Lite djupare

Det är viljan som är det starkaste vapnet i slutändan

När jag gick i sjuan ville en utav mina lärare ha ett samtal med mig. Hon tyckte jag var alldeles för negativ till saker och ting, att jag inte tog till vara på det de gav mig och att jag borde rycka upp mig helt enkelt. Jag tror inte någon av oss då visste att jag sisådär 7 år senare skulle haft det så här. Sjukskrivning fram och tillbaka i något/några år, gå ifrån att vara social till att inte vilja umgås med folk och än idag kan jag fortfarande visa tendens på att ha det där symptomen att ha varit överarbetad. Hade jag vetat det då så hade jag nog gjort annorlunda.

Jag vill, innan jag fortsätter, poängtera MYCKET tydligt att jag verkligen inte vill att någon skall tycka synd om mig och jag är väldigt övertygad om att det finns massvis med människor som har haft det värre än vad jag har haft det!

Efter att ha haft tre ganska jobbiga år på högstadiet, ett riktigt bra första år på gymnasiet så gav jag till slut upp i tvåan på gymnasiet. Jag orkade inte kämpa längre. Det tog helt enkelt slut. Jag gav upp.

Hade ”historien” varit slut då, då hade jag varit en stor förlorare. Men tackvare psykolog, en fantastisk familj, föräldrar som haft all ork och tålamod i världen, syskon som inte alls vetat vad som hänt men ändå funnits där. Gud.  En kyrka och församling som ställt upp mer än man kunde ana  Och så fantastiska vänner på det så lyckades jag steg för steg ta mig tillbaka.

Någonstans under de här åren, från det att jag blev sjukskriven första gången i tvåan fram tills idag så hittade jag styrkan igen och jag hittade min envishet. Någonstans där förstod jag hur mycket Gud ville hjälpa mig. Någonstans där så bestämde jag mig för att jag skall klara mig igenom den här skiten och jag skall komma tillbaka helt och hållet! Det får ta år om det så behövs men en dag skall jag ha kommit tillbaka helt och hållet!

Vad är det då jag vill säga det här, om jag nu inte vill att ni skall tycka synd om mig eller jag vill ha uppmärksamhet? Jo, är det något jag har lärt mig så är det att ger man inte upp så kommer det på något sätt att fungera. Det är fruktansvärt irriterande när någon säger så till än när man mår dåligt. Men det ligger en sanning i det.  Så jag ber er, kära vänner där ute, ge inte upp. Någon gång kommer saker och ting att vända, en dag kommer man se en gnutta ljus så man orkar ta sig ett steg till framåt och en dag så kan man vända sig om och se att man gått en väldigt lång bit i den tunnel man befinner sig i och att det inte är omöjligt att komma igenom den.

Idag försöker jag att inte vara lika negativ till saker och ting som händer, försöker se det som händer med postiva ögon och jag försöker verkligen var tacksam för det jag får. Och jag har lärt mig att i slutändan så är det viljan som är bland det viktigaste vapnet jag har. Och Gud har gett människan så mycket mer vilja än vad hon tror.


Mot ljusare tider

En reaktion till “Det är viljan som är det starkaste vapnet i slutändan

  1. Jag håller helt med dig, det gäller att inte ge upp, att orka kämpa lite till och sen så ljusnar det så småningom. Det kan kännas omöjligt, men man ska inte ge upp på sig själv. Jag tyckte det här är ett inspirerande och viktigt inlägg, för det finns många människor därute som mår väldigt dåligt. Det kan vara skönt att veta att man inte är ensam och att det finns en annan sida på myntet än den man ser just nu.

Kommentera