Det var två anledningar till att jag valde att köpa och att sedan läsa I Djupt vatten av Paula Hawkins. Dels så lockade det att det var samma författare som skrivit kvinnan på tåget, en bok jag inte läst men som jag hört mycket gott om men som ändå inte riktigt fallit mig så mycket i smaken att jag valt att läsa den. Den här gången kändes det däremot mer som att detta kunde vara en historia som jag skulle tycka om. Den andra anledningen är krass: Den var på rea.
Nu efteråt, när jag läst boken så vet jag inte riktigt vad jag skall skriva för jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om boken trots att jag läst ut den. Men innan jag går in på det: Låt mig snabbt bara få beskriva handlingen;
Jules syster hittas död i floden som flyter genom byn där systern bor och Jules, som för flera år sedan lämnat byn och egentligen inte alls vill återvända dit behöver nu åka dit för att ta hand om sin systerdotter. En kort tid tidigare har en flicka hittats död i samma flod och mycket visar på att de båda valt att ta sina liv men samtidigt så har floden en mörk historia, det är inte bara dessa personer som hittats döda i floden.
Genom boken får vi sedan möta flera olika personer som alla på ett annat sätt är knutna till floden och vi får allt mer reda på flodens mörka historia.
Jag vet, jag är usel på att beskriva böcker men den här gången är det också svårt att riktigt göra en bra förklaring då det inte är någon riktigt huvudperson i boken utan att det så många personer som beskriver sin historia. Flera gånger får jag fundera på vem det är som berättar nu och ”vem var han nu igen..?”. Det slog mig inte förrän efter att jag läst andra recensioner av boken att det inte finns någon huvudperson i boken utan att floden är själva ”huvudpersonen”. Detta var oerhört förvirrande i början då jag först tänkte att Jules var huvudpersonen men när sedan det var så många andra berättarröster också, ja då blev jag förvirrad även om jag efter ett tag acceptera detta och också vande mig vid det.
Det måste vara något med boken som ändå gjorde den bra och spännande eftersom jag faktiskt läste ut boken eftersom jag ville veta slutet och alla dessa personers historier. Några av historierna var som sagt bra men jag funderade på om det inte varit bättre att det hade fått bli flera böcker i stället för att alla historier skulle ingå i en enda bok.
Något jag också funderade på under tiden jag läste boken var språket (i det här fallet svenska, visserligen översatt) jag vet inte om det berodde på att majoriteten av texten är i ”jag-form” och att det gjorde att det var lite svårt/ovant att läsa eller att det helt enkelt var ett språk som inte föll mig helt i smaken.
Jag kan inte avsluta detta på ett vettigt men aaah, vill så gärna höra tankar från någon annan som också läst boken. Vad tyckte ni boken? Och vad tyckte ni om språket?
Hjälp mig så jag får ordning på den här, det är sällan som jag inte vet vad jag tycker om en bok.
