Lever jag för mig eller för andra?

Ibland kan jag känna mig så dubbel. Som om jag diskuterar med mig själv och den ena sidan står för en åsikt och den andre för en annan samtidigt som jag är en person (det låter som jag är helt sjuk – det är jag inte..inte så mycket..)

Igår kväll innan jag skulle sova funderade jag över det här med “lever jag för mig eller lever jag för andra?” I den situationen så tänker jag “jag lever för mig”. Och sedan så inser jag, men nej, så tänker jag ju inte alls. Jag tror inte människan är skapad till att bara leva för sig själv utan jag tror människan är skapad att leva med andra människor i syfte att hjälpa varandra. Den synen på människan och livet kan bero på min “religösa åskådning” (haha jag hoppas ni läste de sista orden med ironi!) men det är så jag tänker.

Men samtidigt så lever jag inte för att bli som alla andra eller leva upp till allas andras förväntningar eller deras tankar om hur människan skall vara. Varför bli någon annan som du inte är nöjd med (men som andra är nöjd med) när du kan vara dig själv, som du är nöjd med?

Så samtidigt som jag vill leva för andra så måste jag ändå “leva för min egen del”, inte bara följa vad alla andra tycker och tänker om hur jag skall vara. Det är en utmaning (tycker jag) som kan vara så svår ibland. Men i längden är det kanske det som håller?

Känner mig så dubbel ibland