Jag tycker om Jenny Colgans böcker OCH jag tycker om serier. Därför blev jag väldigt, väldigt glad när jag såg att Jenny hade skrivit ytterligare en bok i serien om Strandpromenaden, även om den här boken hade en annan huvudperson än de tidigare.

Anledningen till att jag tycker om serier är nog just för att samma personer oftast förekommer i dessa. Jag tycker om att följa personer och inte behöva lära känna nya hela tiden, för oftast känns det som jag precis har lärt känna personerna i böckerna lagom tills de är slut och är det då ingen serie, då känns det nästan lite sorgligt. Jag vet att jag är luddig nu men det jag vill komma till är att jag verkligen uppskattar böcker i serie så att få träffa på Polly och den lilla fågeln på nytt – det kändes väldigt bra (jag är löjlig, jag vet…).

Det första som slog mig när jag öppnade boken var att det inte var några inledande ord av Jenny. I hennes övriga böcker har just introt varit roligt att läsa och jag ser alltid fram emot att få öppna hennes böcker och läsa hennes intro på den nya boken. Men den här gången fanns det ingen inledande ord, lite besviken började jag ändå läsa. Läste en stund och råkade sedan bläddra allra längst bak… och där är i stället ett outro. Jag kan inte låta bli att läsa detta – och vet ni – för mig var det nästa bra att jag läste detta outro i förväg.

Den här gången hade Jenny skrivit ett par avslutande ord i stället för i början av boken, för att inte avslöja för mycket av handlingen. Och utan att jag skall avslöja för mycket vill jag bara säga att det var bra att jag läste detta outro för i sina avslutande ord skriver hon att boken handlade mycket om sorg och att hon gärna hade velat skriva om detta. När jag tänker på Colgans böcker tänker jag visserligen en del drama och kanske lite tråkigheter men jag har ofta en skön och glad känsla relaterat till hennes böcker. Så hade jag börjat läsa boken och inte riktigt varit insatt i att det skulle vara “SÅ” mycket sorg så kanske denna bok inte hade landat lika väl hos mig.

Men nu var jag inställd på vad boken skulle handla om och visst, det var mycket sorg och andra livssvårigheter men Colgan beskriver det här på ett så bra sätt (det finns flera rader/stycken i boken som jag tänkte att jag skulle ha användning av i mitt liv) och hon lägger in roliga scener, jag kom på mig själv med att skratta högt flera gånger, så trots att det hade kunnat bli en ganska tung bok så hade jag ändå avslutningsvis den där sköna känslan som jag brukar ha när jag läst klart Jenny Colgans böcker. Och att det handlar mycket om piano och pianomusik, det gör inte mig något!

Och när jag läst klart boken hoppas jag på att det kommer att komma ytterligare en bok i den här serien.

Ni vet redan vid det här laget att jag är värdelös på att skriva dessa bokinlägg. Men det jag vill säga i alla fall är att 1. Det är väldigt roligt att Jenny har skrivit en till bok i denna serie. 2. Boken är väldigt bra! Men 3. Du behöver vara inställd på att den handlar om sorgarbete. 4. Jag tror du kommer skratta när du läser den!

Det finns två anledningar till att jag köpte den här boken:

1. Jag har läst en bok av Anna Lönnqvist tidigare och uppskattade den.
2. Boktiteln – kan ju passa bättre till en månadsbok!

En kväll i juni – jag kunde ju inte låta bli att läsa denna bok nu i juni månad. Och jag har (så klart… fyrkantig som jag är) läst den mest på kvällar – junikvällar.

Det har varit en trevlig bok att ha som sällskap i hängmattan, i soffan, i solstolen. Det är inte en feelgood-roman rakt igenom utan ibland gör den lite djupare dyk i allvarliga saker, stundvis var den lite småtung/sorglig att läsa men aldrig så att den blev långsam. Jag blev förtjust i karaktärerna i boken och uppskattade också diskussionerna i boken om att göra saker som man vill eller göra saker som man förväntas att göra.

Jag rekommenderar den här boken, den är lättläst utan att vara för enkel, helt klart ett trevligt sommarsällskap!

Vera Svansons dagbok för hjärtekrossade och bästistjuvar av Moa De Bruin är boken jag läst denna månad.

Det är alltid lite speciellt att som vuxen skriva en “bokrecension” om en barnbok som man läst ur ett vuxenperspektiv. Ibland kan man ju läsa en barnbok ur vinkeln “kommer de här passa mina barn” men den här gången läste jag boken som min månadsbok.

Jag hade egentligen tänkt att spara den till typ i höst och att då läsa ett kapitel varje kväll med en koppte men så hade jag lite problem med att orka läsa den här månaden, så jag fick ta den här boken.

Jag menar inte att jag bara läser den för att den är lättläst utan mer att ah, den här månaden hade min hjärna läsork passande böcker för 9-12 år.

Men alltså, om ni dyker på denna bok någon gång så måste ni ändå läsa den! Den är rolig! Ni som har barn i åldern 9-12 år – passa på att ha den här som högläsningsbok, jag tror även ni kommer uppskatta den!

Jag skrattade i alla fall högt flera gånger när jag läste och så nöjt jag. Skrattade för att vissa situationer är så bisarra så att det går inte att låta bli att skratta, jag känner hur min mentala skämskudde sakta glider upp framför ansiktet samtidigt som jag skrattar högt. Så roligt, så skämmigt.

Och så njuter jag för Moa skriver precis så där som jag tycker om, framför allt när det blir upppunktat, sammanfattat och korta, dramatiska meningar. Gillart!

I maj kommer fjärde boken ut, den kommer jag köpa. Både för att stötta Moa men också för att få rolig läsning igen.

När januari började så såg jag så mycket fram emot att läsa, en känsla jag inte haft på ett tag så det kändes mycket roligt att känna just så.

Jag började läsa en av böckerna jag hade stående här hemma i bokhyllan och den.var.så.seg. Jag blev lite besviken och tänkte att den där känslan jag haft var bättre än verkligheten och att det skulle bli rätt tufft att läsa en bok per månad. Efter några, tidsmässigt, evighetslånga kapitel gav jag upp den påbörjade boken och tog i stället fram en annan bok från bokhyllan. Ett val som visade sig vara väldigt klokt. Det hela slutade med att jag tillslut läste 3 böcker den här månaden, inklusive den där sega boken.

Så här kommer nu januariböckerna och som vanligt blir det inga bokrecensioner utan mer bara en liten redovisning av vilka böcker jag läst;

Vi kunde lika gärna aldrig någonsin mötts – Mhairi McFarlane
Det var en fröjd att gå från den sega boken och istället börja läsa denna bok. Jag älskar att få svepas med i boken, att läsningen går fort framåt och allt annat runt omkring försvinner för en stund. Några timmar senare så har du läst ut boken och sitter nu i soffan och känner dig lite tom, för du vill inte att boken skall vara slut. Exakt så var känslan när jag läste denna bok. McFarlane gör mig aldrig besviken, inte heller denna gång.

Tolv veckor med dig – Johanna Schreiber
Det här är en bok som valde för att det kändes som en enkel bok att läsa och jag ville, återigen, få svepas med i en bok. Det är inte den djupaste boken jag läst men absolut inte heller den sämsta boken utan en bra bladvändarbok att läsa en kväll eller en dag på stranden och även om jag kanske inte kunde placera mig själv in i hela storyn i boken så tyckte jag ändå den utmanade mig och gav mig några funderingar.

En ny tid (Familjen Winther del 1) – Katrine Wessel
Här har ni den, den sega boken som jag var tvungen att lägga undan med risk för att mitt läsmål för 2023 skulle förstöras innan det knappt hade börjat. Okej nu överdriver jag lite men detta var i alla fall den bok jag la ifrån mig men sedan faktiskt tog upp igen, efter att ha läst de andra två januariböckerna. Den blev bättre, efter sisådär 30 kapitel eller något.

Egentligen har den här boken många av de saker jag tycker om; Den ingår i en serie om minst 8 böcker (jag gillar serier, ibland dras jag till dessa böcker just för att det är en serie av böcker) och det är en författare som har sålt “över 60 000 exemplar i Norge”. Jag tycker ju att båda dessa saker skulle innebära att boken också är bra. Och egentligen, när jag tänker efter så kanske boken är bra, historien är ju inte dålig men den är såg seeeg men när de mot slutet ändå kom igång och jag läst ut boken så satt jag ändå där och ville veta vad som kommer hända den här familjen framöver. Så kanske beror det mer på mitt sätt att läsa/vilja läsa? Kanske passar den här boken jättebra för den som vill läsa några sidor, något kapitel per dag och inte för mig som “vill” sträckläsa? Åh jag vet inte. Den här var mig en besvärlig läst bok. Men jag kommer troligtvis ändå ge bok nr 2 i serien en chans. Det måste ju finnas något bra eftersom den här författaren kunnat ge ut 8 böcker i samma serie?

Jag har alltid tyckt om Jenny Colgans böcker. Jag har många fina minnen från att ha läst hennes tidigare böcker och då har det inte bara varit var och när jag läst böckerna utan också själva känslorna jag hade när jag läste boken; Glädje, lite skratt, känslan av att läsa en bok där författaren verkligen är med, språket. Ja, allt det där som Colgan har. Därför var jag besviken i somras när juniboken inte gav allt det där som jag var van vid av Colgan. Kan låta tufft men det var egentligen bara besvikelsen att inte få det där som jag fått tidigare.

Jag vet inte om det är själva storyn i den förra boken som inte föll mig väl eller om det var min sinnesstämning? Oavsett var det helt annorlunda den här gången. Jul i det lilla bageriet på Strandpromenaden är precis som Colgans andra böcker. Jag log när jag läste inledningen, hade skrattat några gånger efter bara de första kapitlet och njöt av läsa denna bok rakt igenom.

Egentligen borde detta inte vara en bok som jag tycker om för det är så mycket drama i den här historien! Från sida ett och till den sista sidan är det drama som jag hoppas jag personligen kommer slippa i mitt liv men som på något sätt ändå blev “underhållande” att följa. Det är något med Jenny Colgan att beskriva jobbiga känslor med en glimt i ögat. Det gör att jag, som redan från början har väldigt mycket känslor men också tar in alla känslor i boken inte blir överväldigad utan orkar läsa boken. På baksidan av den pocketbok jag läste recenserar Dagens Nyheter boken så här; “Jenny Colgan kan till och med vara sorlig på ett roligt sätt“. Och det håller jag med om, helt klart!

Jag har väntat med att läsa denna bok till nu i december eftersom jag tycker att julböcker skall läsas i december, så kanske får detta bli ert lästips nästa december? För jag rekommenderar verkligen den här boken!

Jag skall erkänna, det är lika bra att göra det från början. Det kan vara så att jag inte läst exakt varje ord på varje rad i den här boken. Det blev sent och jag var trött men jag ville så gärna läsa klart den här månaden. Men som sagt, vissa sidor kan jag ha skummat igenom väldigt, väldigt snabbt – men! Bara där som jag ansåg att innehållet egentligen inte drev historien framåt.

Det är något med Lisa Jewells böcker som jag inte kan sätta ord på. På ett sätt gillar jag hennes sätt och skriva och hitta på historier men det är något med innehållet/storyn som jag stör mig på, som inte riktigt gör mig avslappnad när jag läser. I februari läste jag en av hennes andra böcker och som ni kanske minns så var jag lite frustrerad när jag läste boken. Därför var jag nyfiken hur det skulle bli att läsa en annan bok av samma författare. Var det en bok som jag inte riktigt kunde greppa? Eller är det något genomgående på hennes böcker?

Den osynliga flickan är både väldigt bra och på något sätt… åh, jag finner inget riktigt ord för det. Jag vet inte exakt vad det är i storyn som gör att jag inte “känner mig tillfredsställd”, det är i alla fall något som stör mig.

Visst blir ni sugna att läsa denna bok? Det är inte min mening att låta allt för negativ för boken är egentligen inte dålig och Jewell skriver bra så egentligen kan jag bara tipsa om att läsa boken så att ni kan göra er en egen uppfattning.

Mmm, jag vet. Jag har inte skrivit ett ord om själva handlingen så kom ni in här för att läsa om boken vad den handlade om; Förlåt! Det här är mer för att berätta att jag läst ytterligare en bok i min utmaning, Bokrecensioner har aldrig riktigt varit min grej att skriva…

Det är helt sjukt… okej, helt sjukt är det inte men låt mig ändå poängtera att för andra månaden i rad stressläser jag inte igenom min bok. Den här gången blev jag klar en hel vecka innan månaden var slut. Så mycket skönare det är att läsa i lugn och ro och när man känner för det än de där sista två dagarna, oavsett hur sugen man är på att läsa.

Efter att ha läst rätt mycket på kvällarna förra månaden har försökt att fortsätta med detta, det har gått sådär men jag kämpar på med att ge mig själv stunder på kvällarna då jag varvar ner genom att läsa en bok.

Den här månaden har jag varvat ner med Michael Connelly igen. Alltså Connelly – han är skicklig han! Det måste jag ändå ge honom. Hans böcker kanske inte är de där böckerna som alla pratar om men de passar mig. Jag gillar när det blir sakligt, noggrant, nästan lite nördigt och jag kan till och med stå ut med män(niskor) med rätt mycket humör.

De första kapitlen av Inte ett farväl var lite sega men när historien väl tog fart blev det väldigt intressant. Den här gången var boken uppdelad i två historier (som faktiskt inte hörde ihop mer än att samma person utredde dem). Den ena historien går längre bak i tiden där familjeförhållande skall nystas fram och den andra historien är våldtäkter i nutid, båda historierna intressanta. Jag tror en del kan tycka att Connelly ibland blir lite väl detaljerad och därmed också tråkig men jag tycker det är detaljerna som gör historien så spännande, det där småsakerna som visar på att historien är välarbetad.

Liksom i augusti var det väldigt roligt att läsa och jag hade en väldigt go känsla under de stunder jag läste. En känsla jag varmt rekommenderar. Liksom författaren. Har samlat på mig en Connelly-böcker nu och jag ser fram emot att läsa fler.

Jag har haft den här boken stående i bokhyllan i över två år och jag har många gånger velat läsa den här boken men eftersom jag de senaste månaderna har typ stressläst igenom böckerna på en eller två dagar så har jag inte velat läsa den här boken då detta är en bok som jag tänkt behöver ordentligt med tid för att verkligen kunna ta in informationen i boken.

Så den här månaden började jag väldigt tidigt med att läsa och jag har haft sådana faktiska stunder där på kvällarna när jag suttit i min soffa eller säng och läst min bok innan sömnen. På något sätt har det känts väldigt bra att läsa en bok om sömn samtidigt som man känner att kroppen börjar slappna av. Det kanske är lite

Vad Sömn, Sömn, sömn handlar om är inte så svårt att förstå och även om en del i boken har varit sådant som jag känt till tidigare så är det mycket information i boken som varit nyttig. Det finns delar i den här boken jag kan gå tillbaka till och läsa igen för att få lite mer ordning på min sömn.

Vill du läsa på er om sömn är detta en bok som jag rekommenderar. Är du däremot en person som lätt får prestationsångest eller får panik av att inte kunna sova/sover dåligt rekommenderar jag dig att läsa det sista kapitlet först. Jag “råkade” göra detta och även om det var en del saker jag inte förstod då, innan jag läst boken, var detta väldigt skönt att jag läst detta kapitel innan jag läste resten av boken. Det sista kapitlet handlar om att vara snäll mot sig själv. Har man sömnproblem kan det vara en del saker i boken som kan stressa och man kan känna att man verkligen inte kommer kunna göra allt det där för att få bra sömn. Det där sista kapitlet sänker nivåerna och kraven.

Jag kommer sakna att läsa den här boken, vet inte om det är själva boken egentligen utan kanske mer själva stunderna. Att läsa en mer faktabok har varit skönt, inte så mycket känslor eller händelser men informationen har ändå varit så pass enkel så jag orkat ta in den på kvällen. Det har också varit väldigt skönt att inte behöva stressläsa, utan nu de sista dagarna har jag bara haft några sidor kvar att läsa. Så skönt.

Det är egentligen helt “fantastiskt” att trots att jag hade semester de två första veckorna i augusti ändå sitter här sista dagen i månaden och har läst, läst och åter läst denna kväll. Visserligen började jag på boken redan i går men den största delen av boken läste jag i kväll.

Nu låter jag kanske lite bitter men jag måste ändå få säga att jag haft en väldigt skön kväll. Jag valde att kombinera mitt bokläsande med att njuta av solen och värmen denna kväll. Så jag tog min bok, Pepsi Max och choklad och gick ut i solen.

Det är något med att komma in i en bok och att ägna en längre stund och egentligen ha sitt enda fokus på att läsa en bok, inget annat runt omkring. Jag kom så väl in i den här boken så när jag läst ut den så kände jag att jag skulle sakna storyn.

Vill man läsa en god deckare som är välskriven så tycker jag man kan välja någon av Michael Connellys böcker och Fallet Avslutat – ja, den rekommenderar jag verkligen!

När jag skrev inlägget, efter att ha läst Stinas första bok, så avslutade jag detta med att jag hoppades att Stina skulle fortsätta att skriva böcker och så blev det ju – Ödesmark är Stina Jackson nya bok som höll samma goda nivå som hennes första bok.

Precis som Silvervägen så var även Ödesmark lättläst och med en historia som alltid var på väg framåt och man fastnade i och ville veta hur den slutade. Att Stinas lyckas göra boken lättläst utan att på det sättet göra historien för lätt eller ointressant, det gör att hennes böcker blir väldigt bra och roliga att läsa.

Och jag avslutar det här inlägget som jag gjorde förra gången – jag hoppas på att få läsa fler böcker av Stina.

Och så några timmar senare – boken utläst och klockan har inte slagit 00:00 till 1 juli ännu. Men jag säger samma sak som i mitt tidigare inlägg i dag – det skulle vara skönt om jag inte behöver stressläsa mig igenom dessa böcker men nåja, boken är nu utläst i alla fall.

Sommar på den lilla ön i havet imponerade inte på mig i början, tyckte den snarare var lite tråkigt och ointressant, vilket är ovanligt för Jenny Colgans böcker men efter en tag in i boken så tyckte jag det vände och när jag väl läst ut boken så ja, tyckte jag bättre om den än i början men jag måste ändå erkänna att jag tycker att hennes andra serier är något bättre men klart värd att läsa ändå – och som exempelvis semesterbok ja, då är det en bok jag ändå skulle rekommendera.

Jag skall erkänna att när jag tittat i min bokhylla tidigare i vår har jag funderat på varför jag köpte den här boken – Cold Case Försvunnen av Tina Frennstedt – för det är något med böcker som handlar om ouppklarade fall av försvunna personer som jag tycker är jobbigt och plågat på något vis. Att boken dessutom “bara” var inspirerad av fallet gav mig en känsla att jag egentligen inte ville läsa om boken.

Men så en dag nu i maj så visste jag inte riktigt vilken bok jag skulle läsa, ingen bok lockade egentligen så jag tänkte att jag får stänga av lite av alla mina känslor och läsa den här boken. Man behöver faktiskt inte gå in 100% i en bok. Så jag stängde av lite av mina känslor och läste denna för “underhållning” och behövde inte gå all in med allt det jag känner och när jag väl gjorde det så blev detta en bra bok.

Jag tyckte det var intressant med de två olika historierna i böckerna och jag ville veta vad som hade hänt. Jag skriver det ofta, men är det inte detta som det hela går ut på? Vill man inte veta hur det slutar, då har inte författaren lyckats göra sitt jobb. Det är i alla fall min åsikt.

Det gör fortfarande ont i mig att det finns ett ouppklarat fall i verkligheten men om man ser utanför alla känslor, då är detta en bra bok.

Efter att ha läst första boken i serien i mars så kunde jag inte låta blir att läsa den andra boken. Så månadens bok april 2021 blev: Liv av Mikaela Bley.

Den andra boken i serien om Ellen Tamm var även den mycket bra. Bley är skicklig på skriva spännande historier som man blir fängslad i och den här boken var det två spännande historier där man ville veta hur båda skulle sluta.

Så för er deckarfantaster; har ni läst första boken i serien eller om ni inte har något emot att läsa andra boken direkt så rekommenderar jag er att läsa denna bok.

Jag köpte den här boken, Lycke av Mikaela Bley, på second hand för två år sedan. När jag kom hem googlade jag lite på författaren/boken och insåg att detta var första boken i en serie. Sedan dess har boken stått i bokhyllan i väntan på att jag skulle hitta den andra två böckerna i serien, ville liksom inte påbörja första boken utan att ha de andra böckerna i serien hemma. Så hittade jag bok 2 och 3 i serien, fick hem dessa och har nu läst första boken i serien och den här boken var så mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara.

Jag tyckte om storyn även om jag i vanliga fall har lite svårt när det blir lite för mycket drama kring huvudpersonen. Skall förklara vad jag menar: Är det en bok som fokuserar på en historia kring en person (som är huvudperson i boken) så fattar jag att det måste vara lite drama kring personen för vad skall boken annars handla om? Men om det är en exempelvis en deckare eller thriller där huvudstoryn är om en annan person/ett fall så tycker jag inte att exempelvis polisen eller journalisten skall ta för mycket plats utan jag tycker om när själva storyn får ta plats och får vara i fokus.

Så efter en lång text vad jag tycker om skall jag nu komma till att den här gången var det ett undantag: det var rätt mycket dramatik kring huvudpersonen men det föll sig väl så jag tyckte det mest var spännande. Jag tyckte om historien, författarens sätt att skriva och spänningen som byggdes upp i boken.

Som vanligt är det här ingen riktigt bokrecension utan bara en “liten” redovisning om vilken bok jag läst och vad jag tyckt om den. Se det som ett litet boktips helt enkelt. För den här boken rekommenderar jag dig att spana in om du tycker om deckare.

Det här inlägget kommer vara svårt att skriva för jag vet verkligen inte vad jag tycker om den här boken – Och sen var hon borta av Lisa Jewell.

På ett sätt är den väldigt, väldigt bra. Författaren skriver på ett spännande sätt och mycket i historien är väldigt bra men så är det vissa saker som blir lite väl overkliga och helt plötsligt har jag svårt att greppa det.

Det är inte så att jag tycker att alla böcker skall vara helt verklighetsknutna, och jag vet att det är mycket i böcker som är mer än vad verkligheten är men jag har svårt när en bok först är väldigt vardaglig, verklighetsknuten och sedan så går den två steg över gränsen. Hade det varit ett steg så hade varit otroligt men ja, man hade tänkt “det är lite overkligt men ja, det kan gå”. Den här boken gick ett steg för långt för att jag skall köpa storyn helt av.

Så nej, jag har svårt att förhålla mig till denna bok men författaren skriver bra och ja, det är verkligen inte en bok där man vet hur det skall sluta. Kanske är det så att jag hade hoppats på att det skulle sluta på ett annat vis och därför ja, bara blev besviken?

Jag vet inte men det är en bok som gör mig lite frustrerad, vem vet – jag kanske behöver läsa den igen om ett tag och se om jag kan greppa den på ett annat vis men ja, om ni har läst den här boken får ni väldigt, väldigt gärna skriva vad ni tyckte om den (utan att avslöja för mycket för de som inte läst den) för som sagt, jag kan inte riktigt greppa den här boken.