Idag var det väldigt skönt att jag hade fattat beslutet att inte träna mer den här veckan och så. Det var enklare för mig att bestämma mig för att jag skall stanna i sängen för att vila och sova. Visserligen missade jag piano och matte men det hade inte gått för jag hade så otroligt ont i huvudet. Men efter att ha sovit lite och haft på mig glasögon ett tag så blev det lite bättre. Dock kom jag inte upp ur sängen förrän halv sju på kvällen (vilket betyder att jag har antagligen en intressant natt framför mig…)

Det som rör sig runt i mitt huvud just nu är (jag måste få säga det så jag blir av med det…och just nu finns det ingen som jag orkar prata med…) att jag helt och hållet har tappat stinget när det gäller pianot, på något sätt är det helt borta. Jag skall snart vara klar med kursen, det är nu jag skall kunna låtarna. Men..det som jag kunde för ett tag sedan är borta även om jag övar. Det står stil och jag kan inte finna känslan. Och när det gäller piano så är det inte att spela, inte för mig i alla fall. Det är känslan som gör det, det är det som gör att det låter riktigt bra.

Och jag är uppgiven och känner att det inte alls går och jag har tappat allt självförtroende för det. Det klingar inte alls lika bra. På något sätt så handlar det nog om krav, människor runt omkring kan säga ”men det fixar du ju bra, du kan” Men nej…det är inte så lätt. Men det hade varit skönt om det varit det, det hade varit skönt om det klingade bra ( i mina öron). Jag hade tyckt det var roligt om det hade berört någon. Men nu är så still så jag inte vet vad jag skall ta mig till.

Det väl egentligen bara sätta sig och spela och spela och spela tills känslan kommer igen. Får gå igenom den där lilla kampen med sina egna tankar. Övertala sig själv att det iallafall låter lite bra. Försöka hitta känslan.
Och under tiden jag inte hittar min egna känsla så kan jag ju alltid lyssna på en och annan som hittat sin känsla.

Jag är nog ganska känslig, lite lätt till tårar men är det något jag är extremt känslig för så är det vackra pianostycken. Det är så otroligt vackert så jag…nästan gråter. Jag hoppas ni njuter av det här. Det gör iallafall jag.

Det kan handla om friidrott, det kan handla om gymnastik, avancerade jobb. Det kan handla om guldmedaljen eller finalen. Det kan finnas möjlighet för nytt världsrekord, årsbästa, personbästa. Det kan handla om att avancera, att bli chef, få en viktigt uppgift, att bli känd.

Eller så kan det handla om att göra ett prov, lämna in en uppgift, gå ut och handla, stiga upp på morgonen eller att spela piano, fotboll, äsckpipa eller vad det nu kan vara

Vad det än handlar om, vad man än pratar om, så har jag lagt märke till en sak: Överallt nämns ordet självförtroende. Det går inte att komma runt det. Det går inte att undvika ordet. För det är det som mycket handlar om. Självförtroende och självkänsla. Utan det kan i längden inte hålla på med det vi gör, oavsett vad det är vi gör.

Och egentligen borde det här vara precis lika naturligt som at vi behöver äta för att orka med dagen. Men det är det inte. Det är lite underligt, att jag, andra inte tar det som lika självklart som att äta tex.

Med god självkänsla och gott självförtroende kan du komma hur långt som helst. Du kan i alla fall skapa dig dina drömmar och våga prova dem. För med en god självkänsla vågar du prova, satsa, ge det ett försök. Och du vågar misslycklas för att komma igen senare. För du vet, att oavsett vad som händer, oavsett om du lyckas eller inte så betyder du något, du är något. För det är inte dina handlingar som räknas, det är du som person. Du betyder otroligt mycket, oavsett om du lyckas eller inte.

Du betyder inte mindre för att du inte lyckas.

Och när man inser det, då kan man satsa, då kan man ge försök, du kan man kanske till och med chansa. För du vet att du är så otroligt värdefull, ändå.

Jag skulle vilja…

…att jag inte ställde så höra krav på mig själv
…att jag kunde somna på kvällen utan att vara orolig
…inte tycka det är pinsamt att inte få bäst resultat på ett prov
…inte vara nervös inför pianospelningen

…våga testa på mer i friidrotten
…inte ha så höga krav på vad jag skall klara under träning
…vara nöjd med det jag har lärt mig under träningen hittills

…våga testa på nya saker i vardagen
…vara nöjd med mig själv
…tycka om mig själv – ordentligt

(25 november 2009)

JHH

Jag håller på att testa lite olika saker för att se om det kan hjälpa mig att börja tänka rätt, att inte ställa så höga krav på mig själv, se positivt på det jag gör, vara mer nöjd med mig själv. Detta gäller i allt – skola, friidrott, pianospel eller vad det nu kan vara. Har man inte lyckats hittils får man hitta på nya sätt att lyckas – tills man gör det.

Det finns alltid en gräns över hur mycket man skall berätta för andra. Någonstans går det en gräns för vad man säger till andra och vad man inte säger till andra. Detta gäller absolut i bloggar, hemsidor (facebook) men det gäller också människor i vår omgivning. Man vill inte berätta allt, man vill inte att allt skall komma ut, men samtidigt så vill man inte heller (jag) behålla allt för sig själv, man vill att andra skall veta lite om mig. Gränsen är olika beroende på hur vi är som människor.

Och så är det i alla möjliga olika händelser, oavsett vad det är – vi är olika!

Det senaste kan det här har blivit en mer personlig-utvecklings-blogg än en friidrotts-blogg. Jag vet inte om det var tanken från början. Men det gör mig nytta (och det är ju lite meningen). Hittils tycker jag själv inte att jag har sagt för mycket. Men en dag kanske jag tycker det och då raderar jag det så det inte sprider sig mer än det redan gjort.

För att komma dit jag vill: Friidrotten är ett steg på min väg att utvecklas till den personen som jag vill bli, som jag är tänkt att bli. Det finns mycket runt omkring som spelar in, men friidrotten är en stor del. Därför tar jag också upp lite av det andra eftersom det går hand i hand.

Många gånger kan ja se att när jag lär mig något nytt i skolan, kanske inte just ett nytt sätt att räkna matte, utan mer att jag har lärt mig att behärska det och så, så kan jag ta med mig det till friidrotten. Eller tvärtom. Det gör mig glad. Det ena stänger inte ute det andra. Det hör hemma i mitt liv.

Nu är jag inne i en sådan period då det känns som allting går emot mig. Ibland varar de i två, tre veckor, ibland längre. Men jag har lärt mig att det alltid blir bättre efter ett tag. Det påverkar det som händer runt omkring mig – som på friidrotten igår. Men det är bara att försöka lära sig något av det och ta med det i framtiden

Egentligen så blev det här ett väldigt onödigt inlägg, eller kanske inte?

Vi är alla olika!
JHH

Det är äntligen fredag – åh så skönt! Den här veckan har gått fort. Jag har inte tränat något men nästa vecka, på tisdag, kommer nog träningen igång igen. Jag längtar!

Den här veckan har i stället lagt tid på att försöka plugga. Och visst har det gått, ibland. Men något som jag lägger märke till är att jag ger upp och inte tror jag kommer klara det jag skall göra – trots att jag egentligen vet att jag kan. Kanske är det så att jag har för stora krav och därför inte kommer klara det, för det är så omöjligt eller snarare näst intill omöjligt. Men det där med att inte tro på mig själv, det uppkommer ganska många gånger i min vardag.

Nu, när jag inte har något att skriva om angående träning så har det blivit lite mer personlig utveckling istället. Men jag tror att det gör nytta i allting som man gör, oavsett vad det är.

Jag har nog lite svårt att tro på mig själv, att riktigt våga att jag kommer klara det här. För vad händer om jag inte klarar det? Det blir en besvikelse, det blir pinsamt. nej…det vill jag inte tänka på.

Jag har mycket att lära mig om det där med att tro på mig själv! Och nu har börjat vandra också den väge; lära mig att tro på mig själv.

Har du några tips? 🙂
JHH

Under åren, ja i alla fall de senaste två åren så har jag märkt att det inte bara är så att jag har en ”rädsla” i friidrotten utan det finns rädsla i mycket annat också. Men kanske är det så att friidrotten är det som jag har blivit mest ledsen av eftersom jag tycker om det så mycket.

Och jag är lite seriös nu. Och det kan kanske låta lite märkligt att jag berättar, visar och så. Men det handlar om att jag själv behöver bearbeta det. Jag behöver också ”blotta” det för andra – vilket man gör när man lägger ut det som jag gör. Samtidigt så hoppas jag också att det kan hjälpa någon annan.

Men tillbaka till rädslor. Jag har spelat piano i väldigt många år. Andra säger att jag är duktig, jag kan ibland hålla med om det, även om jag drömmer om att bli så mycket bättre. Jag har väldigt stora krav på mig själv när det gäller pianospelandet (jag har oftast mycket stora krav på mig själv) och det här har under många år hindrat mig från att verkligen öva och spela piano.

Grejen är den att jag har skämts för att jag inte har kunnat spela allting perfekt, att jag inte har satt allting. Det sjuka är att jag skäms första gången jag får ett nytt stycke framför mig och jag råkar spela fel. Och egentligen är det inte klokt hur det kan vara så. Och på något sätt har det blivit så här också i friidrottande. Det är därför jag skriver om det, som en parallell.

Nu har jag börjat att så smått inse att jag kan göra fel från början och jag har börjat öva väldigt mycket mer. Och det ger resultat. Jag har börjat träna på väldigt mycket fingersättning (ni kommer se att min fingersättning är mycket speciell). Fingersättningen kan man kanske jämföra lite som teknik.

Filmen som kommer här är en utav de styckena som jag tränar på och som jag spelar under pianolektionerna i skolan. Det är absolut inte perfekt! Det är mycket fel och jag skall egentligen spela den mycket fortare. Dessutom får jag lite konstig takt och så. Men jag visar den mest för mig själv, för att börja träna på att det inte är helt perfekt.

Den andra filmen spelade jag in för ett tag sedan. Här spelar jag mer fritt, jag är mer avslappnad och spelar bara för att jag tycker det är bland det bästa som finns. Här har jag inga krav på mig själv, det får låta lite som det vill. Jag spelar för att det rensar tankarna så himla bra.



Förhoppningsvis kommer jag träna mig själv att kunna lägga upp film från min friidrottsträning men så länge får det ”bara” bli pianospel.

Idag när jag hade samtal med min kurator, som jag har varje vecka, så kom hon in på det där med min träning. Jag sa att det gick ganska bra, att jag tränar och tycker det är roligt och så. Och hon frågar vad det egentligen är som jag är rädd för och så. Och jag hade inte riktigt ork att förklara vad det är för det tar rätt mycket psykisk-energi att förklara det (däremot är det lite enklare att skriva en förklaring)

Vi pratar lite om konkurens och sådant och jag erkänner att jag jämför mig med alla andra och så där. Jag tror det är nyttigt att erkänna saker som man gör trots att det är fel. Men så tar min kurator upp ett exempel och jag tyckte det var ganska bra.

Tänk dig ett litet, litet barn som håller på att lära sig att gå. Barnet reser sig upp men gång på gång faller barnet. Ibland så faller barnet till och med så hårt att det slår sig. Men vad gör mamman? Inte står de och skrattar åt barnet utan uppmuntrar barnet att fortsätta om och om igen tills det går. Och när barnet så tar det första steget så har de kommit en liten bit på vägen. Efter ett tag kan det gå två steg och sedan flera steg till. Och hela tiden uppmuntrar mamman barnet att fortsätta. Mamman står inte och skrattar.

Jag tror att jag många gånger att jag tror att alla andra skrattar åt  mig. Och ibland så kanske jag faller, mer psyksikt än fysiskt. Men då är det någon där och lyfter upp mig. Det behöver inte vara någon som tränar friidrott utan någon annan. Men det jag försöker komma till är att jag tror att man (jag) inbillar sig att folk skrattar åt varandra.

Och visst kan det finnas någon som gör det och visst måste man klara av att ha motstånd och ha en säkerhet att möta motstånden. Men att ha inställningen att alla skrattar åt mig är egentligen helt fel. Eller hur? Frågan är bara hur man får bort den?

Mammorna står ju inte och skrattar

JHH