Lite djupare

Det där med att peppa sig själv utan att trycka ner andra

Den här veckan har jag fått tänka till ordentligt. Jag har fått tänka till vem jag är, vad jag gör, hur mina tankar är och hur jag egentligen fungerar. Det har blivit väldigt tydligt i vissa fall. Så jag har fått fundera lite, tänka på det, grubbla och försöka komma fram till något.

Har ni tänkt på att gott självförtroende och liknade inte alltid är positivt? Eller kanske är det så då att det inte är självförtroende utan mer falskt självförtroende. Ibland tycker det är lite svårt att verkligen förstå det där ordet. Och så är det där med att att blanda  ihop självkänsla och självförtroende. Ibland blir jag lite trött på alla dessa ord. Men nåja, det var inte dit jag egentligen ville komma.

Okey, jag testar och ha överseende med att jag blandar ihop ord och begrepp.
För ett år sedan kunde jag knappt tänka mig att träna i hallen. Det berodde inte på att alla hade mycket snyggare kroppar eller något sånt utan det var jag som jämförde mig med ALLA hela tiden. Mitt beteende var egentligen lika sjukt som att någon skulle be mig prata flytande franska första dagen jag kom dit och aldrig pratat språket innan.

Men jag fick bra tips, bra tränare och bra gemenskap. Jag gick in i min bubbla och lärde mig att bli superfokuserad på det jag gjorde. Jag peppade mig själv med att säga att jag skulle lägga min energi på min egna träning och inte på andras och om de nu kollar på mig ja, då är det deras tid de tar från sig själva, de skulle ju kunna lägga den tiden på sin egna träning. I slutet blev det till och med så att jag tänkte ”äsch det här bjuder jag på”.

Och grejen är den att det fungerar! Det fungerar så länge det handlar om att prestera men när det kommer till människor och mer det sociala planet då är det värre.

En fokuserad Johanna

Det fungerar utmärkt att gå in i sin egna bubbla när man skall träna, man kan ägna flera veckor åt att vara i sin egna bubbla. Man kör stenhårt mot ett mål. För när man är ”ensam/själv” är det enkelt att säga ”äsch skit i dem, kör ditt egna race”. Men när man skall bemöta människor då är det inte lika enkelt. Då blir man mer blottad på något sätt.

Jag har kommit på mig själv med att tänka ”Johanna, skit i dem, om de tycker du är dålig osv osv så är de inte dig de är fel på, de är de som är konstiga”.
Och då kommer det jag funderar över nu. Hur bra är det egentligen att tänka så?
Jag ifrågasätter mitt egna beteende och jobbar därför just nu med att få tankarna till att bli: ”okey, ni kanske inte kommer överens, ni har olika tankar. Men varken du eller den här personen är konstiga, ni är bara olika”.
Förstår ni skillnaden? Förstår ni vart jag vill komma? Vad jag vill förändra. För mitt eget pepp jag skall ju inte trycka ner någon annan.

För grejen är den, att jag börjar veta och jag får höra tusen gånger om, att jag är bra. Och jag tänker fortsätta vara så som jag är nu (tänker givetvis ändra på det som är fel om efter annat). Jag tänker fortsätta skriva, jag tänker fortsätta träna som jag gör nu, jag kommer fortsätta bete mig som jag gör nu. För jag är bra! Men det betyder inte att någon är sämre bara för det.

Så, vad vill jag säga? Jag kommer fortsätta som jag är nu. Jag tycker jag är bra. Jag tycker andra är bra. Jag skall försöka ändra på mitt tänkande i vissa plan. och egentligen vet jag inte riktigt vad mer jag skall säga. Mer än att jag skall fortsätta gå den väg jag går nu, för det passar mig.

Kommentera