I det här inlägget så skriver jag om mitt leende och att jag för en gångs skull är nöjd med det. Och jag avslutar med frågan: Men varifrån den där glädjen egentligen kommer ifrån (- det tar jag en annan gång) Och jag tänkte att jag skulle skriva lite om det nu.
Jag tror aldrig jag hade haft den där glädjen över det där leendet om jag inte haft den inre glädjen. Jag tror inte ens jag hade sett det leendet om jag inte hade en inre trygghet med mig själv och att jag accepterat mig själv och tycker jag är en fin människa på insidan. Det har tagit år och jag är för allt i världen inte i mål ännu. Men jag har så smått börjat acceptera mig själv som person. Jag har börjat se lite ljusa sidor hos mig själv, jag har börjat tycka om mig själv och tycka att ibland, ja ibland kan jag till och med vara rolig.
Och vet ni? När jag har acceptera sig själv på insidan och jag börjar tycka om sig själv, ja då, då börjar man helt plötsligt upptäcka att man också är fin på utsidan. Trots att jag inte gjort något speciellt så börjar jag se saker hos mig själv som jag inte sett innan men som antagligen har funnits där hela tiden (ja, jag menar det där kortet är ju inte nytt precis). Och helt plötsligt så är det lite roligt att klä upp sig. För det är ju roligt att känna sig fin. Men jag klarar bara av att göra det dagar då jag känner mig fin på insidan.
För mig har det börjat med att jag först kände mig fin på insidan och sedan och på utsidan. Och för mig är det också att det är insidan som i första hand räknas.