Det där med rädsla

Under åren, ja i alla fall de senaste två åren så har jag märkt att det inte bara är så att jag har en ”rädsla” i friidrotten utan det finns rädsla i mycket annat också. Men kanske är det så att friidrotten är det som jag har blivit mest ledsen av eftersom jag tycker om det så mycket.

Och jag är lite seriös nu. Och det kan kanske låta lite märkligt att jag berättar, visar och så. Men det handlar om att jag själv behöver bearbeta det. Jag behöver också ”blotta” det för andra – vilket man gör när man lägger ut det som jag gör. Samtidigt så hoppas jag också att det kan hjälpa någon annan.

Men tillbaka till rädslor. Jag har spelat piano i väldigt många år. Andra säger att jag är duktig, jag kan ibland hålla med om det, även om jag drömmer om att bli så mycket bättre. Jag har väldigt stora krav på mig själv när det gäller pianospelandet (jag har oftast mycket stora krav på mig själv) och det här har under många år hindrat mig från att verkligen öva och spela piano.

Grejen är den att jag har skämts för att jag inte har kunnat spela allting perfekt, att jag inte har satt allting. Det sjuka är att jag skäms första gången jag får ett nytt stycke framför mig och jag råkar spela fel. Och egentligen är det inte klokt hur det kan vara så. Och på något sätt har det blivit så här också i friidrottande. Det är därför jag skriver om det, som en parallell.

Nu har jag börjat att så smått inse att jag kan göra fel från början och jag har börjat öva väldigt mycket mer. Och det ger resultat. Jag har börjat träna på väldigt mycket fingersättning (ni kommer se att min fingersättning är mycket speciell). Fingersättningen kan man kanske jämföra lite som teknik.

Filmen som kommer här är en utav de styckena som jag tränar på och som jag spelar under pianolektionerna i skolan. Det är absolut inte perfekt! Det är mycket fel och jag skall egentligen spela den mycket fortare. Dessutom får jag lite konstig takt och så. Men jag visar den mest för mig själv, för att börja träna på att det inte är helt perfekt.