Lite djupare

uppochnervärlden

Jag funderar ibland på människors beteende, mitt egna beteende, vad som formar våra tankar, våra åsikter, våra personligheter, vad vi tycker om, hur vi är och så vidare. Jag funderar också på hur mycket av det som vi bestämmer själva eller hur mycket vi blir påverkade. Jag funderar på hur mycket jag låter mig påverkas och hur mycket jag bestämmer själv.

Människor är lika varandra, människor är också väldigt olika varandra, det tror jag inte så många skulle kunna säga emot. Jag tror inte det finns en enda människa som är som jag. Och då är frågan, är detta något positivt eller negativt. Och är det egentligen viktigt?

våga vara dig själv”. Man ser det lite här och där, man hör det lite här och var. Vissa håller med andra bara fnyser åt det. Men egentligen, skall det vara något man vågar att vara? Skall det inte vara en sån självklarhet, egentligen? Skall det verkligen behöva vara något där man använder sitt mod?
Svar: nej (det tycker iallafall inte jag)
I verkligheten: Ja

Jag har fått höra, inte bara en gång, inte bara två gånger (och så kan vi fortsätta ett tag) utan MÅNGA gånger följande mening: ”men Johanna…du är ju konstig (också)…” Och egentligen, så bör man inte ta så illa upp av kommentaren. Problemet är bara det, att det flesta av gångerna har jag fått kommentaren när jag varit mig själv till nästan 100%. Det är inte konstigt att man får en lite knäpp verklighetsbild då. Ena stunden hör man att man skall vara sig själv men det resulterar bara i att människor har dömt mig till att vara konstig.

Slår man upp ordet >konstig< kan man bland annat få förklaringar som icke normal, onormal, ”från normen avvikande”, egendomlig, underlig.

Slutsats: När jag är 100% mig själv är jag konstig. 

Man kan då ställa sig två frågor.
1. Är detta positivt?
2. Är detta negativt?

Vad är svaret?
Jag tror inte riktigt det finns något riktigt svar på det här. Vissa säger att ”normal” är inget som riktigt finns, det är något som man hittar på, det finns de som säger att ingen är normal, och vissa ställer sig frågan ”vad är normalt?”

Okey, det är bara att acceptera att människor tycker så. Jag har några alternativ.
1. Jag tar åt mig, bestämmer mig för att inte vara konstig och jag kanske hittar mig själv till 100% på något annat sätt.
2. Jag tar åt mig och bestämmer mig för att vara så att jag inte kan räkans som konstig.
3. Jag skiter fullständigt i att jag är konstig – för jag trivs så bra när jag verkligen får vara mig själv.
(jag kommer svara på det senare)

Ibland, när jag inte kan sova så brukar jag fundera på vad det är som gör att jag är konstig. Kanske är det min humor? Mina intressen? Mina egenskaper? Mitt sätt att bemöta människor? Mina värderingar? Eller är det när jag går upp i extas då jag tycker något är riktigt bra. eller när jag skrattar och är glad? Jag vet faktiskt inte.

Det är en mycket intressant fråga som jag nog aldrig kommer få svar på. Och det stör mig lite. För jag vill veta vad det är som gör att folk tänker så. Hur går tankegångarna? vad är det jag gör, vad gör jag inte? Är det negativt, är det positivt? Eller är det bara ovant?

Och ikväll, när det är en bra kväll. När livet känns på topp. Så kommer nog mitt svar bli 3.
Jag skiter fullständigt i om jag är konstig eller inte.
För skall jag behöva gå runt ytterligare flera år med kränkande tankar om mig själv, skall jag trycka ner mig själv eller fortsätta som jag så länge gjorde?

Eller skall jag njuta av att jag håller på att hitta mig själv mer och mer och att jag verkligen njuter av när jag får vara mig själv? Men visst…det är lite tråkigt när det roliga blir något tråkigt. När man själv trivs med sig själv men inte andra gör det.

Men jag tror också det är så att ingen kommer någonsin hata eller trycka ner mig själv så mycket som jag själv har gjort. Därför tror jag det är värt att försöka njuta av känslan att verklign kunna vara sig själv

Eller är jag helt ute och cyklar?
Vad tycker du?

Kommentera