Lite djupare

Nästa gång kommer jag klara det!

15 mars
Det kan vara frustrerande ibland att vilja så mycket och så fungerar det inte alls. Det blir ännu mer frustrerande när det är så inte bara en dag utan flera. När man vill så mycket och så blir det ingenting alls. Bara massa misslyckanden.

När man till och med ser till att göra det extra lätt att komma iväg på morgonen. Man packar ihop sina saker tänker ut precis vad som skall behövas nästa dag så det blir så lite stress som möjligt. Allt är i ordning, allt är på plats det är liksom bara att gå upp, göra sig i ordning och så ge sig iväg. Dessutom skapar man en glädje och man börjar se fram emot det som skall hända nästa dag.

Och så vaknar man och inser. Nej, jag kommer inte klara det här. Sover en stund till för att man hoppas att den där huvudvärken och ångestkänslan skall försvinna (det blir lite enklare då), man vaknar och går upp för att ge det ytterligare en chans. Men kroppen är så tung. Tänk att en sån kort kropp kan väga så mycket!

Det är då man vill skrika, slå på kroppen, få den att komma igång. Kom igen du kan! Du kan! Du måste klara det här. Men det enda som går är att lägga sig i soffan och sakta, sakta slappna av. Då känner man frid igen. För ett tag. För sedan är rastlösheten där. Det är egentligen en motsägelse, en tung kropp och rastlöshet. Omöjligt att bekräfta båda behoven.

Och man får dåligt samvete och känner hur närvaroprocenten sjunker, tänker att det kan inte vara så himla svårt att komma iväg. Och när man har lite kraft, att resa sig upp, ta sina saker (som ju är färdiga och står där och väntar) så inser man att klockan är för mycket och man kommer komma fram när de inte är mycket tid kvar.

Det är då man inser att man återigen har misslyckats. Åter en morgon och förmiddag går i misslyckandes fotspår.

Man skulle kunna stanna där. Ge upp. Tänka att det här kommer aldrig någonsin fungera. Aldrig någonsin. Mer igen. Men så är den där, den där lilla rösten,den där lilla känslan, som sakta sprider sig. ”Du kommer klara det här någon gång” ”En dag kommer du orka det här”. Och så bestämmer man sig för att nästa dag, nästa gång, skall man göra nya försök. Kanske kommer man misslyckas då. Men någon gång, bland alla dessa försök så kommer man lyckas.

Och så tar man sina böcker, tar med det som man tror man har missat och så går man ut i solen och försöker njuta. Och tänker ”Nästa gång kommer jag klara det här…nästa gång!”

(Och det är mycket enklare att skriva ”man”, det blir inte lika nära då.)


26 maj
Nu har jag klarat det, inte bara en gång utan flera, flera gånger. Idag är sista dagen med lektioner sedan återstår bara ett avslutningsläger. Det är så lätt att glömma av alla de gånger jag faktiskt har lyckats komma iväg. För på något sätt så är det så ”naturligt” för det är ju så det skall vara. Därför glömmer man bort att glädjas över att man klarar av något som man tidigare inte klarade på samma sätt. Men när jag sätter mig på bussen på morgonen försöker jag komma ihåg att tänka ”yes, jag klarade det”. Och så tackar jag Gud för det. Då kanske nästa misslyckande inte kommer kännas lite tufft.

Kommentera