I kväll när jag loggade in på Facebook dök detta minne upp:
Man skulle kunna diskutera hur tråkiga status-inlägg jag skrev men det får vi ta en annan gång för nu är det inte det vi skall prata om.
För 8 år sedan skrev jag att jag saknade friidrotten. Jag hade innan det tränat friidrott lite grann, då och då i flera olika friidrottsklubbar men aldrig kommit till rätta, aldrig passat in eller trivts riktigt bra. Jag la friidrotten på is och började sedan träna på gym i stället.
Och så rullar vi bandet till idag, när jag ligger i soffan och skriver detta och är ganska rejält trött för jag har kört ett bra pass med friidrottsklubben som jag trivs så bra i.
För 5 år sedan började jag träna friidrott (igen.) Och jag har velat under de här åren, mått dåligt så jag inte kunnat träna, varit skadad och brottats med prestationsångest men nu de senste månaderna efter sjukskrivningen så har jag verkligen landat helt rätt.
Sjukskrivningen gav mig perspektiv på vad som är viktigt för mig, Jag brottas inte med lika stor ångest längre och det som fortfarande är kvar kan jag träna med. Jag har totalt accepterat att jag är på den nivån jag är just nu och det enda sättet att ta sig till en ny, högre nivå där jag är snabbare, starkare, explosivare och hoppar längre är att kämpa mig igenom de här lägre nivåerna först och inte ge upp.
Jag är så otroligt glad att jag vågade och tog det där steget för fem år sedan då jag gick från dröm och tanke till verklighet. Jag menar, detta var något jag egentligen ville göra redan för 8 år sedan.
Åh, det här blir så flummigt. Det känns inte riktigt som jag kan förmedla det jag känner men jag hoppas att ni kanske förstår lite av det. Jag behöver inte längre sakna friidrotten för jag är mitt i det. Och snart, om några månader, efter uppbyggnadsäsongen kanske jag även kan hoppa längdhopp igen – för det är ju den största drömmen; att kunna hoppa längdhopp.
