
Jag börjar komma tillbaka

Träning, Natur och Vardag
Anledningen till detta? Jag är hemma mest hela tiden(när jag inte jobbar). Något som, enligt många, räknas som tråkigt. Något man bara gör när man inte har något annat alternativ. Något man gör när man är så trött efter att ha gjort saker hela helgerna flera veckor i rad.
Nyårsafton. Det var min stora fasa. Tidigt, tidigt långt innan december började jag oroa mig. Jag skulle aldrig,aldrig någonsin leva upp till världens förväntningar. Jag skulle aldrig vara så snygg, ha det så roligt, se fram emot det så mycket som andra. Det som lockade mig mest var att vara hemma och verkligen njuta av nyårsafton. Men vem sitter hemma på nyårsafton? Och jag började höra vad andra skulle säga om mig, tänka om mig,skriva om mig (okej lite överdrivet men ni fattar). Och på något sätt fick jag dubbel panik.
Men så sa jag till mig själv; ”Nu är det du som skärper dig! Sluta oroa dig för vad alla andra skall tänka om dig. Gör det som känns bäst för dig, så länge det inte skadar dig eller andra.”
Så efter att ha fattat lite mod, så bestämde jag mig för att stanna hemma under nyårsafton. Och vet ni. Det var första nyårsafton sedan jag gick i sjuan (räknar på fingrarna…åtta år) som jag inte hade den där panikkänslan. Jag hatade inte mig själv för mitt utseende. Jag tänkte inga tankar om att hela världen är mycket snyggare än vad jag är. Jag behövde inte oroa mig för att göra bort mig. Jag behövde inte känna att jag inte passade in. Utan jag kände mig lugn och hade den där glädjen i hjärtat.
Det optimala skulle ju vara om jag kunde känna det lugnet och den glädjen även bland massvis av människor, i alla (nåja många) situationer. Men jag är inte där ännu. Och denna gången ville jag njuta av en dag som denna. Med glädje.
Och det gjorde jag.
Jag väljer att dela det här för att faktiskt ha berättat det för ”någon”, för att ”våga sticka ut”. Någon gång måste man börja. Någon gång måste man börja stå upp för den man är. Våga vara sig själv.
Men då får jag tänka om och säga till mig själv.
Att det faktiskt är så att jag…
… faktiskt inte kan hjälpa hela världen men jag hjälpa några. Det gör man genom att hitta sin egen personliga stil och utifrån det hjälpa andra. På något vis.
… nästan varje dag, äter mat. Det är det viktigaste. Även om jag tycker att chips är godare.
… många gånger, innan jag somnar, tackar Gud för dagen som varit.
… inte har pengar eller någonstans att flytta och därför inte borde ha dåligt samvete.
…kan njuta av julen och sedan ta tag i problemen!
… inte behöver oroa mig för det där. Huvudsaken är att jag mår bra!
… inte hade klarat den här terminen med barnen&idrottskolan utan den där barnsligheten innerst inne.
… egentligen inte skall tänka så mycket på vad andra tänker om mig och det jag gör utan det viktigaste är att jag trivs med mig själ och tycker det jag gör är roligt. Och det gör jag ju.
Sedan innan jag slutar samtalet med mig själv säger jag till mig själv…
… att det är bra att ibland fundera över det man gör men inte för djupt under en längre period.
… att jag är totaltgenomälskad trots alla misstag och andra saker jag gör.
Inte en enda gång under den här stunden var jag det minsta orolig, jag kände mig trygg där jag gick trots att det var mörkt. Anledningen till att jag nämner det är att jag tycker det så ofta hörs utåt att man känner sig otrygg och så. Men så kände jag inte alls igår.
Tänk vad bra jag, vi har det som bor här. Kunna vara ute och gå och inte behöva vara det minsta oroliga. Kanske något som skall vara självklart? Men som på många håll inte är det. Därför är jag tacksam.
Men tänk, om hon egentligen tyckte jag var skitsnygg och bara ville spana in hur jag gjorde. Okej, okej nu överdrev jag där. Men dit jag vill komma är att jag är sådan att jag alltid tänker negativt, att andra skall tänka negativt om mig så fort de tittar på mig.
Det är mycket intressant! För tänk om det visar sig att det inte alls är så. Vad förvånad man skulle bli. Och framför allt – så mycket bättre man skulle må.
Förra året var det min ”svenska kyrkan – tröja”. Den var med på de flesta läger, jag såg till att den blev tvättad så att jag kunde ha den om det var ”dåliga dagar”. Den här terminen känns det inte lägligt att ha den, inte för att jag skäms utan för att det inte alltid är så populärt att ha den på skolor. Istället har min fleecetröja blivit min trygghet.
Nu kanske någon tänker, varför säger hon det där? Jo för jag tänker att alla har saker som vi inte tycker om. Det kan vara vad som helst och min tanke är att det alltid känns bäst för stunden att fly ifrån det. Då slipper man det där jobbiga men i längden tror jag sällan det är det den bästa lösningen. Att då hitta något som gör att man klarar av att möta det man tycker är jobbigt.
Så när jag på morgonen tar på mig min tröja (jo klart att jag tvättar den!) så blir det min sköld för dagen. Det hjälper mig att gå ut ifrån huset. För det finns inget som känns så jobbigt som att sitta hemma och känna att man återigen har blivit besegrad. . Det kanske inte är tröjan i sig själv som gör att jag går utan det är något psykologiskt precis som den där känslan av obehag att gå hemifrån på morgonen är psykologisk. Tröjan hjälper mig att komma iväg och känslan av att klara av något man tycker är jobbigt, den är grym.
Jag säger inte att det här för att pressa någon utan för att visa upp en utav mina svaga sidor, så kanske någon där ute i världen tänker ”jag är inte ensam”. Alla människor har sina ”konstiga” sidor som egentligen inte är så konstiga det kan bara vara så att det är svåra att förstå ibland.
En utav alla mina konstiga sidor är att jag känner trygghet i min tröja.
Har du någon ”konstig” sida?