Samtal med den kloka – Del 1

Det är onsdagskväll. Flickan sätter sig ner, lite tygnd.

– “Jag har fått en uppgift i skolan.” Säger flickan till den kloka
-“Jaha?” Den kloka verkar inte riktigt förstå problemet.
– “Ja.” En uppgift där jag måste prestera.
– “Jaha.” Den kloka tittar upp från sin bok och verkar inte ge några tecken på att förstå problemet.
– “Men du fattar ju inte, nu börjar ju prestationsångesten att komma” Säger hon och känner irritation över att den kloka inte alls verkar befinna sig på samma plan, hon som annars brukar vara så klok.

-“Tänk om jag misslyckas?” Säger hon lite uppgivet.
-“Ja, tänk om du misslyckas.Vad skulle hända då?” Den kloka lägger ifrån sig boken på bordet brevid. Sätter sig ordentligt i stolen. Dra upp filten över axlarna.
– “Det skulle vara pinsamt.
-” Pinsamt?”
– Ja, lite pinsamt kanske. Eller nej! Mycket pinsamt.
– “Att misslyckas?” Den kloka dricker en klunk av kaffet och fortsätter
“För att lyckas måste du våga misslyckas”

Det uppstår en tystnad.

Den kloka forstätter.
– “Om du inte tillåter dig själv att misslyckas. Tillåter du då andra att misslyckas?”
– “Det är väl klart att jag tillåter andras att misslyckas. Det är ju självklart” Flickan blir lite upprörd över att den kloka skulle tro något sådant om henne.
– “Det är väl klart att andra får misslyckas…så länge…
-“…du själv inte gör det”. Den kloka avslutar meningen.

– “Kanske gynnar andras misslyckande dig? Eller det kanske glädjer dig när andra misslyckas, för då upptäcker du att du inte är ensam om att inte vara perfekt.” Den kloka ler lite.
– “Men de andra får visst misslyckas. Jag tycker ju inte mindre om dem för det. De är inte mindre värda bara för att de misslyckas.”

– “Men du då? Tycker du om dig själv om du misslyckas? Blir du mindre värd bara för att du misslyckas?”