Jag tycker om Jenny Colgans böcker OCH jag tycker om serier. Därför blev jag väldigt, väldigt glad när jag såg att Jenny hade skrivit ytterligare en bok i serien om Strandpromenaden, även om den här boken hade en annan huvudperson än de tidigare.
Anledningen till att jag tycker om serier är nog just för att samma personer oftast förekommer i dessa. Jag tycker om att följa personer och inte behöva lära känna nya hela tiden, för oftast känns det som jag precis har lärt känna personerna i böckerna lagom tills de är slut och är det då ingen serie, då känns det nästan lite sorgligt. Jag vet att jag är luddig nu men det jag vill komma till är att jag verkligen uppskattar böcker i serie så att få träffa på Polly och den lilla fågeln på nytt – det kändes väldigt bra (jag är löjlig, jag vet…).
Det första som slog mig när jag öppnade boken var att det inte var några inledande ord av Jenny. I hennes övriga böcker har just introt varit roligt att läsa och jag ser alltid fram emot att få öppna hennes böcker och läsa hennes intro på den nya boken. Men den här gången fanns det ingen inledande ord, lite besviken började jag ändå läsa. Läste en stund och råkade sedan bläddra allra längst bak… och där är i stället ett outro. Jag kan inte låta bli att läsa detta – och vet ni – för mig var det nästa bra att jag läste detta outro i förväg.
Den här gången hade Jenny skrivit ett par avslutande ord i stället för i början av boken, för att inte avslöja för mycket av handlingen. Och utan att jag skall avslöja för mycket vill jag bara säga att det var bra att jag läste detta outro för i sina avslutande ord skriver hon att boken handlade mycket om sorg och att hon gärna hade velat skriva om detta. När jag tänker på Colgans böcker tänker jag visserligen en del drama och kanske lite tråkigheter men jag har ofta en skön och glad känsla relaterat till hennes böcker. Så hade jag börjat läsa boken och inte riktigt varit insatt i att det skulle vara “SÅ” mycket sorg så kanske denna bok inte hade landat lika väl hos mig.
Men nu var jag inställd på vad boken skulle handla om och visst, det var mycket sorg och andra livssvårigheter men Colgan beskriver det här på ett så bra sätt (det finns flera rader/stycken i boken som jag tänkte att jag skulle ha användning av i mitt liv) och hon lägger in roliga scener, jag kom på mig själv med att skratta högt flera gånger, så trots att det hade kunnat bli en ganska tung bok så hade jag ändå avslutningsvis den där sköna känslan som jag brukar ha när jag läst klart Jenny Colgans böcker. Och att det handlar mycket om piano och pianomusik, det gör inte mig något!
Och när jag läst klart boken hoppas jag på att det kommer att komma ytterligare en bok i den här serien.
Ni vet redan vid det här laget att jag är värdelös på att skriva dessa bokinlägg. Men det jag vill säga i alla fall är att 1. Det är väldigt roligt att Jenny har skrivit en till bok i denna serie. 2. Boken är väldigt bra! Men 3. Du behöver vara inställd på att den handlar om sorgarbete. 4. Jag tror du kommer skratta när du läser den!
