Lite djupare

Mammorna står ju inte och skrattar


Idag när jag hade samtal med min kurator, som jag har varje vecka, så kom hon in på det där med min träning. Jag sa att det gick ganska bra, att jag tränar och tycker det är roligt och så. Och hon frågar vad det egentligen är som jag är rädd för och så. Och jag hade inte riktigt ork att förklara vad det är för det tar rätt mycket psykisk-energi att förklara det (däremot är det lite enklare att skriva en förklaring)

Vi pratar lite om konkurens och sådant och jag erkänner att jag jämför mig med alla andra och så där. Jag tror det är nyttigt att erkänna saker som man gör trots att det är fel. Men så tar min kurator upp ett exempel och jag tyckte det var ganska bra.

Tänk dig ett litet, litet barn som håller på att lära sig att gå. Barnet reser sig upp men gång på gång faller barnet. Ibland så faller barnet till och med så hårt att det slår sig. Men vad gör mamman? Inte står de och skrattar åt barnet utan uppmuntrar barnet att fortsätta om och om igen tills det går. Och när barnet så tar det första steget så har de kommit en liten bit på vägen. Efter ett tag kan det gå två steg och sedan flera steg till. Och hela tiden uppmuntrar mamman barnet att fortsätta. Mamman står inte och skrattar.

Jag tror att jag många gånger att jag tror att alla andra skrattar åt  mig. Och ibland så kanske jag faller, mer psyksikt än fysiskt. Men då är det någon där och lyfter upp mig. Det behöver inte vara någon som tränar friidrott utan någon annan. Men det jag försöker komma till är att jag tror att man (jag) inbillar sig att folk skrattar åt varandra.

Och visst kan det finnas någon som gör det och visst måste man klara av att ha motstånd och ha en säkerhet att möta motstånden. Men att ha inställningen att alla skrattar åt mig är egentligen helt fel. Eller hur? Frågan är bara hur man får bort den?

Mammorna står ju inte och skrattar

JHH

Kommentera