Jag är kristen. Att jag säger detta tror jag inte att många blir förvånade över, i alla fall inte de som känner mig eller på något sätt känner till mig. Jag tror det är ganska känt. Men jag kan tycka det är ganska svårt att prata om det (ja, jag erkänner). Jag funderar på varför jag inte nämner Gud oftare? Varför jag inte berättar mer? Fast egentligen vet jag svaret. Det som är klurigt för mig är att för är Gud med mig hela tiden.
Säg att jag skulle springa några riktigt jobbiga intervaller (ja, jag är sportnörd så jag väljer just detta). Säg att jag skulle bryta ihop någonstans i mitten av dem, sätta mig på marken och ge upp. Efter några minuter skulle jag ställa mig upp, bita mig i läppen och sedan fortsätta de intervaller som är kvar. Efteråt skulle jag tacka Gud för att jag orkade med dem. Hänger ni med? Jo, det kanske är jag som reser mig upp och bestämmer mig för att springa vidare. Men vem är det som ger mig den envisheten?
Och vem var det som gav mig styrkan att fortsätta när det var som jobbigast? Men hur skulle jag kunna förklara det för någon som inte tror?
Ett tag efter det att jag blev sjukskriven första gången fikade jag med en god vän. (Det var bara några få jag ville prata med då och han var en utav dem.) Jag minns fortfarande vad han sa. ”Kan inte din Gud hjälpa dig?”. Och jag visste inte vad jag skulle svara. För det har funnits stunder då jag mått som sämst som jag själv har funderat så och när andra kristna människor har sagt att Gud kommer hjälpa mig så har jag bara känt dåligt samvete att jag själv inte kan tro på det.
Om jag, som ändå tror att Gud finns får dåligt samvete över när någon säger så, vad får då inte de som inte tror? Hur skall de kunna ta till sig mina ord ”sluta inte kämpa, det finns en Gud som kan hjälpa dig”.
Jag vet att Gud skulle hjälpa dem! Absolut! Men vad hjälper det att jag säger det till dem? Jag kanske är vag i mitt sätt att skriva, jag kanske borde vara mer tydlig men jag tror att människan är skapad (av Gud) med så otroligt mycket styrka. Men hur skall jag kunna förmedla det när ordet Gud skrämmer dem från att läsa vidare?
Jag brottas så mycket med det här, för jag brinner så för att människor skall orka kämpa igenom det som är jobbigt och samtidigt så brinner jag så för att fler skall lära känna Gud. Och jag vet att den bästa kombinationen är att kämpa sig igenom det som är jobbigt tillsammans med Gud.
Jag försöker leva min vardag tillsammans med Gud. När jag går till träningen, när jag går inne på ica och inte hittar godiset jag vill ha, när jag ligger i sängen och tittar på Morden i Midsomer, när jag ser blåa får i hagen och så vidare. Jag tackar Gud för varje gång jag för möjligheten att träna, eller när jag kan njuta av mat, eller alla fantastiska vänner jag har. Men jag nämner det inte, dels för att det är så självklart för mig men också att det känns så extremt, som jag sätter mig över någon, är en besserwisser. Redan nu funderar jag på om jag skall sudda ut det här för det känns som jag vill säga att jag är mycket bättre än alla andra, vilket jag absolut inte är eller vill försöka vara. För jag är inte perfekt, jag gör mina misstag, jag tvivlar, jag glömmer av Gud i många lägen som jag inte borde glömma bort och så kan jag fortsätta ett bra tag.
Så jag skulle vilja be dig om en tjänst nu. Jag skulle vilja att du berättar hur du reagerar när du läser det här. Även om du inte brukar ta dig tid att lämna en kommentar så gör det den här gången. Var ärlig, jag tål att höra sanningen (så länge den framförs med respekt). Jag skulle så gärna vilja veta vad andra tänker.
Vilket bra o tanke-igång-sättande inlägg! 🙂
Jag håller med dig, svårt att veta hur man ska förklara att Gud är med ngn.. Jag känner igen mig i det mesta här nu när jag tänker efter!
Jag har ju kännt dig ett tag J å vet att du e kristen(dah) men jag blev förvånad över hur du skrev att du inte tror att Gud hjälper dig? Jag tror han har hjälpt både dig och mig genom att föra ihop oss, ja tror att utan Gud hade vi inte blivit så här bra vänner, snarare inte träffats alls. och då tror ja att vissa saker hade blivit mycket jobbigare än va de har blivit. <3 jag tackar Gud ofta för att vi är kompisar!
Jag tror som så att alla får tro på vad de vill, eller inte vill, så länge man inte försöker pracka på någon annan sin egen tro (om du förstår vad jag menar).
Sv: Nej vad glad för det, det var rena smörjan.
Sv. Sändrew;
Oj, tolkade du det så? :s Eller ja, under den tiden när det var som jobbigast, för några år sedan tänkte jag stund vis så. Men idag gör jag absolut inte det. Jag tror att Gud hjälper mig, varje dag mer än jag någonsin kommer förstå. Men när det var som jobbigast så var jag så inmurad i just det så jag inte trodde det. Idag ångrar jag det och vet bättre. Typ så menade jag, kanske inte är så tydlig på att skriva 😉
Jag reagerar inte på något särskilt sätt tror jag, för min del får man tro på vad man vill. Lite som AnnaWK skriver, så länge man inte tvingar på någon annan sin tro är det fritt fram att tro på vad man vill.
Jag tänker lite som Jonatan när jag läser inlägget. Det är en riktig tankeställare man får sig.
Och ja, det är svårt att förklara, för människor som inte tror, att Gud är med dem.
Jag tyckte att du förklarade det bra och tydligt! Du är duktig på att skriva, svägerska!
Kram!
Jag känner som dig. Att vara med Gud är den bästa tröstaren men hur kan man få folk som inte är kristna att komma fram till det om dem blir rädda för att närma sig bara man nämner Gud.
mycket bra skrivet hannis. Det finns saker du inte vet om mig och det är att jag har en barnatro i mitt hjärta och när jag har det jobbigt så ber jag ofta Gud om hjälp. Han hjälper fast ibland på sitt eget lilla vis..och visst är det så att man tvivlar ibland…. jag tvivlade stort när mamma gick bort i januari förra året men jag vet nu att hon ändå ser till mig..Kram Babsan (Johnny tror ju inte på gud men det gör jag!
Det var väldigt fint skrivet. Själv har jag gått ur svenska kyrkan och är uppvuxen i en ateistisk familj som av någon anledning ändå gick i kyrkan på julottan. Jag är vansinnigt intresserad av mänsklig tro och jag är själv väldigt andlig, men har inget "behov" av att definiera den tron närmare förmodligen på grund av min ateistiska uppväxt. Jag är tillsammans med en kille som är född muslim(men som tar avstånd från religion) och jag ska själv läsa religionsvetenskap i höst. Det som är spännande med tro är ju frågan kring varför man behöver en tro. Vad tron fyller för uppgift. När min morfar dog när jag var ung så minns jag att jag önskade att jag skulle tro på Gud för då hade jag ju vetat att morfar kom nån annan stans. Sedan har jag såklart utvecklat en känsla för att morfar inte bara hamnade i ett djupt hål i marken utan att nånting av honom(vad man än ska kalla det och i vilka former) stannade kvar eller hamnade nån annan stans(då menar jag inte helvetet hehe). Jag har många vänner som är troende men som tillhör olika religioner och jag tycker att det är spännande att prata med dem. Jag kan absolut känna igen min tro i deras tro. Speciellt när man sitter tillsammans och dricker te, har tända ljus o bara myser som vänner. Då är känslan den viktigaste. Känslan av att vi alla är människor, känslan av respekt för min väns känslor. Då spelar orden, begreppen på den kärlek eller spiritualitet man känner inom sig inte så stor roll. Då är vi alla Guds barn. Då är vi.
Då dömer vi inte den andra för att den inte kallar sin tro för samma som jag, vi dömer inte för att den andra lever ett annorlunda liv än jag. Vi litar på att vår "Gud" eller vår övertygelse har visat alla oss vår rätta väg. Som Anna WK var inne på så är det ju fantastiskt att mötas utan att känna skam, skuld eller tvång för att man har "fel" tro i livet. Jag har två vänner som båda tillhörde Kristna frikyrkor. De var helt oense om homosexualitet var en synd eller inte. Den ena var fast vid att Gud ämnade för man-kvinna att vara norm men den andra menade att Gud var allsmäktig och att han/hon hade skapat alla sexualiteter och att det då inte kunde betraktas som synd. Även så sa hon att hon hade svårt att förstå hur man kunde bli kär i någon av samma kön men hon sa vidare att det inte var hennes sak att döma andra och att detta ankom Gud(som fortfarande är allsmäktig) vilket innebar att hon slapp bry sig och kunde leva ett mer kärleksfullt liv. Vilket jag måste säga att hon gör.
Detta var mina tankar och erfarenheter kring tro och Gud..
Puss o kram