Kategori: Lite djupare

Lite djupare

Vilken snygging är du?

Johanna Henricsson1 kommentar
Tänkte att jag skulle berätta varför jag har svårt för det här. 

Vad tänker du på när du hör skönhet? En människa eller en mobil? För några år sedan(nu lät jag gammal…) hade jag nog svarat människa men idag är det osäkert om man menar en människa eller en teknisk pryl. Men i grund och botten så kopplar jag det till att se vacker ut, att vara vacker, människans utseende. Samma sak med ordet snygg. Det används också till tekniska prylar men för mig är det i grund och botten kopplat till utseendet.

För mig blir det här lite känsligt för jag har aldrig varit den snygga, jag har aldrig varit ”skönheten”, snarare har jag fått höra det motsatta. Därför har jag så svårt för det. ”Tre snyggingar från Sony Ericsson. Vilken är du?” Mitt svar skulle bli: ”Jag är ingen av dem för jag är ingen snygging?”. För så är det, för så har jag lärt mig det. Och helt plötsligt så drar jag mig tillbaka och känner att inte ens en mobil kan jag ha, för jag är ju ingen snygging.

”Din mobil säger en hel del om vem du är”. Ja, på sätt och vis. Skulle man besöka min mobil skulle man upptäcka att jag är en ordningsam människa som vill ha struktur, alla apparna ligger efter ”tema”, ordentligt placerade i mappar. Det skulle kunna tala om att jag har kontrollbehov. Men kopplat till de andra meningarna så associerar jag direkt till utseendet.

Jag är fullt medveten om att det här handlar om något som jag som person behöver bearbeta men jag blir ändå lite upprörd och lite ledsen. Idag är det så mycket som handlar om utseendet och jag tror inte alla mår bra av det och inte nog med det nu handlar det till och med om utseendet när man köper sin mobil. Eller vad är det de vill få fram med den här reklamen?

Kan inte mobiltelefonen, smartphonen eller någon annan teknisk pryl få vara det det är och inte kopplas ihop med utseendet? Kan vi inte bara försöka släppa det här med utseendefixeringen?

Lite djupare

Varför är det så viktigt att se bra ut?

Johanna Henricsson1 kommentar
Jag ställer mig frågan, varför är det viktigt att se bra ut? Är det något som ligger djupt inne i oss människor för att locka till oss en partner? Eller för att få vänner? För att vara nöjda med oss själva? 

Jag skulle kunna säga ”för mig är det inte viktigt att se bra ut” men då skulle jag ljuga. För av någon märkligt anledningn så tycker jag det är viktigt. Trots att mina föräldrar aldrig har satt upp sådana krav (att jag skall vara vacker) trots att jag har vänner som vill umgås med mig även om jag inte alltid lyckas pricka in den snyggaste outfiten, trots att jag får jobb, gå i skola och träna. Trots detta så vill jag se bra ut.

Kanske ligger det i att vi får beröm om hur vi ser ut? Ofta får man höra folk säga (givetvis inte till mig…tänker alla…men till någon annan, självklart) ”vad fin du är idag” när man stöter på någon. På något sätt ligger samhällets bekräftelse på hur vi ser ut. Hur kommer det sig? Är det för nästan alla (det finns självklart alltid undantag) befinner sig i samma situation? Vi är vårt utseende och vi är det vi gör och därför ser vi bara det hos oss själv men också hos andra?

Kanske ligger det i tonåren, ungdom och det nya vuxna livet att vilja se bra ut? Kanske ligger det i 40-årskrisen, 50-årskrisen att vilja se bra ut?

Jag kommer inte kunna svara på frågan men skulle väldigt gärna vilja veta varför människor ständigt, dag efter dag sträver efter att se bra ut? Handlar det om den brustna självkänslan? Jag vet inte, det är därför jag frågar.

Men jag tror jag framöver skall försöka möta människor jag stöter på med orden ”vad roligt att du är här” istället för ”vad fin du är”. Kanske,kanske kan vi då se oss själva – inte vårt utseende eller det vi gör.

Lite djupare

Jag skulle vilja be dig om en tjänst

Johanna Henricsson9 kommentarer
Jag skall vara ärlig nu. Jag har velat fram och tillbaka hur jag skall skriva det här för det är lite inne på mitt ”känsliga område”. Ni vet, inte sådär personligt så att jag inte vill tala om det men ändå såpass viktigt för mig att jag vill att det skall tolkas rätt, hamna rätt hos människor och läsas med respekt. 

Jag är kristen. Att jag säger detta tror jag inte att många blir förvånade över, i alla fall inte de som känner mig eller på något sätt känner till mig. Jag tror det är ganska känt. Men jag kan tycka det är ganska svårt att prata om det (ja, jag erkänner). Jag funderar på varför jag inte nämner Gud oftare? Varför jag inte berättar mer? Fast egentligen vet jag svaret. Det som är klurigt för mig är att för är Gud med mig hela tiden.

Säg att jag skulle springa några riktigt jobbiga intervaller (ja, jag är sportnörd så jag väljer just detta). Säg att jag skulle bryta ihop någonstans i mitten av dem, sätta mig på marken och ge upp. Efter några minuter skulle jag ställa mig upp, bita mig i läppen och sedan fortsätta de intervaller som är kvar. Efteråt skulle jag tacka Gud för att jag orkade med dem. Hänger ni med? Jo, det kanske är jag som reser mig upp och bestämmer mig för att springa vidare. Men vem är det som ger mig den envisheten?

Och vem var det som gav mig styrkan att fortsätta när det var som jobbigast? Men hur skulle jag kunna förklara det för någon som inte tror?

Ett tag efter det att jag blev sjukskriven första gången fikade jag med en god vän. (Det var bara några få jag ville prata med då och han var en utav dem.) Jag minns fortfarande vad han sa. ”Kan inte din Gud hjälpa dig?”. Och jag visste inte vad jag skulle svara. För det har funnits stunder då jag mått som sämst som jag själv har funderat så och när andra kristna människor har sagt att Gud kommer hjälpa mig så har jag bara känt dåligt samvete att jag själv inte kan tro på det.

Om jag, som ändå tror att Gud finns får dåligt samvete över när någon säger så, vad får då inte de som inte tror? Hur skall de kunna ta till sig mina ord ”sluta inte kämpa, det finns en Gud som kan hjälpa dig”.

Jag vet att Gud skulle hjälpa dem! Absolut! Men vad hjälper det att jag säger det till dem? Jag kanske är vag i mitt sätt att skriva, jag kanske borde vara mer tydlig men jag tror att människan är skapad (av Gud) med så otroligt mycket styrka. Men hur skall jag kunna förmedla det när ordet Gud skrämmer dem från att läsa vidare?

Jag brottas så mycket med det här, för jag brinner så för att människor skall orka kämpa igenom det som är jobbigt och samtidigt så brinner jag så för att fler skall lära känna Gud. Och jag vet att den bästa kombinationen är att kämpa sig igenom det som är jobbigt tillsammans med Gud.

Jag försöker leva min vardag tillsammans med Gud. När jag går till träningen, när jag går inne på ica och inte hittar godiset jag vill ha, när jag ligger i sängen och tittar på Morden i Midsomer, när jag ser blåa får i hagen och så vidare. Jag tackar Gud för varje gång jag för möjligheten att träna, eller när jag kan njuta av mat, eller alla fantastiska vänner jag har. Men jag nämner det inte, dels för att det är så självklart för mig men också att det känns så extremt, som jag sätter mig över någon, är en besserwisser. Redan nu funderar jag på om jag skall sudda ut det här för det känns som jag vill säga att jag är mycket bättre än alla andra, vilket jag absolut inte är eller vill försöka vara. För jag är inte perfekt, jag gör mina misstag, jag tvivlar, jag glömmer av Gud i många lägen som jag inte borde glömma bort och så kan jag fortsätta ett bra tag.

Så jag skulle vilja be dig om en tjänst nu. Jag skulle vilja att du berättar hur du reagerar när du läser det här. Även om du inte brukar ta dig tid att lämna en kommentar så gör det den här gången. Var ärlig, jag tål att höra sanningen (så länge den framförs med respekt). Jag skulle så gärna vilja veta vad andra tänker.

Lite djupare

Om jag inte hade sett mig själv så hade jag tyckt jag var snygg

Johanna Henricsson3 kommentarer
Ja, det är faktiskt sant. Som när vi var och spelade freebegolf, det var inte så att jag gick runt och kände mig ful. Jag njöt av att vara med underbara människor och göra något roligt tillsammans. Sedan såg jag den här bilden. På en sekund av jag var tvungen att sätta igång inte-drabbas-av-ångest-för-jag-ser-ful-ut-metoden.

Egentligen tycker jag den här bilden är bra, på många sätt. Det är bara en sak. Den där fantastiskt fula minen. Den där minen som jag har så fort jag koncentrerar mig, så fort jag skall göra något där jag behöver hålla fokus. Då är den där. Visst är det så att när man tar kort kan kontrollera sitt ansikte så det blir bra, det är en sak man träna upp (eller?) men i det här fallet handlar det ju om att jag ser ut så i alla de fall då jag koncentrerar mig. Vilket betyder att jag ganska ofta ser ut sån, tro mig jag har fått höra det flera gånger.

Så vad kan jag då göra? Enklast är nog att bara acceptera att jag ser sådan ut. Jag menar, jag har ju ändå människor som vill umgås med mig och tycker om mig. Sedan kanske jag kommer få höra dessa kommentarer i fortsättningen också. Men frågan är; hur mycket gör det? Egentligen?

Dit jag vill komma är. Ja, jag kanske får kommentarer om det här men i det stora hela så vill ju människor ändå umgås med mig. Och det är ju andra som ser mig. Jag tycker nu för tiden ganska ofta om mig själv (ja tills jag ser mig själv då) och är det nu så att de andra som ser mig enbart går efter mitt utseende och inte hur jag är som person, då är ju frågan snarare hur sund och vettig den vänskapen är.

Kort och gott. Just nu, för tillfället struntar jag fullständigt i att jag har en ful min.
Jag kan just nu acceptera det.
För i slutändan är det inte det som är det viktiga
Bara för att driva lite  med mig själv
Lite djupare

Samtal på tåget

Johanna Henricsson2 kommentarer
I söndags skulle jag ta pendeln hem från Kungsbacka.  Det är ganska mycket folk som skall på tåget så jag är glad över att jag får en plats i tågets riktning. Bara någon minut efter det att jag har satt mig så kommer det en kille och sätter sig bredvid mig. Han frågar om det är okej för mig och jag svarar att absolut att det är det.

När han sedan fortsätter prata med mig så börjar jag känna mig obekväm för jag är inte riktigt van vid det. Helt plötsligt vet jag inte riktigt hur jag skall bete mig eller bemöta den här killen. Det blir ju inte enklare när han dessutom ser riktigt bra ut. Jag känner mig ganska obekväm. Vi fortsätter prata och vi pratar om lite olika saker bland annat att min mobil ser väldigt konstig ut. 

Låt mig få göra ett stopp här.

Är det egentligen inte sjukt? Sjukt att jag blir förvånad att han börjar prata med mig? Är det inte sjukt att jag dessutom känner mig obekväm i situationen, inte känner mig helt trygg? Det borde inte vara så! Borde det inte vara helt naturligt att prata när man sitter bredvid varandra på tåget? Vi är ju människor båda två? Jag har en liten vag känsla av att det inte bara är jag som blir förvånad när någon som man inte känner börjar pratar med än på tåget? Eller?

Jag blev lite ledsen av situationen, dels över mitt egna beteende men också över att det har kunnat bli så? Är det jag som har skapat det för min egen del? Eller är det något som är ganska vanligt?

Återigen funderar jag på vart den här världen är på väg?

Lite djupare

Lever jag för mig eller för andra?

Johanna HenricssonLämna en kommentar
Ibland kan jag känna mig så dubbel. Som om jag diskuterar med mig själv och den ena sidan står för en åsikt och den andre för en annan samtidigt som jag är en person (det låter som jag är helt sjuk – det är jag inte..inte så mycket..)

Igår kväll innan jag skulle sova funderade jag över det här med ”lever jag för mig eller lever jag för andra?” I den situationen så tänker jag ”jag lever för mig”. Och sedan så inser jag, men nej, så tänker jag ju inte alls. Jag tror inte människan är skapad till att bara leva för sig själv utan jag tror människan är skapad att leva med andra människor i syfte att hjälpa varandra. Den synen på människan och livet kan bero på min ”religösa åskådning” (haha jag hoppas ni läste de sista orden med ironi!) men det är så jag tänker.

Men samtidigt så lever jag inte för att bli som alla andra eller leva upp till allas andras förväntningar eller deras tankar om hur människan skall vara. Varför bli någon annan som du inte är nöjd med (men som andra är nöjd med) när du kan vara dig själv, som du är nöjd med?

Så samtidigt som jag vill leva för andra så måste jag ändå ”leva för min egen del”, inte bara följa vad alla andra tycker och tänker om hur jag skall vara. Det är en utmaning (tycker jag) som kan vara så svår ibland. Men i längden är det kanske det som håller?


Känner mig så dubbel ibland

Lite djupare

Att ge veckans ros

Johanna HenricssonLämna en kommentar
Det kan verka lite tillgjort, kanske lite väl mycket, lite speciellt och lite gammaldags att ge någon veckans ros? Eller kanske lite extremt, något som man inte gör allt för mycket? Eller kanske något bra?

Jag har tänkt på det, det senaste; hur lätt det är att bara springa på livet och göra det man måste göra och man möter många människor som är fantastiska. Det är människor som ställer upp, som hjälper till på olika sätt eller som bara ler på bussen.

Och jag tänker att ibland är det så att vi kanske tar sådant förgivet? Eller så märker vi inte ens det för vi är så upptagna? Ibland har i alla fall jag så mycket att göra så jag hinner inte vara tacksam för det jag får eller det som människor gör för mig.

Men jag tror att vi mår bra av att försöka vara tacksamma och att känna tacksamhet (för det betyder att vi verkligen tar till oss det andra människor gör för oss). Och jag tror vi människor mår bra att visa för någon annan att vi är tacksamma för det de gör. Det är lite som att ge bort en present – vi blir glada att få ge bort något.

Det kan vara så lite en person behöver göra för att denna tacksamhet skall kunna uppstå. Det kan vara ett leende man fick från någon eller så kan det vara någon som hjälpt till med något.

Så jag tänker att det kanske kommer dyka upp lite >>veckans ros<< här och där. För att visa tacksamhet och för att uppmuntra varandra att verkligen se hur mycket det är vi får av varandra. För jag tror det är viktigt.

 
Lite djupare

Nästa gång kommer jag klara det!

Johanna HenricssonLämna en kommentar

15 mars
Det kan vara frustrerande ibland att vilja så mycket och så fungerar det inte alls. Det blir ännu mer frustrerande när det är så inte bara en dag utan flera. När man vill så mycket och så blir det ingenting alls. Bara massa misslyckanden.

När man till och med ser till att göra det extra lätt att komma iväg på morgonen. Man packar ihop sina saker tänker ut precis vad som skall behövas nästa dag så det blir så lite stress som möjligt. Allt är i ordning, allt är på plats det är liksom bara att gå upp, göra sig i ordning och så ge sig iväg. Dessutom skapar man en glädje och man börjar se fram emot det som skall hända nästa dag.

Och så vaknar man och inser. Nej, jag kommer inte klara det här. Sover en stund till för att man hoppas att den där huvudvärken och ångestkänslan skall försvinna (det blir lite enklare då), man vaknar och går upp för att ge det ytterligare en chans. Men kroppen är så tung. Tänk att en sån kort kropp kan väga så mycket!

Det är då man vill skrika, slå på kroppen, få den att komma igång. Kom igen du kan! Du kan! Du måste klara det här. Men det enda som går är att lägga sig i soffan och sakta, sakta slappna av. Då känner man frid igen. För ett tag. För sedan är rastlösheten där. Det är egentligen en motsägelse, en tung kropp och rastlöshet. Omöjligt att bekräfta båda behoven.

Och man får dåligt samvete och känner hur närvaroprocenten sjunker, tänker att det kan inte vara så himla svårt att komma iväg. Och när man har lite kraft, att resa sig upp, ta sina saker (som ju är färdiga och står där och väntar) så inser man att klockan är för mycket och man kommer komma fram när de inte är mycket tid kvar.

Det är då man inser att man återigen har misslyckats. Åter en morgon och förmiddag går i misslyckandes fotspår.

Man skulle kunna stanna där. Ge upp. Tänka att det här kommer aldrig någonsin fungera. Aldrig någonsin. Mer igen. Men så är den där, den där lilla rösten,den där lilla känslan, som sakta sprider sig. ”Du kommer klara det här någon gång” ”En dag kommer du orka det här”. Och så bestämmer man sig för att nästa dag, nästa gång, skall man göra nya försök. Kanske kommer man misslyckas då. Men någon gång, bland alla dessa försök så kommer man lyckas.

Och så tar man sina böcker, tar med det som man tror man har missat och så går man ut i solen och försöker njuta. Och tänker ”Nästa gång kommer jag klara det här…nästa gång!”

(Och det är mycket enklare att skriva ”man”, det blir inte lika nära då.)

26 maj
Nu har jag klarat det, inte bara en gång utan flera, flera gånger. Idag är sista dagen med lektioner sedan återstår bara ett avslutningsläger. Det är så lätt att glömma av alla de gånger jag faktiskt har lyckats komma iväg. För på något sätt så är det så ”naturligt” för det är ju så det skall vara. Därför glömmer man bort att glädjas över att man klarar av något som man tidigare inte klarade på samma sätt. Men när jag sätter mig på bussen på morgonen försöker jag komma ihåg att tänka ”yes, jag klarade det”. Och så tackar jag Gud för det. Då kanske nästa misslyckande inte kommer kännas lite tufft.

Lite djupare

Den glädjen kommer ifrån

Johanna HenricssonLämna en kommentar

I det här inlägget så skriver jag om mitt leende och att jag för en gångs skull är nöjd med det. Och jag avslutar med frågan: Men varifrån den där glädjen egentligen kommer ifrån (- det tar jag en annan gång) Och jag tänkte att jag skulle skriva lite om det nu.

Jag tror aldrig jag hade haft den där glädjen över det där leendet om jag inte haft den inre glädjen. Jag tror inte ens jag hade sett det leendet om jag inte hade en inre trygghet med mig själv och att jag accepterat mig själv och tycker jag är en fin människa på insidan. Det har tagit år och jag är för allt i världen inte i mål ännu. Men jag har så smått börjat acceptera mig själv som person. Jag har börjat se lite ljusa sidor hos mig själv, jag har börjat tycka om mig själv och tycka att ibland, ja ibland kan jag till och med vara rolig.

Och vet ni? När jag har acceptera sig själv på insidan och jag börjar tycka om sig själv, ja då, då börjar man helt plötsligt upptäcka att man också är fin på utsidan. Trots att jag inte gjort något speciellt så börjar jag se saker hos mig själv som jag inte sett innan men som antagligen har funnits där hela tiden (ja, jag menar det där kortet är ju inte nytt precis). Och helt plötsligt så är det lite roligt att klä upp sig. För det är ju roligt att känna sig fin. Men jag klarar bara av att göra det dagar då jag känner mig fin på insidan.

För mig har det börjat med att jag först kände mig fin på insidan och sedan och på utsidan. Och för mig är det också att det är insidan som i första hand räknas.

Lite djupare

Föredöme och ansvar

Johanna Henricsson1 kommentar

När jag kommer till barnträningen en dag så frågar ett utav barnen ”har du färgat håret?” och nej, det hade jag inte men jag hade däremot klippt mig så något hade jag ju gjort.

Och ja, jag kan bli lite berörd utav att de märker att jag har klippt mig för det betyder ju att de har lagt märke till mig. Men en sak som blev ännu tydligare är hur mycket barn uppmärksammar. Att barn uppmärksammar saker mycket tydligt betyder ju att man hela tiden måste vara medveten om vad det är man gör. För det är ju så att allt det man gör – det kommer de märka. Även om jag var medveten om det här tidigare så blev det så tydligt.

När man är med barn eller ungdomar eller ja, faktiskt med alla människor får man på ett eller annat sätt ett ansvar och  när man får ett ansvar så blir man på något sätt också ett föredöme.

Och det kan kanske låta negativt eller något som är kravfyllt men jag tänker också att det ger så mycket tillbaka. För är man ett fördöme och är man sig själv så tror jag nästan det ger ännu mer tillbaka än det kräver energi. Även om det ibland kan vara tufft, precis som med allt annat.

Lite djupare

1kr/km – springa för livet

Johanna Henricsson1 kommentar

Jag måste säga att jag blev lite berörd när jag läste det HÄR. Det är rätt fräckt när något sådant enkelt som löpning kan bli till hjälp för andra (ja om det nu används på rätt sätt, vilket man får utgå ifrån). Tänk att något som kanske till största delen är för min egen del blir något som också kan hjälpa andra.
Så till sommaren när jag har samlat ihop lite kilometrar då tänker jag nog faktiskt gå med.

Lite djupare

Det är viljan som är det starkaste vapnet i slutändan

Johanna Henricsson1 kommentar

När jag gick i sjuan ville en utav mina lärare ha ett samtal med mig. Hon tyckte jag var alldeles för negativ till saker och ting, att jag inte tog till vara på det de gav mig och att jag borde rycka upp mig helt enkelt. Jag tror inte någon av oss då visste att jag sisådär 7 år senare skulle haft det så här. Sjukskrivning fram och tillbaka i något/några år, gå ifrån att vara social till att inte vilja umgås med folk och än idag kan jag fortfarande visa tendens på att ha det där symptomen att ha varit överarbetad. Hade jag vetat det då så hade jag nog gjort annorlunda.

Jag vill, innan jag fortsätter, poängtera MYCKET tydligt att jag verkligen inte vill att någon skall tycka synd om mig och jag är väldigt övertygad om att det finns massvis med människor som har haft det värre än vad jag har haft det!

Efter att ha haft tre ganska jobbiga år på högstadiet, ett riktigt bra första år på gymnasiet så gav jag till slut upp i tvåan på gymnasiet. Jag orkade inte kämpa längre. Det tog helt enkelt slut. Jag gav upp.

Hade ”historien” varit slut då, då hade jag varit en stor förlorare. Men tackvare psykolog, en fantastisk familj, föräldrar som haft all ork och tålamod i världen, syskon som inte alls vetat vad som hänt men ändå funnits där. Gud.  En kyrka och församling som ställt upp mer än man kunde ana  Och så fantastiska vänner på det så lyckades jag steg för steg ta mig tillbaka.

Någonstans under de här åren, från det att jag blev sjukskriven första gången i tvåan fram tills idag så hittade jag styrkan igen och jag hittade min envishet. Någonstans där förstod jag hur mycket Gud ville hjälpa mig. Någonstans där så bestämde jag mig för att jag skall klara mig igenom den här skiten och jag skall komma tillbaka helt och hållet! Det får ta år om det så behövs men en dag skall jag ha kommit tillbaka helt och hållet!

Vad är det då jag vill säga det här, om jag nu inte vill att ni skall tycka synd om mig eller jag vill ha uppmärksamhet? Jo, är det något jag har lärt mig så är det att ger man inte upp så kommer det på något sätt att fungera. Det är fruktansvärt irriterande när någon säger så till än när man mår dåligt. Men det ligger en sanning i det.  Så jag ber er, kära vänner där ute, ge inte upp. Någon gång kommer saker och ting att vända, en dag kommer man se en gnutta ljus så man orkar ta sig ett steg till framåt och en dag så kan man vända sig om och se att man gått en väldigt lång bit i den tunnel man befinner sig i och att det inte är omöjligt att komma igenom den.

Idag försöker jag att inte vara lika negativ till saker och ting som händer, försöker se det som händer med postiva ögon och jag försöker verkligen var tacksam för det jag får. Och jag har lärt mig att i slutändan så är det viljan som är bland det viktigaste vapnet jag har. Och Gud har gett människan så mycket mer vilja än vad hon tror.


Mot ljusare tider

Lite djupare

Skärpning svenska folket

Johanna HenricssonLämna en kommentar

Jag vet att jag kanske har vuxit upp med att man skall vara snäll mot varandra, visa respekt och så. Jag kanske har en annorlunda syn på saker och ting. Men nu har jag nästan blivit lite irriterad.

Det har varit skid-VM nu ett tag och idag har också Skidskytte-VM börjat. Det har blivit vissa medaljer, det har gått ganska bra, svenskarna har gjort kanonrundor och svenskarna har gjort sämre rundor. Det har varit vallamissar och vallateamet har ibland slått klockrent. Och jag kan förstå att man blir besviken när det går dåligt och ibland är det rätt att säga att svenskarna har misslyckats, att de har gjort ett dåligt lopp.

Men när jag har läst olika uttalande från folk på facebook och lite här och där. Då blir jag besviken. Hur kan man med att hata personer som missar ett skott i skidskytte? Hata för ett skott? Ett enda litet skott.

Jag vet inte hur dessa skidåker bryr sig om sånt och jag säger inte nu att jag är expert på allt. Men jag måste säga att jag blir besviken. Vart någonstans är vi på väg? När man kan hata för en sport?

Visst kan det vara så att man inte menar det man säger, att hata ine har ett sådant djup. Men det handlar om kommentarer lite här och där. Jag kan förstå besvikelsen, att man vill att de skall gå bra för dem. Och det kan vara enkelt att få ut sina känslor och sin ilska på människor som man egentligen inte känner.

Men jag tycker inte det här beteendet är okej. Kom igen, skall man titta på sport, var med och stötta då. Och blir man irriterad, så okej, tänk det men lägg inte ut det för hela Sverige.

Kom igen svenska folket, jag vet att vi kan bättre.

Lite djupare

Uppföljare av: Jag skulle vilja

Johanna HenricssonLämna en kommentar

Den 25 november 2009 skrev jag ner en lista på saker som jag skulle vilja. Jag har kollat lite ( har faktiskt inte 100% koll) men jag tror aldrig jag riktigt har gjort någon superbra uppföljare på den listan. Det är lite tråkigt eftersom det gått mer än ett år sedan den skrevs.

Men nu är det dags att se hur det har gått.

Jag skulle vilja…

…att jag inte ställde så höra krav på mig själv
Jag har lärt mig att uppskatta det jag gör på ett annat sätt och då blir kraven på något sätt inte lika höga. Men visst finns de fortfarande där.

…att jag kunde somna på kvällen utan att vara orolig
Jag är absolut inte lika orolig nu. Detta kan bero på att jag inte går i skola på samma sätt. Men visst finns det här ”beteendet” fortfarande kvar

…inte tycka det är pinsamt att inte få bäst resultat på ett prov
Den sista terminen i skolan då jag var tvungen att bli klar med alla betyg, då insåg jag att det viktigaste är att blir klar med gymnasibetygen. På något sätt släppte det där med att det skulle vara pinsamt.

…inte vara nervös inför pianospelningen
Jag är fortfarande nervös! Men lever på något sätt av den uppspelningen jag gjorde våren 2010. Det gör det lite enklare.

…våga testa på mer i friidrotten
…inte ha så höga krav på vad jag skall klara under träning
…vara nöjd med det jag har lärt mig under träningen hittills
Jag är så sjukt nöjd med det jag har utvecklats inom träningen! Jag kan ingen annat än vara glad. Och visst vill jag ha mer och ibland bli ledsen över att jag inte kommer framåt. Men i slutändan, kan jag inget annat än vara glad

…våga testa på nya saker i vardagen
Jag har blivit mycket mer social nu det senaste. Det har gjort att jag också vågar testa på nya saker. Mina vänner hjälper mig otroligt mycket med det. Men jag kan fortfarnde bli mycket bättre på det!

…vara nöjd med mig själv
Jag har en mycket bättre bild av mig själv nu än 2009. Jag har funnit mig själv och insett vem jag är till sättet att vara, humor, känslor och personlighet. Det gör att jag kan vara mer nöjd. Men jag kan bli bättre på det!

…tycka om mig själv – ordentligt
Jag tror aldrig man kan sluta kämpa med det här. Det är något man får göra varje dag mer eller mindre. Men som jag sa på punkten innan så har jag hittat mig själv mer och det gör att det är enklare att tycka om mig själv, för nu är jag Johanna, på riktigt!

(25 november 2009)
(1 mars 2011)

JHH