Träning

När tanke blir verklighet

I kväll när jag loggade in på Facebook dök detta minne upp:

Man skulle kunna diskutera hur tråkiga status-inlägg jag skrev men det får vi ta en annan gång för nu är det inte det vi skall prata om. 
För 8 år sedan skrev jag att jag saknade friidrotten. Jag hade innan det tränat friidrott lite grann, då och då i flera olika friidrottsklubbar men aldrig kommit till rätta, aldrig passat in eller trivts riktigt bra. Jag la friidrotten på is och började sedan träna på gym i stället. 
Och så rullar vi bandet till idag, när jag ligger i soffan och skriver detta och är ganska rejält trött för jag har kört ett bra pass med friidrottsklubben som jag trivs så bra i.
För 5 år sedan började jag träna friidrott (igen.) Och jag har velat under de här åren, mått dåligt så jag inte kunnat träna, varit skadad och brottats med prestationsångest men nu de senste månaderna efter sjukskrivningen så har jag verkligen landat helt rätt. 
Sjukskrivningen gav mig perspektiv på vad som är viktigt för mig, Jag brottas inte med lika stor ångest längre och det som fortfarande är kvar kan jag träna med. Jag har totalt accepterat att jag är på den nivån jag är just nu och det enda sättet att ta sig till en ny, högre nivå där jag är snabbare, starkare, explosivare och hoppar längre är att kämpa mig igenom de här lägre nivåerna först och inte ge upp. 
Jag är så otroligt glad att jag vågade och tog det där steget för fem år sedan då jag gick från dröm och tanke till verklighet. Jag menar, detta var något jag egentligen ville göra redan för 8 år sedan. 
Åh, det här blir så flummigt. Det känns inte riktigt som jag kan förmedla det jag känner men jag hoppas att ni kanske förstår lite av det. Jag behöver inte längre sakna friidrotten för jag är mitt i det. Och snart, om några månader, efter uppbyggnadsäsongen kanske jag även kan hoppa längdhopp igen – för det är ju den största drömmen; att kunna hoppa längdhopp.

Träning

Häckträning

Jag glömmer av det varje gång och därför blir jag också lika överraskad varje gång men häckträning är ju så roligt!! 
 
Jag älskar häckrörlighet, även om vissa moment är väldigt krångliga om man är stel som jag. Och jag gillar att springa över häckar även om jag ännu inte kan springa över höga häckar eller lyckas få in tre steg emellan. Men framförallt är det nog följande som gör träningarna så roliga: Jag har lagt undan alla höga krav och accepterat att jag kommer få köra på de lägsta, knappt höga häckarna. När jag väl accepterat det så kan jag i stället bara njuta. 
 
Idag lyckades jag exempelvis med att få flera bra tajmade lopp med fem steg mellan häckarna där det flöt på nästan hela vägen och tekniken var ändå ganska bra. Det är en sån härlig känsla när det tajmar. Och vem vet, om ett tag kansle jag känner samma tajming och lite mer power på de högre häckarna.
 
Så dagens träning var riktigt rolig! Kände mig så nöjd efter passet! Kanske, eventuellt, möjligtvis körde jag 2-3 lopp för mycket så jag lär ha ont i ryggen och vara trött i benen i morgon men vad gör det när jag har fått träna rolig träning? 
 
Jag trodde jag skulle vara mer speedad nu efter passet än vad jag är nu så det kommer kanske bli jättebra med en dusch nu och sedan sova relativt tidigt. Men skulle jag inte somna tidigt så var det som sagt helt klart värt det! Älska höcklöpning! 
 

 
Träning

Jag har hoppat!

I kväll har jag hoppat längdhopp. Det var roligt och gav mersmak. Vill hoppa mer nu och vill sätta mig ner och analysera hoppfilmer och lista saker jag vill öva på. 

Skall bli spännande att se;
1. Vad ryggen säger i morgon efter dagens alla hopp.
2. Om jag kommer till ro tidigt i kväll så jag orkar morgonträning i morgon. 
Nu skall jag och denna endorfinfyllda kropp och huvud äta lite kvällsmat och lyssna på den sista delen av fotbollsmatchen och sedan försöka sova. 
Gillar känslan av att ta ett litet, litet steg tillbaka till friidrotten. 

</div

Träning

Regnig torsdagsträning

När jag kom hem från jobbet dag var det inte direkt så att jag på längtade efter att snabbt laga mat och sedan sticka i väg till träningen men jag hade faktiskt sagt att jag skulle dyka upp och det vill jag ju inte bryta. 
 
Så jag kom hem, vilade i 10 minuter, lagade mat lite snabbt, lite för snabbt för det blev inga biffar utan bara…bös (?) av det hela, bytte om till träningskläder och åkte mot träningen. 
 
10 minuter innan träningen började det duggregn och sedan när träningen började regnade det och sedan ökade det ju längre in i träningen vi kom. Till slut var vi riktigt, riktigt våta och det var lite skönt att komma in i klubbstuga och köra styrkan inomhus.
 
Nu så här efteråt känns det bättre än innan jag åkte och jag är glad att jag gav mig i väg även om själva träningen inte var så där som jag vill att den skall vara. Men ett steg i taget; idag kom jag iväg, det är bra! Nu är jag dessutom ganska mör i kroppen, det är bra det också för då sover jag förhoppningsvis bra i natt. 
 
Det var denna torsdagens dagboksinlägg, tack för att ni läser, lyssnar och bryr er ♡ 
 
Avslutar med två kanske inte så vackra men talande bilder.
 

 
</div
Träning

Träningsläger i Spanien

Det var ett tag sedan ni hörde från mig, jag har varit iväg på träningsläger och levt i en skön bubbla nere i Spanien utan att skriva något. 
 
Det är friidrottsklubben som har varit iväg på träningsläger, 9 ungdomar, 2 tränar och så jag. Ungdomarna har varit fantastiskt duktiga och det har varit väldigt roligt att se hur de kämpat och utmanat sig själv och gjort saker de från början inte trodde att de skulle orka eller klara av. Jag är imponerad och stolt! 
 
Själv orkade min kropp med 1 sprintpass innan mina baksidor sa i från och krampade i 2 -3 dagar, så jag har kört lite lätt styrka men mest coachat längdhopp och passat väskor mm, det har passat mig bra. Hade det varit ett träningsläger där tanken var att jag skulle träna hade jag åkt besviken från Spanien men nu var det ungdomarnas läger och de som skulle träna och med tanke på min träning den här våren så är det som det är, det känns helt okej från min sida. 
 
Utöver träningen har vi även varit på stranden en hel del och en utav dagarna åkte vi in till Malaga där de andra gick runt i affärer medans jag satt i solen och läste en bok, något som passade mig perfekt! Vädret har varit kallare än i Sverige men ändå bra väder att träna i bortsett från vinden som förstörde för höjdhoppet två dagar.
 
Något som har varit väldigt skönt och lite speciellt är att jag levt i en ”vara här och nu-bubbla”. Jag har knappt tänkt något på jobbet, bara någon gång här och var har tankarna om jobb kommit förbi mig och jag har egentligen inte tänkt särskillt mycket, lagt mycket tid på att få bilder eller delat med mig så mycket på sociala medier. Det har bara varit skönt att vara iväg, få se ungdomarna träna och få lite sol och inte behöva skriva eller dela med mig om allt som hänt. Det har varit väldigt avkopplande och framförallt har det varit skönt att jag känt mig så fri från krav. 
 
Jag är nu hemma tankad med solljus men framförallt lite mer inspirerad och motiverad att ta tag i min egen träning, jag vill ju ha en kropp som orkar och kan hänga på ungdomarna framöver. Det känns som ett bra mål. 
 
Så tack gänget för en fin träningsvecka! 
 
Här bjuder jag på några bilder från veckan, det har faktiskt  varit med andra personer också på resan men eftersom jag inte frågat efter deras godkännande att lägga upp bilder väljer jag att inte lägga upp några. 
  
 
 
Träning

Jag älskar det här!

Idag har jag haft den där pirriga känslan i magen,  precis som vanligt när jag vet att jag snart kommer vara i en situation utanför min comfort zone. 
 
Idag har jag, för en millisekund, känt att om det bara släpper någon gång och alla tusen bitar faller på plats så kan det bli bra. 

Idag har jag haft den där känslan att vilja mer.  Och mer.  Och lite till.
 
Och idag har fått det där leende på läpparna som kommer utan att jag vet om det. De där glada ögonen för att jag tycker det är kul och de där lysande ögonen…
 
…för jag älskar att göra det här; 
Träningsdagbok

Elefanten har tränat

Ni vet att jag brukar beskriva mig själv, och även ibland andra, som olika djur. När jag är riktigt trött brukar jag säga att jag är som en överkörd bäver, när min syster var hemma över jul var hon som en speedad gasell. I dag var jag som en elefant.  
 
Jag vet att en del kommer säga att jag överdriver nu men skulle jag beskriva min känsla när jag tränade idag så kände jag mig en tung elefant som tog sig fram. Detta skall inte tolkas som att jag känner mig missnöjd eller nedstämd på något sätt utan det är bara mitt konstaterande. Jag önskar ju att jag var mer som en känguru eller groda eller något annat hoppande djur eller kanske kände mig lika snabb som en gepard men nu är det inte så.
 
I dag kände jag mig en elefant men en glad sådan.  För jag älskar den här typen av träning. Att bli trött,  låta huvudet få jobba, inte kunna stå efteråt och bli lite yr och lite illamående. Jag tycker om den här typen av träning för jag får lägga det på min nivå och köra slut på mig, på den nivån jag är. 
 
Jag kan inte direkt påstå att jag hade den bästa uppladdning till dagens träning. 4 timmars sömn i natt. Hade det inte varit för att det var första fysträningen för terminen så hade jag inte gått. Då hade jag kört träning på gymmet och sedan åkt hem för att sova men nu var det fys och det ville jag inte missa. Egentligen var jag ganska trött och det märke jag bland annat på sista övningen då jag blev yr och fick inse min begränsning men jag är ändå nöjd med det jag presterade idag. Tung och långsam (om man jämför med hur jag vill känna mig) men jag hade ärligt talat inte kunnat prestera bättre efter kroppens förutsättningar och det känner jag mig väldigt, väldigt nöjd med. 
 
Jag ber om ursäkt för att om detta inlägg är dåligt skrivit eller väldigt spretigt, min hjärna har nu checkat ut och nu väntar jag bara på att kroppen skall komma till ro så kommer jag nog sova gott i natt. Vi hörs i morgon, då kommer nog rubriken ha något med antigen; träningsvärk, ryggont eller värktabletter.  Det skall bli spännande att vakna se! 
 
Godnatt från en nöjd och trött elefant. 
 
Drömmålet

Ett år

För ungefär ett år sedan skrev jag mitt första inlägg om mitt drömmål. Jag hade då tränat med det nya målet i en månad. Jag hade skrivit ihop ett dokument med mina mål och tankar. Jag kommer ihåg pirret när jag skrev ut det här dokumentet, när jag gick upp för trappan till mitt rum, när jag satte mig i fåtöljen och skulle skriva på det (så jag verkligen skulle satsa ordentligt). Jag kommer ihåg nervositeten precis innan jag skulle skriva på. Jag skrev på och sedan la jag upp en bild på Instagram. Allt för att visa för mig själv att nu hade jag bestämt mig för att göra det här ordentligt. Nu var det officiellt. Jag hade startat vägen mot mitt mål. Jag kommer ihåg lyckan. Och jag kommer ihåg den där skräckblandade förtjusningen. Jag hade startat min träning mot mitt drömmål, det som jag i så många år hade drömt om.

Under det här år det här året har jag:
Gett upp.
Och kommit tillbaka. 

Det har gått ett år nu.
Och det som var nytt då har blivit vardag nu
Och det har varit mycket känslor för det är sån jag är.
Och jag har lärt mig vad jag är beredd att lägga ner för energi för att nå mitt mål.
Och jag har fått lära mig känslan av att behöva uppoffra för att komma närmre sitt mål.
Och jag har lärt mig vad jag tycker är viktigt i livet, vad jag värdesätter och vad jag behöver.
Och jag ser fram emot att skriva ett liknande inlägg om ytterligare ett år och se vad jag har lärt mig då.

 
 
 
 
 
Drömmålet

Revansch på dåtiden

 En utav de saker som är roligaste med att börja om med något är ju självklart att det andra gången blir bättre än första gången. Så känner jag verkligen just nu. Det känns som allt jag gör går så mycket bättre nu än för 4 år sedan då jag tränade lite friidrott. Visst är det så att jag la lite utav ”grunden” då. Jag menar att nu är inte exakt allting nytt, lite saker gjorde jag ju då och tränade väldigt mycket för att lära mig. Det är inte lika nytt nu även om det fortfarande känns nytt. 
 
Så är det med häckgången. Oj så jag kämpade då! Det var verkligen hatkärlek. Nu går det betyligt enklare. Det är långt ifrån bra och det säger jag inte för att ursäkta mig utan för att jag vet att det är så. Det finns så mycket att jobba på. Men trots detta känns det som revansch på dåtiden. Det känns som en revansch på mitt dåtida dåliga självförtroende, osäkerthet och bristande pannben. 
 
Jag har sagt det tusen gånger jag kommer säga det tusen gånger. Jag är så glad för att jag bågade börja om och försöka en gång till. Jag är så glad att tog det här beslutet. 
 
För er som vill se en liten film där jag lyckas men utav de sakerna jag tyckte var svårast rent taktmässigt så kan ni kika in HÄR. Självklart är det mycket att jobba på som sagt men ändå! Men ändå! 
 
Och känslan som jag hade när jag gick från träningen i måndags ”Jag älskar det här” den är kvar fortfarande idag. Jag älskar det här!

Träning

Söndagsträning

 Äntligen friidrottsträning igen! I måndags gjorde jag en förskräkligt dålig träning. Verkligen ingenting fungerade. Jag kunde inte hoppa, hade jättesvårt att få till hoppen. Jag vet inte hur många gånger jag sprang igenom. Jag sänkte ansatsen till ännu kortare än jag redan har bara för att fokusera på själva uthoppet men inte ens det fungerade. En frustrerad JHH åkte från träningen i måndags. 
 
Idag var det lite bättre. Idag körde jag bland annat häckgång. SÅ roligt att köra det här igen. Häckgång blandat med lite annan träning som avslutades med tresteg (eller man kanske borde kalla det försök till tresteg) blev dagens träning. Så roligt att kunna vara igång och köra igen.
 
Efter träningen bar det iväg till STC Rollsbo och lite mat och vila innan det dags var dags för Indoorträff. Passupplägg stog på dagens schema och det hela avslutades med ett grymt pass. Kul att köra pass med kollegor, det är en speciell känsla och go i den gruppen. 
 
Är nu lite trött i kroppen. Dels är det träningsvärk från gårdagens träning som lätt börjar smyga sig på. Sedan är jag inte van vid träning och man kan just nu kalla mig otränad. Men det skall det bli ändring på! Ser så fram emot att kunna köra igång igen! 
 
En något trött men framför allt endorfinfylld JHH skall nu snart gå och lägga sig. 
Hoppas ni haft en trevlig helg och jag önskar er en fin kommande vecka!
 

 
 
Drömmålet

En speciell situation som skapar blickar och leenden

”Ibland stannar jag upp mitt i träningen, ser mig omkring och skrattar lite. Det är en ganska så intressant situation jag har satt mig själv i. Alldeles frivilligt.”
 
Jag tränar ju som sagt, som en del säkert känner till, numera friidrott. Att börja med det som 23-åring är nog inget varje människa skulle få för sig att göra. På grund av detta finns det inte så många öppna möjligheter att bara haka på och sedan starta vägen mot målet. Utan vill man börja träna friidrott som 23-åring måste man på något sätt vara fullt medveten om att det är en ovanlig situation, att du antagligen kommer vara rätt ensam i det du gör. Du kommer förmodligen sticka ut lite och det kan skapa både blickar, frågor och lite skratt. Ja, så vida det inte visar sig att du är en supertalang. 
 
Jag var väldigt medveten om, när jag började, att jag inte är någon talang utan jag gör det här för att jag verkligen älskar det. Friidrott är en fantastisk typ av träning med en stor bredd som gör att jag får en bra träning även om jag aldrig kommer träna som elit. Med den vetskapen valde jag att starta vägen mot mitt drömmål. 
 
Jag kom med i en klubb som tog emot mig, så som jag tolkar det, med öppna armar. Här får jag delta på mina villkor. Jag har möjligheten att utvecklas i min egen takt, jag får vara med samtidigt som jag kan dra mig undan och öva på det jag vill. Jag är ensam i min ålder men kan med hjälp av min barnslighet utan vidare haka på i träningarna tillsammans med de andra. Jag trivs bra, jag lär mig nya saker, jag upplever känslan av träningsglädje. Jag hör skratt. Upplever min egen och andras besvikelser. Jag ser tårar, glädje och gemenskap.
 
Jag tränar friidrott. Jag får hoppa, springa, kasta, träna styrka. Jag går in i det, njuter av varenda sekund men ibland stannar jag upp mitt i träningen, ser mig omkring och skrattar lite. Det är en ganska så intressant situation jag har satt mig själv i. Alldeles frivilligt. Där är jag, lite tafatt och försöker ta mig fram, lära mig nya saker tillsammans med barnen som är nästan hälften så gamla som jag. Det är klart att det fångar uppmärksamheten och dra till sig blickar och eventuella leenden men det gör mig inte särskilt mycket för jag får göra en utav de saker som jag älskar. Och då är det värt att gå emot strömmen, få eventuella leenden och sticka ut väldigt mycket.