Samtal på tåget

I söndags skulle jag ta pendeln hem från Kungsbacka.  Det är ganska mycket folk som skall på tåget så jag är glad över att jag får en plats i tågets riktning. Bara någon minut efter det att jag har satt mig så kommer det en kille och sätter sig bredvid mig. Han frågar om det är okej för mig och jag svarar att absolut att det är det.

När han sedan fortsätter prata med mig så börjar jag känna mig obekväm för jag är inte riktigt van vid det. Helt plötsligt vet jag inte riktigt hur jag skall bete mig eller bemöta den här killen. Det blir ju inte enklare när han dessutom ser riktigt bra ut. Jag känner mig ganska obekväm. Vi fortsätter prata och vi pratar om lite olika saker bland annat att min mobil ser väldigt konstig ut. 

Låt mig få göra ett stopp här.

Är det egentligen inte sjukt? Sjukt att jag blir förvånad att han börjar prata med mig? Är det inte sjukt att jag dessutom känner mig obekväm i situationen, inte känner mig helt trygg? Det borde inte vara så! Borde det inte vara helt naturligt att prata när man sitter bredvid varandra på tåget? Vi är ju människor båda två? Jag har en liten vag känsla av att det inte bara är jag som blir förvånad när någon som man inte känner börjar pratar med än på tåget? Eller?

Jag blev lite ledsen av situationen, dels över mitt egna beteende men också över att det har kunnat bli så? Är det jag som har skapat det för min egen del? Eller är det något som är ganska vanligt?

Återigen funderar jag på vart den här världen är på väg?