Det finns alltid en gräns över hur mycket man skall berätta för andra. Någonstans går det en gräns för vad man säger till andra och vad man inte säger till andra. Detta gäller absolut i bloggar, hemsidor (facebook) men det gäller också människor i vår omgivning. Man vill inte berätta allt, man vill inte att allt skall komma ut, men samtidigt så vill man inte heller (jag) behålla allt för sig själv, man vill att andra skall veta lite om mig. Gränsen är olika beroende på hur vi är som människor.
Och så är det i alla möjliga olika händelser, oavsett vad det är – vi är olika!
Det senaste kan det här har blivit en mer personlig-utvecklings-blogg än en friidrotts-blogg. Jag vet inte om det var tanken från början. Men det gör mig nytta (och det är ju lite meningen). Hittils tycker jag själv inte att jag har sagt för mycket. Men en dag kanske jag tycker det och då raderar jag det så det inte sprider sig mer än det redan gjort.
För att komma dit jag vill: Friidrotten är ett steg på min väg att utvecklas till den personen som jag vill bli, som jag är tänkt att bli. Det finns mycket runt omkring som spelar in, men friidrotten är en stor del. Därför tar jag också upp lite av det andra eftersom det går hand i hand.
Många gånger kan ja se att när jag lär mig något nytt i skolan, kanske inte just ett nytt sätt att räkna matte, utan mer att jag har lärt mig att behärska det och så, så kan jag ta med mig det till friidrotten. Eller tvärtom. Det gör mig glad. Det ena stänger inte ute det andra. Det hör hemma i mitt liv.
Nu är jag inne i en sådan period då det känns som allting går emot mig. Ibland varar de i två, tre veckor, ibland längre. Men jag har lärt mig att det alltid blir bättre efter ett tag. Det påverkar det som händer runt omkring mig – som på friidrotten igår. Men det är bara att försöka lära sig något av det och ta med det i framtiden
Egentligen så blev det här ett väldigt onödigt inlägg, eller kanske inte?
Vi är alla olika!
JHH