kommer. Hur den blir eller vad som kommer hända vet jag inte men jag vet att den kommer och det får jag vara i, en dag i taget. 

I går var första gången på riktigt, riktigt länge som jag kände ångestkänslor i kroppen. Inte ens under sommaren och hösten förra året, när livet var upp och ner kände jag av det – då var det mer oro, förtvivlan och rädsla men ingen ångest. 

 

Tänk att jag för ett par år sedan kunde ha den känslan som jag hade i går flera dagar och ibland veckor, månader i sträck. Att behöva hålla kroppen i schack fast jag egentligen inte har koll på alla känslor i kroppen, känna hur skör kroppen är, den där klumpen i magen som letar upp sig mot bröstet, känslan av att ha hög puls fast jag egentligen inte har det. Ha svårt att kunna koncentrera mig och är så skör så att minsta kommentar kan pricka mig som en pil rakt i hjärtat. För att inte tala om alla nedsättande tankar och ord till mig själv. 

 

Jag är så tacksam att jag inte behöver kämpa med det här varje dag längre. 

 

I dag är en ny dag. I dag är kroppen tillbaka där den brukar vara; hungrig, lite morgontrött, känner mig taggad att ta tag i den här arbetsdagen och alla negativa tankar om mig själv är inte längre med mig över allt jag går.

 

Jag vet inte vad det är som gör att jag nu för tiden inte känner de där ångestliknande känslorna så jag kan inte ge några tips hur man tar sig ur det, jag ser det bara som en stor välsignelse att inte behöva kämpa med det varje dag nu för tiden.

 

Däremot vet jag att det var väldigt skönt att igår bara få berätta för någon hur det kändes så att jag inte behövde gå runt helt ensam med känslorna. Så det får bli mitt tips idag; berätta hur du känner, du behöver inte berätta det för hela världen (som jag gör) men för någon du litar på. Du behöver inte berätta alla dina känslor (för oftast är man rädd att det skall tynga andra) men berätta några ord, bara att det ÄR så. Att vara ensam i sin egna ångestvärld kan många gånger göra den världen ännu jobbigare. 

 

Jag tror att vi många gånger tänker att vi ÄR det vi gör. Vi ÄR lärare. Jag får många gånger ”rätta” mig själv då jag säger ”jag är receptionist på Sportlife” och så kan vi nog fortsätta en liten stund. Men egentligen så jobbar vi som lärare (om vi nu har det som yrke) och jag jobbar som receptionist och instruktör.

 

Varför lägger jag vikt i det här?

 

Jo, en dag kanske vi inte längre kan göra det vi gör längre. Vad händer då om vi ÄR det vi jobbar med? Jo, vi försvinner. För det vi har jobbat med – det som jag tycker att jag är det kan jag inte längre göra. Vi kan till och med se oss själva som värdelösa. Men vänner, medmänniskor, läsare (ni får själva placera er in där ni känner att ni vill vara) vi är motsatsen till värdelösa. Vi är värdefulla. Vi är rakt igenom värdefulla. Och nu till det hårda, det som kan svida lite: det är inte det vi gör som gör oss mer värdefulla. 

 

Jag vill påstå det här. Jag tror detta. 

 

Under de perioder jag mått dåligt, de gånger jag var sjukskriven, de dagar jag inte kom hemifrån, inte kom upp ur sängen så kände jag mig värdelös. Rakt igenom totalt värdelös. Jag var inget, jag var verkligen inte ett skit- för jag kunde inte göra något. Jag kunde inte göra det som var tänkt att jag skulle göra. Det jag fick bygga upp, lära mig, tala om för mig själv, det andra lärde mig, talade om för mig, var att jag var värdefull, av betydelse trots att jag just då inte kunde göra något alls. Min verksamhet var noll men jag var lika värdefull för det. Sakta, sakta började det här gå upp för mig och mot slutet av de jobbigaste åren kändes det inte lika tufft de dagar jag inte orkade. För jag var värdefull. 

 

 

Vi är värdefulla. 

 

Det finns risk att folk kommer bli irrterade på mig nu och vill redan nu påpeka att när jag skriver följande så är det ej riktat till någon speciell person/grupp/osv utan bara en allmän frustration rakt ut i den stora allmänheten. Det sämsta man kan göra, alltså klaga på alla, dra stora grupper över en enda kam. Men ikväll, känns det så. 

 

Jag är så galet trött på så mycket.Och det är framför allt efter att ha läst massa olika texter på nätet det senaste (ikväll orkar jag knappt läsa en enda blogg..) Först och främst så är jag så galet trött på detta utseendefixerande. Jag.blir.galen.på.det. All denna träning för att man skall se bättre ut, alla dessa blickar i spegeln. Kan vi inte bara ändra lite fokus?

 

Istället kanske vi kan fundera på hur våra kroppar mår? Och hur vi mår?

Och sedan är jag trött på allt vad ordet kost heter. Jag orkar inte ens prata om det…

 

 

Jag orkar inte med mer utseende. Jag orkar inte med mer dieter som påstås att inte vara dieter. 

Jag.orkar.inte.

 

Vad vill jag nu säga? 

 

Träna. Ja, gör det. För det är inte det jag är trött på.

Men träna för att du gillar det, för att din kropp skall må bra. Gör det med glädje. Utmana dig att komma iväg till gymmet även om du tycker det är jobbigt men fråga dig själv ”av vilken anledning gör jag det här?” 

 

Jag älskar träning. Jag jobbar ju med det. Jag älskar att se andra träna, kämpa, ge järnet, våga prova nytt. Det kittlar i min kropp när jag hör människor prata om hur bra det mår av träningen. Jag gillar att höra hur folk säger att de inte kommer klara komma till gymmet men sedan dyker upp flera gånger i veckan. Glädjen på gymmet. Det är inget fel på det. (Jag är ju själv där.)

 

Men gör det för välmående

Vi har gott om utseendefixering som vi har det. Vi behöver inte mer av det. Vi behöver välmående kroppar utan ångest för hur vi ser ut. Utan ångest för hur andra tycker vi ser ut. 

 

Kan vi inte bara fokusera på varandras ögon ett tag? På kroppsspråk? 

Kan inte träningen få vara den del av de? Få våra ögon att glittra lite extra? Få vår utstrålning att utstråla ännu mer livsglädje? Kan inte träningen få påverka oss positivt i alla de bemärkelser som inte har med utseende att göra? 

 

För mig är träningen en del av det. Och det är absolut inget fel på att träna, jag hoppas ingen tolkar det så och träning kommer att påverka våra kroppar och således också vårt utseende. Det är inte så att jag förnekar det. Jag bara efterfrågar var någonstans vårt fokus skall ligga.

 

 

 

Ibland blir jag både upprör och också ledsen över detta med mat. Det cirkuleras så mycket nu. Vad som är bra att äta, vad man absolut inte skall äta. Tanken med detta tycker jag egentligen väldigt bra om, vi behöver äta bra, så är det! Men det är dessa läger som bildas som jag  blir irriterad på. Det blir så mycket vi och dem. Det blir så mycket ”det här är det enda rätta” istället för ”det här är bra för mig”. Det blir så hårt, så hård attityd. För lite (ja, ni läste rätt) mat. 

 

Jag vet att det i vissa fall är just för att provocera (och där har de ju lyckats bra..jag är ju uppenbarligen irriterad över det här) men det känns som det här många gånger går till så stor överdrift. Det har blivit så många olika varianter, det har blivit så många olika böcker, det har blivit så hårt. Allt detta att inte äta, att äta, när man skall äta. Det enda rätta. ”gör så här” har verkligen tagit över.

 

Tänk om vi istället, bara för någon minut skulle tänka efter att det egentligen är helt fantastiskt att vi faktiskt kan välja att avstå en viss mat för vi har så gott om det, eller att vi kan välja vår mat. Det har blivit så mycket diskussioner kring det här så att vi helt och hållet har glömt av att vara tacksamma att vi faktiskt får mat, att vi kan äta och inte behöver vara oroliga för att få mat. Mat är en stor del av våra liv, tänk att vi fakiskt, för mesta, de flesta av oss kan få äta oss mätta. Och kunna välja vad vi skall äta oss mätta av. 

 

Och tänk dessutom på vår kropp. Som tar hand om allt det vi äter. Det är egentligen fantastiskt. Vi talar så ofta om kroppen, hur det hanterar vissa typer av mat och så. Men det är så mycket som den gör utan att vi behöver göra något. Tänk om vi hade behövt vara med i varje ynka steg i dessa processer, varje gång vi äter. Tänk om vi helt plötsligt var tvunga att göra allt det jobbet, se till att det blev precis så där som kroppen behöver. 

 

Jag säger inte att man behöver sluta upp att äta på ett visst sätt, att man skall äta allting för att man just har möjlighet att äta allting. Jag säger inte heller att jag är expert på det (kära värld..jag är tre varv runt jorden ifrån att vara expert, det är långt!). 

 

Utan det jag säger är att jag tror att vi, ganska många gånger, glömmer av hur fantastikt bra vi har det när det gäller mat. Tänk att vi får möjligheten att välja och vraka. Vi har möjlighet att tacka nej till viss mat, just för att det finns något annat som vi kan äta för att bli mätta. Och vi har en fantastiskt kropp som faktiskt tar hand om det här utan att vi behöver säga till den vad den skall göra i varenda steg. 

 

Det! Det är fantastiskt! Och något som vi kanske behöver tänka på lite då och då!

 

 

Ikväll åker mina syskon på läger. Du är nu nästan exakt ett år sedan jag var på läger senast. Ett år utan ett enda läger. Annat var det förr (ja för ett år sedan och åren innan det). Då hann jag knappt packa upp väskan förrän jag skulle iväg igen. Det var läger nästan exakt varje helg. Då kom man hem, packade upp det som behövdes tvätta och sedan så lät man väska ligga för nästa helg skulle man iväg igen. Hur orkade jag?

 

Inte nog med det. Jag hade dessutom stora problem med att äta. Jag trodde alltid maten var dålig på läger (vilket den absolut inte var – snarare tvärtom) vilket innebar att jag inte åt så mycket. Så när helgen var slut kom jag hem, åt upp mig av mammas mat, försökte stoppa min onda mage och sedan kom helgen..och ytterligare några dagar av minskat matintag för min. Hur orkade jag?

 

Men! Det var underbara helger jag hade. Tillsammans med olika människor som alla var fantastiska på sitt sätt. Det var underbart att vara så mycket i kyrkan och få leva så nära inpå varandra som man gör på läger. Det var tidiga månar eller sena kvällar (jag gick visserligen ofta och la mig tidigt) det var lek, samtal, gudstjänster, det var mycket skratt och lite irriation. Då kan jag förstå hur jag orkade.

 

Det är det här som är charmen med livet. En period gör man vissa saker, en annan andra saker. Och jag vet att jag tyckte det var roligt då (om jag nu efteråt känner mig nog slut på lägerenergi) och om några år kanske jag frågar mig varför jag gör det jag gör just nu.

 

Men jag trivs och är tacksam för det jag får i livet och jag trivs med att ha det så här som jag har det nu.

Terminen som gick (och många tidigare terminer) har jag brottas med en sak. Jag har varit orolig, ibland gråtit över vad andra tycker om mig. Jag är rädd för vad andra skall tycka om mig, rädd att någon skall säga att jag inte har något liv. Att jag på något sätt inte räcker till. Att jag är tråkig.

Anledningen till detta? Jag är hemma mest hela tiden(när jag inte jobbar). Något som, enligt många, räknas som tråkigt. Något man bara gör när man inte har något annat alternativ. Något man gör när man är så trött efter att ha gjort saker hela helgerna flera veckor i rad.

Nyårsafton. Det var min stora fasa. Tidigt, tidigt långt innan december började jag oroa mig. Jag skulle aldrig,aldrig någonsin leva upp till världens förväntningar. Jag skulle aldrig vara så snygg, ha det så roligt, se fram emot det så mycket som andra. Det som lockade mig mest var att vara hemma och verkligen njuta av nyårsafton. Men vem sitter hemma på nyårsafton? Och jag började höra vad andra skulle säga om mig, tänka om mig,skriva om mig (okej lite överdrivet men ni fattar). Och på något sätt fick jag dubbel panik.

Men så sa jag till mig själv; ”Nu är det du som skärper dig! Sluta oroa dig för vad alla andra skall tänka om dig. Gör det som känns bäst för dig, så länge det inte skadar dig eller andra.”

Så efter att ha fattat lite mod, så bestämde jag mig för att stanna hemma under nyårsafton. Och vet ni. Det var första nyårsafton sedan jag gick i sjuan (räknar på fingrarna…åtta år) som jag inte hade den där panikkänslan. Jag hatade inte mig själv för mitt utseende. Jag tänkte inga tankar om att hela världen är mycket snyggare än vad jag är. Jag behövde inte oroa mig för att göra bort mig. Jag behövde inte känna att jag inte passade in. Utan jag kände mig lugn och hade den där glädjen i hjärtat.

Det optimala skulle ju vara om jag kunde känna det lugnet och den glädjen även bland massvis av människor, i alla (nåja många) situationer. Men jag är inte där ännu. Och denna gången ville jag njuta av en dag som denna. Med glädje.

Och det gjorde jag.

Det händer att jag skämms…
…över att jag har en ilandsblogg istället för att driva en blogg som hjälper typ hela världen.
…över att jag tycker chips är så mycket godare än mat.
…över att jag inte är tillräckligt tacksam över allt det jag får.
…över att fortfarande bo hemma.
…över att jag inte gör så mycket på dagarna (inte har något jobb)
…över att jag kan få ”panik” över att jag har gått upp i vikt.
…över att jag är barnslig.
…över att jag tror att det faktiskt är någon som är intresserad av det jag skriver.

Men då får jag tänka om och säga till mig själv.

Att det faktiskt är så att jag…
… faktiskt inte kan hjälpa hela världen men jag hjälpa några. Det gör man genom att hitta sin egen personliga stil  och utifrån det hjälpa andra. På något vis.
… nästan varje dag, äter mat. Det är det viktigaste. Även om jag tycker att chips är godare.
… många gånger, innan jag somnar, tackar Gud för dagen som varit.
… inte har pengar eller någonstans att flytta och därför inte borde ha dåligt samvete.
…kan njuta av julen och sedan ta tag i problemen!
… inte behöver oroa mig för det där. Huvudsaken är att jag mår bra!
… inte hade klarat den här terminen med barnen&idrottskolan utan den där barnsligheten innerst inne.
… egentligen inte skall tänka så mycket på vad andra tänker om mig och det jag gör utan det viktigaste är att jag trivs med mig själ och tycker det jag gör är roligt. Och det gör jag ju.

Sedan innan jag slutar samtalet med mig själv säger jag till mig själv…
… att det är bra att ibland fundera över det man gör men inte för djupt under en längre period.
… att jag är totaltgenomälskad trots alla misstag och andra saker jag gör.

Igårkväll hostade jag ganska mycket så det var svårt att sova dessutom var jag lite upprörd så jag kände att det var dags för en promenad. Jag behövde röra på mig, få lite luft så hostan skulle minska och be lite. Så runt tolvtiden klädde jag på mig och jag gav mig ut.

Inte en enda gång under den här stunden var jag det minsta orolig, jag kände mig trygg där jag gick trots att det var mörkt. Anledningen till att jag nämner det är att jag tycker det så ofta hörs utåt att man känner sig otrygg och så. Men så kände jag inte alls igår.

Tänk vad bra jag, vi har det som bor här. Kunna vara ute och gå och inte behöva vara det minsta oroliga. Kanske något som skall vara självklart? Men som på många håll inte är det. Därför är jag tacksam.

 

Igår var jag på Sportlife. Tränade lite styrka men kände mig inte helt på topp så jag var inte lika mycket inne i min bubbla som jag brukar vara. Då märkte jag att det var en tjej som tittade på mig inte bara en gång utan flera. Egentligen gör det inte så mycket men jag la mörke till mitt egna sätt att reagera på det. För med en gång tänkte jag att hon log åt mig, ja det måste ju betyda att jag gjorde något fel. Och så satte de negativa tankarna i gång.

Men tänk, om hon egentligen tyckte jag var skitsnygg och bara ville spana in hur jag gjorde. Okej, okej nu överdrev jag där. Men dit jag vill komma är att jag är sådan att jag alltid tänker negativt, att andra skall tänka negativt om mig så fort de tittar på mig.

Det är mycket intressant! För tänk om det visar sig att det inte alls är så. Vad förvånad man skulle bli. Och framför allt – så mycket bättre man skulle må.

Vet ni att jag har lite utav min trygghet i mina tröjor när jag är utanför mitt hus? Det låter nog jättekonstigt när man bara hör det men för mig har det blivit så. När jag skall in i en situation som är jobbig så tar jag på mig en tröja som jag trivs i. Det är en tjockare tröja som jag nästan kan krypa ihop i.

Förra året var det min ”svenska kyrkan – tröja”. Den var med på de flesta läger, jag såg till att den blev tvättad så att jag kunde ha den om det var ”dåliga dagar”. Den här terminen känns det inte lägligt att ha den, inte för att jag skäms utan för att det inte alltid är så populärt att ha den på skolor. Istället har min fleecetröja blivit min trygghet.

Nu kanske någon tänker, varför säger hon det där? Jo för jag tänker att alla har saker som vi inte tycker om. Det kan vara vad som helst och min tanke är att det alltid känns bäst för stunden att fly ifrån det. Då slipper man det där jobbiga men i längden tror jag sällan det är det den bästa lösningen. Att då hitta något som gör att man klarar av att möta det man tycker är jobbigt.

Så när jag på morgonen tar på mig min tröja (jo klart att jag tvättar den!) så blir det min sköld för dagen. Det hjälper mig att gå ut ifrån huset. För det finns inget som känns så jobbigt som att sitta hemma och känna att man återigen har blivit besegrad. . Det kanske inte är tröjan i sig själv som gör att jag går utan det är något psykologiskt precis som den där känslan av obehag att gå hemifrån på morgonen är psykologisk. Tröjan hjälper mig att komma iväg och känslan av att klara av något man tycker är jobbigt, den är grym.

Jag säger inte att det här för att pressa någon utan för att visa upp en utav mina svaga sidor, så kanske någon där ute i världen tänker ”jag är inte ensam”. Alla människor har sina ”konstiga” sidor som egentligen inte är så konstiga det kan bara vara så att det är svåra att förstå ibland.

En utav alla mina konstiga sidor är att jag känner trygghet i min tröja.
Har du någon ”konstig” sida?