Kategori: Drömmålet

Drömmålet

Mål hösten 2016

Johanna HenricssonLämna en kommentar
Den här hösten har jag satt upp 4 lite större mål. Dessa 4 mål har delmål varje månad fram till och med december. Det känns lite spännande men också lite nervöst som alltid när jag sätter upp förväntningar på mig själv. För att minska risken att överanalysera har jag valt att bara dela 2 av dessa 4 mål med er. Tråkigt kommer nog en del tycka, har man sagt A får man säga B kan en annan tycka, klokt tycker jag som känner mig själv någorlunda väl. 
 
Mina fyra mål har fått varsin bokstav A-D och sedan har jag även öppnat upp för möjligheten med några småmål varje månad, sådana mål som bara är en månad och dessa får namn som x1/x2/x3 osv… Det kan tex vara skriva träningsdagbok, fokusera på mat eller annat. 
 
Jag kommer dela med mig av mål B och C.
 
Mål B
Period: 160901-161231
Mål: Promenera 160 km 
Anledning: Jag behöver frisk luft, gärna på morgonen så att huvudet är lite piggare och gladare under dagen. Rörelse i allmänthet är bra saker. 
Det här krävs: Ca 1,3km per dag. 
Kommentar:  Kanske inte det roligare målet men behövligt. Dels om man ser till livskvalité men det kanske också hjälpa mig att inte vara lika stel inför träning och kan nog också hjälpa mig att vara lite piggare så jag orkar träningen och tex jobbet. 
 
Mål C
Period: 160801-161231
Mål: Träna 100 pass
Anledning: Jag vill testa på att sätta lite press på mig själv. Ser hur jag den här hösten kommer reagera på att behöva träna en hel del. 
Det här krävs: 4,5 pass per vecka
Kommentar: Först tänkte jag ta från och med 1 september men sedan insåg jag att jag då inte fick bli sjuk överhuvudtaget, att JHH inte skulle bli sjuk under hösten… det skall mycket till! Så jag fegade ur och la på en månad. Det gör målet relativt mycket enklare men ändå spännande att se hur jag pallar den pressen. Som träningspass kommer jag räkna ett pass där jag är ombytt och kör minst 20 minuter, tex foamroller kommer räknas eftersom jag behöver fokusera på detta. Kan hända, om kroppen och psyket känns bra, att jag testar på 100 pass från september och framåt men det är i så fall bara en bonus. 
 
Så här ser mallen ut för höstens mål
 
Drömmålet

Det är nu jag skulle ha varit i mål

Johanna HenricssonLämna en kommentar

I dag är det 31 augusti och man kan nog i stora drag säga att sommaren (snart) är över. Sommaren 2016 är (snart) över, sommaren då jag skulle ha nått mitt mål.

Det har jag sannerligen inte gjort.

Jag vill vara ärlig och säga det. Jag lyckades inte ta mig hela vägen och ärligt talat lyckades jag inte ens ta mig halvvägs.

Ni har följt mig, ni vet att jag har kämpat. Ni vet att jag gett upp och börjat om. Kämpat på nytt. Jag såg det som ett misslyckande först, att jag inte lyckats nå mitt mål och att jag gav upp och på sätt och vis gör jag fortfarande det men jag väljer att fokusera framåt i stället och ta med mig kunskapen från dessa 2 år.

För jag har lärt mig mycket under dessa 2 år. Mycket om mig själv, om hur jag fungerar. I början imponerade jag på mig själv, det gör jag stundvis fortfarande men det är mer vardag nu. Jag har lärt mig att hantera mina tankar bättre, jag har lärt mig att det inte är antingen svart eller vitt, jag har lärt mig att i alla fall försöka att inte överanalysera. Jag har lärt mig att försöka vara tålmodig. Jag har lärt mig att ha riktigt roligt när jag tränar. Henke ger mig ständig ny kunskap och han har även lärt mig att inget är omöjligt, det kan bara ta ganska så lång tid för att lösa saker. Jag har lärt mig en hel del inom friidrotten och förstått hur krävande det kommer vara för mig att nå dit jag vill (vilket i i någons ögon, som tränat mycket friidrott inte är långt alls). Jag har börjat lära mig att hantera stress och att hantera mig själv.

Och framförallt; jag har lärt mig att detta inte är hela livet. Det betyder inte att det inte är viktigt eller att jag inte bryr mig eller inte vill fortsätta. Jag bara vet att livet fortsätter ändå, utan friidrott, visserligen lite tråkigare men det fortsätter. Det har blivit viktigt för mig. Livet kommer inte falla ihop om det här inte fungerar.

Jag har inte lärt mig att hoppa så bra längdhopp som jag drömde om för 2 år sedan och jag är inte starkare fysiskt eller mer vältränad nu än när jag började MEN jag är starkare mentalt nu än när jag började och det känns oerhört viktigt just nu.

Så nu avslutar jag kapitel 1, vänder blad och gör mig redo att påbörja kapitel 2. Hur många kapitel det kommer bli, det har jag ingen aning om.

Bilden som varit med sedan början 

 

Drömmålet

Ett år

Johanna HenricssonLämna en kommentar

För ungefär ett år sedan skrev jag mitt första inlägg om mitt drömmål. Jag hade då tränat med det nya målet i en månad. Jag hade skrivit ihop ett dokument med mina mål och tankar. Jag kommer ihåg pirret när jag skrev ut det här dokumentet, när jag gick upp för trappan till mitt rum, när jag satte mig i fåtöljen och skulle skriva på det (så jag verkligen skulle satsa ordentligt). Jag kommer ihåg nervositeten precis innan jag skulle skriva på. Jag skrev på och sedan la jag upp en bild på Instagram. Allt för att visa för mig själv att nu hade jag bestämt mig för att göra det här ordentligt. Nu var det officiellt. Jag hade startat vägen mot mitt mål. Jag kommer ihåg lyckan. Och jag kommer ihåg den där skräckblandade förtjusningen. Jag hade startat min träning mot mitt drömmål, det som jag i så många år hade drömt om.

Under det här år det här året har jag:
Gett upp.
Och kommit tillbaka. 

Det har gått ett år nu.
Och det som var nytt då har blivit vardag nu
Och det har varit mycket känslor för det är sån jag är.
Och jag har lärt mig vad jag är beredd att lägga ner för energi för att nå mitt mål.
Och jag har fått lära mig känslan av att behöva uppoffra för att komma närmre sitt mål.
Och jag har lärt mig vad jag tycker är viktigt i livet, vad jag värdesätter och vad jag behöver.
Och jag ser fram emot att skriva ett liknande inlägg om ytterligare ett år och se vad jag har lärt mig då.

 
 
 
 
 
Drömmålet

Jag vill fortsätta träna mot målet

Johanna HenricssonLämna en kommentar
Jag har bestämt mig för att fortsätta med mitt mål. Det är ingenting som bara kommit nu under natten utan någonting som legat och grott under sommaren. Nu kanske någon kommer lyfta på ögonbrynen och lite fundersamt kolla på med med en frågande blick ”hur tänker du nu?”
 
Jo, jag tänker så här; jag kan lika gärna fortsätta träna mot mitt mål eftersom jag ändå måste träna. Min rygg mår bäst av regelbunden träning och ja, egentligen mår hela kroppen inklusive psyke bra av det och om jag ändå måste fortsätta träningen kan jag lika gärna fortsätta träna friidrott eftersom det är det jag tycker är roligast. Eftersom jag ändå skall fortsätta träna friidrott så kan jag lika gärna fortsätta mot mitt mål. Och då kanske någon tillägger ”stopp och belägg, det var ju just det som fick dig att må dåligt” och då svarar jag ”lugn och fin – jag har tänkt och funderat”. 
 
För tänkt och funderat har jag verkligen gjort och jag har bestämt mig för att fortsätta med mot mitt mål men målet är lite annorlunda utformat. Det har varit den svåraste delen, att våga vara ärlig mot mig själv och svälja stoltheten. För mig som avskyr att inte klara något, som skäms av att misslyckas eller prestera bra har det varit svårt att bestämma det här. Men efter mycket funderande har jag mitt fram till hur jag än gör, så har jag, enligt mig själv, redan misslyckats. Jag gav upp. Där i maj. Nu är bara frågan hur jag tänker vända det? Acceptera alla mina svagheter? Misslyckande? Och sedan vända dem och använda dem? Ta njuta av dem, se dem som lärdom? Eller skall jag inte göra något alls och gå runt och fortsätta drömma om att hoppa långt?  Efter mycket sväljande av stolthet bestämde jag mig för att att jag kan lika gärna fortsätta träna friidrott. 
 
Under de här månaderna utan det här målet har jag också lärt mig en hel del om mig själv, jag har hittat tillbaka till delar som jag varit borta i från tidigare, jag har insett vad jag behöver. Jag har fått perspektiv på saker och ting på ett annat sätt. Jag har värderat vad jag tycker är viktigt. Och ärligt talat har livet inte varit så mycket bättre utan friidrotten som jag kanske hade hoppats på. De där första dagarna var väldigt befriande men sedan kom själva livet ikapp och jag insåg att med vissa skillnader så skulle jag kunna fortsätta med friidrotten – för det är inte där problemet låg. Det är så mycket mer. Det låter negativt och som mitt liv är jobbigt och motigt men det är inte det jag menar utan mer att det (faktiskt) inte blev SÅ mycket bättre av att sluta friidrotten. Energin känns fortfarande låg, tröttheten stor och jag är fortfarande minst lika trött på morgonen (och ärlig verkar jag dessutom fortfarande vara…). Men jag har som sagt lärt mig vissa saker under den här månaderna och tillsammans med som jag hade tidigare tror jag att jag kan hitta en bra rytm i vardagen med träning, jobb och livet. Och skulle det inte fungera – då får jag helt enkelt hitta ett annat sätt. 
 
Så jag har bestämt att fortsätta träna efter mitt mål. Bestämt mig för att satsa på friidrotten och längdhopp och lära mig det galet bra. Och en dag vill jag tävla, bara för att få det på papper att jag faktiskt lärt mig det. Men när den där tävlingen blir, det får vi se. Jag vill inte sätta ett datum eller år. Det kanske blir om 1 år, det kanske blir när jag är 28, eller 30, 40 eller 80 år. Det vet jag inte, det kommer vi märka. 
 
Men en sak vet jag, jag kan uppenbarligen inte vara utan friidrotten, jag kan inte släppa tanken och jag vill inte gå runt ytterligare 5 år och tänka på det utan att göra något. Då är det lika bra att göra något. 
 
På mitt sätt. 
 

 
 
Drömmålet

Träningen – som ett förhållande

Johanna HenricssonLämna en kommentar
Det började egentligen redan förra sommaren. Något att spana in, något attraktiv, lockande. Något att längta efter. Dagar av längtan. Dagar som blev veckor. Från att vara något att spana in till en flirt. En lite flirt här, en lite flirt där. Längtan som blev drömmar. Stora drömmar. Som till slut blir verklighet. 
 
Hösten är en enda stor förälskelse. Det som är i en dröm. Allt är perfekt, lyckan tar över och överskuggar bristerna. Det är rosaskimrigt och gulligull. Alla ord från omgivningen sveps bort med leenden och en förälskad blick. Det är så enkelt, motgångerna suddas bort av drömmar och av lycka. 
 
Och så kommer vintern och förälskelsen börjar tyst tyna bort. Det underbara och perfekta visar sig vara inte alls så där underbart och perfekt som det först verkar. Saker och ting blir inte som det är tänkt, besvikelse efter besvikelse radar upp sig, den ena efter den andra.Det är nu det är upp till bevis om det finns något djup i förhållandet, om det bygger på något mer än bara förälskelse. Stundtals oändlig lycka. Stundtals fullständigt kaos. En berg och dalbana genom alla känslor, förhoppningar, all besvikelse. Dagarna av lycka ger hopp och ork de tyngre dagarna. 
 
Våren blir timme efter timme med kamp, dag efter dag. Kämpa. Tankar på att bryta upp närmar sig flera gånger. Längtan efter lycka växer. Längtan att slippa ur, inte vara med, inte tillhöra. Längtan att vara fri. Ensam, utan krav, utan förväntningar, utan måsten. Sommarens flirt och höstens förälskelse är hundratals mil bort, susar förbi som minnen då och då. Kvar är besvikelse och trötthet. 
 
Och så kommer sommaren. Och då går det inte längre. Ett uppbrott är ett faktum. Kabooom. Relationsstatusen ändras. Från Förhållande till singel. Första känslan är befrielse. Äntligen är det över, äntligen frihet. Lyckan är fullkomlig och beslutet känns helt rätt. Snälla ord om rätt val och att det är sunt cirkulerar runt. Ett beslut är taget och känslan av stolthet över modet att ta beslutet känns stort. 
 
Den andra känslan är besvikelse. Besvikelse över krossade drömmar, besvikelse över att det inte blev som det var tänkt. Känslan av misslyckande rinner stilla förbi. Känsla av att inte ha kämpat tillräckligt, gett upp för tidigt, inte gett det tid ena stunden, nästa en beslutsamhet att valet är rätt. En sorg över att drömmen blott är en dröm och inte verklighet, vemod över att vägen är slut. Återvändsgränd. 
 
Besvikelsen ligger kvar som en tunn dimma. Längtan efter den där förälskelsen kommer tillbaka. Söker med intresserad blick efter ny flirt, efter ny kärlek, nytt ljus, nytt hopp, ny glädje. Lyckas inte. Det är inte samma sak. Inte rätt. Inte ens i närheten av att vara rätt. Inser. Det är det gamla eller inget alls. 
 
Nästa känsla är ensamhet. Och saknad. Saknad av att ha blicken fäst på något. Saknad av väg att gå, något att nå. Återvändsgränden känns tråkig och inte lämpad för vardagen. Velandet mellan att falla tillbaka och lämna helt påbörjas. Stundtals är det gamla flirtandet tillbaka, lockar med drömmen och den gamla längtan. Visar på den tidigare lyckan och förälskelsen. Krossas sedan av bilden av besvikelse.
 
Beslutet av att sudda ut året som gått. Det går inte att dalta med dåtiden eller tramsa med det som varit. Bryter helt. Avslutar. Finito. 
Goodbye. 
 
Men det går inte. Drömmen är som ljusstråle som smiter in mellan fönstret och rullgardinen, omöjlig att missa eller som det lilla barnets leende, omöjligt att inte le av. Inser faktum. Saknaden är för stor. Att vara utan går inte. 
 
Tar kontakt. Möts återigen. Med osäker blick och nervösa steg. Lägger korten på bordet. Målar upp förväntningar. Noterar brister. Möts på mitten. Accepterar olikheter. Drömmar kontra verklighet. Blickar framåt. Villigheten att ge det ett nytt försök, börja om på nytt. Överenskommelse om att starta långsamt, hitta väg som fungerar, som är hållbar i det långa loppet. 
 
Tillbaka på toppen där allting började. Ser tillbaka. Den första flirten, förälskelse, kampen, besvikelse, stundtals lycka. Glädjen. Blickar framåt. Ett omålat landskap breder ut sig med möjlighet att forma lång, hållbar väg. Målet syns i fjärran. Fram till det möjligheter. Vägar att beundra vandringen, glädjas av stegen, med tålamod kämpa i uppförsbacken och njuta i nedförsbackarna. Ett nytt hopp vaknar, en strimma lycka gnistrar och drömmen gryr åter.
 
Relationsstatus ändrad. 
I ett förhållande. 
 
 

En beskrivning av mitt förhållande till träningen just nu.

 
 
 
 
 
 
 
Drömmålet

Det är inte värt det om jag inte är lycklig

Johanna HenricssonLämna en kommentar
Jag har bestämt mig för att ge upp. Eller snarare kanske ta en paus. För en period ändra fokus i mitt träningsmål.
 
Det betyder inte att jag skall sluta träna, varken friidrotten eller styrketräningen som jag kör nu. Det betyder inte att skall sluta träna med klubben eller med min PT. Det betyder helt enkelt att jag skall släppa alla form av krav. 
 
Det är nämligen så att det inte längre är värt det. 
 
Det är inte värt att vakna upp på morgonen och inte vilja gå upp. Det är inte värt att inte känna någon form av längtan inför dagen eller glädje när jag slår upp mina blågrå ögon. Det är inte värt stressen jag känner att vakna så tidigt som möjligt gå upp för att åka iväg till träningen så att jag får gjort den utan att stressa och sedan hinna åka hem och äta och vila lite för att orka resten av dagen. Det är inte värt denna ständiga stress.
 
Det är inte värt det dåliga samvetet jag har när jag åker hem efter jobbet och lägger mig och sover istället för att träna för att jag har så ont i huvudet. Det är inte värt alla gångerna jag ställer mig själv frågan om jag egentligen kanske eventuellt hade kunnat trycka på mig själv ytterligare lite till för att få genomfört träningen. 
 
Det är inte värt att gå från träningen och känna mig misslyckad och stundals gråtandes för att det inte går. Det är inte värt att alla elaka tankar om mig själv som jag försöker trycka bort. Det är inte värt frustrationen jag kan känna. Det är inte värt all oro om att jag skadar kroppen mer än gör nytta.
 
Det är inte värt stressen jag känner att hinna få med allt på en vecka, alla moment av rörlighet, styrketräning, friidrott. Det är inte värt det dåliga samvetet när jag inte gör det eller den lilla panikkänslan som uppstår när jag känner att jag inte hinner med allt. 
 
Det är inte värt besvikelsen. 
 
Jag känner en ständig stress. Den mal genom min kropp varje dag. Det är ibland ångestliknande och ibland bara som ett litet sus genom kroppen. Oavsett hur det känns så är det obehagligt och jobbigt. 
 
Jag känner mig inte misslyckad i mig själv utan i det jag gör, i mitt tränande men trots det är det en fruktansvärd känsla att känna så många gånger per vecka. Jag peppar och peppar, motiverar och uppmuntrar mig själv till att fortsätta för att det är det enda sättet att lära mig och utvecklas. Men min pepp, försök till motivation och uppmuntran räcker inte hela vägen. Jag är inte så duktig som jag vill vara. Och jag kommer inte bli. Det är bara att konstatera. Drömmarna och verkligheten är långt ifrån varandra. 
 
I fredags när jag kommit hem från jobbet fick jag ett meddelande från min syster. Klockan var vid 21.00 och hon frågade om hon och hennes pojkvän fick komma och hälsa på. Min första tanke var att säga nej för jag behövde sova så snart som möjligt för att orka nästa dag. Det kanske inte låter så märkvärdigt men grejen är den att jag inte skulle börja jobba förrän 11 dagen därpå, jag hade ingen träning på schemat och egentligen inte andra jobbiga planer heller. Men bara tanken att jag eventuellt skulle gå utanför mitt schema gjorde att jag höll på att tacka nej till att träffa min syster som jag numera inte träffar alls så ofta och som är en utav de (tillsammans med resterande familjen) människor jag älskar. 
 
Jag ställde mig då frågan om det var värt att tacka nej till deras besök. De kom hit. Det var värt varenda missad timmas sömn. 
 
Och man kan ställa sig frågan om det inte är för tidigt för att ge upp. 
Och ja, på ett sätt är det ju så. För målet är satt till 2016. På ett sätt har jag varken misslyckats eller lyckats ännu. Men just nu känns det inte som jag klarar av att leva så här en enda dag till. Jag tycker det märks ganska tydligt när jag skall göra mina sammanfattningar. Varje söndag får jag hindra mig själv från att skriva ner alla känslor jag har, för det känns alldeles för negativt. Det tar kraft det också. Att vända alla dessa negativa känslor till postiva, eller snarare försök att vända på dem innan man har tänkt dem. Jag har känt så här ett tag nu men peppat mig själv till att fortsätta, att det bara är en period. Men nu orkar jag inte ha det så här längre. 
 
Jag vill längta efter träning. Jag vill känna ork att gå upp på morgonen, jag vill kunna åka hem till min familj och umgås med dem. Jag vill känna glädje när jag tränar. Jag vill le när jag tränat klart. Le för att jag gör det som jag tycker så mycket om.  Jag älskar friidrotten och jag vill lära mig det ännu bättre än vad jag gör nu.Jag vill lära mig hoppa längdhopp och någon gång i livet kanske känna den känslan som kan måla upp för mig själv. Men jag vill göra det med glädje.
 
Så om det är så att jag bara tränar 3 eller 4 gånger en vecka får det vara okej. Om jag åker hem och sover i stället för att träna när huvudvärken är på besök så får det vara okej. Om jag inte äter den mat som är tänkt får det vara okej. Om jag inte går och lägger mig exakt den tid jag tänkt får det också vara okej. 
 
På ett sätt känns det som jag misslyckats. Men på ett sätt känns det också väldigt befriande. Jag orkar inte känna mig fejk mer. Just nu vill jag bara träna för att jag tycker det är kul. Jag vill fortsätta kämpa med mina enbensmarklyft, en bensknäböj på box, armhävningar och pikar i TRX. Och så vill jag hoppa längdhopp, kasta spjut, springa intervaller, lära mig springa över häckar ännu bättre och stöta kula. Jag älskar friidrotten. Jag älskar att träna friidrott. Men jag vill känna glädje när jag gör det.
 
Det är inte värt det om jag inte är lycklig. 

 

 

Drömmålet

Mål 2015: 1 maj – 30 september

Johanna HenricssonLämna en kommentar
Maj är här och inomhussäsongen är efter den här veckan över och på måndag börjar utomhussäsongen. Det är dags att snabbt blicka igenom de första månaderna på året och att sätta upp mål för sommaren. 
 
På ett sätt känner mig inte riktigt redo att lämna den här första perioden och kliva in i den nya för verkligheten är inte likadan med den målbild jag satt upp. Men samtidigt så vet jag att jag att det är så här det kan bli. Kroppen är just en kropp och inte en robot och anpassning är ett viktigt begrepp när det kommer till att hålla. Och även om jag inte känner att jag kan behärska hoppningen så bra som jag tänkt mig och även om jag inte förlängt min ansats just för att löpningen och hoppningen inte funkar när jag har ont i smalbenen så känner jag mig inte särskilt besviken. Det är så här det är. 
 
Istället för att fastna för det som inte funkat kan jag ta med mig det som har gått bra, det jag lärt mig och det jag gjort. För jag har faktiskt genomfört några riktigt bra friidrottspass där ett av dem är ett sprintpass som jag fortfarande kommer ihåg som sådär löjligt roligt. Jag har känt på några längdhopp som funkat bra. Jag har lärt känna min kropp och fått ordning på sömnen i alla fall lite. Jag lärt känna mig ytterligare lite mer. På ett sätt har jag haft lite brist i mitt tålamod men på ett annat sätt har jag haft tålamod och genomfört utfall efter utfall efter utfall. Jag kan numera göra 5×5 någorlunda strikta armhävningar, även om det ibland känns lite tungt. Nästan varje vecka ökar jag i vikter. Jag har fått bra hjälp med styrketräningen men också jag har också använt mig av den kunskap som jag fått.
 
Jag har för första gången i mitt liv sprungit över häckar och således gjort något jag velat sedan många år tillbaka och samtidigt klivit över många trösklar. Jag har testat på många nya saker och vågat mycket. Jag har gått friidrottsutbildning och känt mig någorlunda trygg. Det känns som jag kommit in i klubben och jag trivs väldigt bra i de grupper jag tränar med, de andra gör mig glad.
 
På något sätt känner jag mig ändå nöjd med den här perioden. 
 
Målen under de här sommarmånaderna kommer bland annat vara: fokusera på hopprytm (hitta rytmen i de där sista stegen), fortsätta våga, våga, våga. Fortsätta med styrketräningen lika fokuserat. Ha tålamod. Och framförallt: ha galet roligt. 
 
Jag väljer att inte ha med mycket hoppning som mål eftersom jag vet hur läget är, förhoppningsvis kommer det lite mjukare underlaget hjälpa mig men jag har ändå mycket kvar innan det kommer vara bra. Jag kommer också försöka träna så mycket annan friidrott som möjligt,  för att skapa bredd, för att ha roligt, för att skapa erfarenhet, för att variera och helt enkelt bryta den vanliga träningen och träna utan press. 
 
Det skall bli kul att komma ut och träna. Det skall bli riktigt roligt att fortsätta det här. Sommar, friidrott och JHH – kan bli riktigt bra!
 
 
 
Drömmålet

Ett ärligt inlägg

Johanna HenricssonLämna en kommentar
Det finns en sak som jag har känt ett tag och som jag nu känner att jag behöver skriva. Jag tror att många kan uppleva det som något överdrivet men det här har legat lite som en tyngd över mig. Och då är det lika bra att få det ur mig och sedan förhoppningsvis kunna släppa det och gå vidare. 
 
I början när jag började med min lilla fina utmaning fick jag väldigt många fina kommentarer och uppmuntrande ord, mycket mer än jag trott och jag får fortfarande väldigt många fina ord. Det är många som peppar och uppmuntrar mig även dagar då jag är lite längre ner på min peppskala. Jag blir glad och tacksam över alla fina och peppande kommentarer jag har får. Men…
 
…Det är inte det att jag inte tycker om det eller att folk säger fel saker. Nej, det är verkligen inte det. Utan grejen är den att jag känner mig så fejkad. Jag känner mig så fejk när jag får alla dessa väldigt fina kommentarer. För det känns som jag inte riktigt skall ha dem.
 
Kanske är det bara jag som förknippar det med att man måste prestera bra, dessa uppmuntrande ord som jag får och som jag innerst inne verkligen vill ta till mig. Kanske är det så att de uppmuntrande orden är mer inriktade mot att jag faktiskt har vågat börja med något (någorlunda) nytt eller att jag gör något som jag så länge har drömt om. Ibland kan jag ana att det är så. Men många gånger känns det som jag är inte riktigt förtjänar de där orden för om folk bara visste hur fruktansvärt dålig jag är så skulle folk snarare skratta än ge de där fina orden. 
 
För grejen är den att jag hoppar katastrofalt dåligt. Min fart är lika långsam som en punkterad bil. Min explosivitet är lika med en degklump som faller i golvet, mitt spetsiga knä är lika spetsigt som hörnet på en cirkel och min landning kan mer likna en kanonkula i vatten än ett längdhopp. Ja, ni fattar det är så galet mycket saker jag har att jobba på, som i dagsläget inte alls är bra. 
 
Men jag fortsätter för jag har en längtan att vilja lära mig. Ett driv framåt.
Men det som driver mig är att jag har känslan. Jag kan känna hoppet. På något sätt kan jag känna det i kroppen, löpningen, uthoppet, luftfärden, landningen och så vidare. Jag kan se mig själv hoppa långt. Det tillsammans med att jag tycker det är så galet roligt, vackert och helt fantastiskt samt att jag vill veta hur långt jag faktiskt en dag, då tekniken sitter, jag är stark, hel och snabb och psykiskt stabil. Ja, jag vill vet hur långt jag kan hoppa då. För på något sätt så känns det, innerst inne,långt in i den här kroppen med ett huvud och pannben som är allt annat än hårt just nuså finns det något som jag vet finns där. Jag skall bara hitta och sedan långsamt bygga upp det och sedan…ja, bara hoppa.
 
Att få höra från folk att de är imponerade och följer utveckling och så där. Det får mig att skämmas lite. För jag vill inte lura i folk att jag är är grym. För det är jag inte . Däremot har jag en grym längtan att vilja lära mig hoppa långt.
 
Jag vill inte att någon skall känna sig lurad. 
 
Så det jag egentligen vill säga är att jag har så mycket kvar att lära. Jag kan inte riktigt beskriva hur mycket det är. Men jag är väldigt tacksam och glad över alla fina kommentarer jag får. Det betyder mycket för mig och det får mig att kämpa ännu mer även på de tyngsta dagarna. 
 
Så tack. TACK till alla er som ständigt stöttar och peppar.
Ni är fantastiska. 
 
Avslutar det hela med en film från igår. Det är så här det ser ut just nu. 
 

Öva, öva, öva. Hopp från igår. #längdhopp #friidrott #longjump #athletics

Ett filmklipp publicerat av JHH (@_jhh_) Mar 25, 2015 kl. 4:03 PDT

 
 
LÄNK om inte det går att titta på filmen direkt i inlägget. 
Drömmålet

Månadssammanfattning: Februari 2015

Johanna HenricssonLämna en kommentar
Det är rätt skönt att februari är en kort månad för februari hör inte till min favoritmånad på året. Februari brukar snarare vara månaden då jag trött och sliten.  Det här året är inget undantag men jag tycker att det varit lite enklare än tidigare år. Jag har nog friidrotten och mitt mål att tacka. Det gör mig motiverad att göra andra saker också (och inte bara jobb). Friidrotten har nog varit min räddning den här månaden. Återigen: jag är så tacksam över att få göra det här. 
 
Jag försökte samla ihop min träning för den här månaden men jag är totalt värdelös på att anteckna det numera. Jag för noggrana anteckningar under mina styrkepass men de övriga passen försvinner lite bland alla andra pass.  Men sammanfattningsvis så har februari ändå varit en bra månad rent träningsmässigt, något enstaka pass som inte riktigt blivit av, lite fler pass där jag varit instruktör än annars men inga pass som ställts in på grund av sjukdom eller skada.  Det känns väldigt bra. 
 
Jag har mycket att jobba på rent mentalt och då framförallt i friidrottsdelen. Det är mycket hjärnspöken och den här månaden har jag funderat ett flertal gånger att jag borde ge upp för jag inte är tillräckligt duktig. Jag har som sagt mycket att jobba med där och en del saker som jag behöver reda ut. 
 
Om man ser till halsont och trötthet vilket var något jag brottades med under januari så har det blivit mycket bättre. Jag har inte ont i halsen på morgonen, om det händer är det välla sällan. Jag känner mig visserligen väldigt trött men de dagar jag verkligen får till bra sömn känns det bra. Mycket utav det halsonda gav med sig när jag rättade till min sömn lite. Jag skall fortsätta hitta nycklar till att få rätt antal timmars Sömn och rätt mängd vila Under en dag. 
 
Mars kommer bli en liten mellanperiod. Jag kommer fortsätta precis som tidigare. Men tanken är att mars skall bli en månad där jag får landa. Det är mycket förändringar runt omkring mig just nu och jag kommer behöva tid att bara få lov att landa i det. Tanken är att jag skall öka min träning lite, jag vill få in lite löpning eller alternativt till löpning och jag behöver fokusera mer på rörlighet och liknande.  Men mars får vara månaden då jag förbereder mig inför ökningen och så smått känner på det. Inte Rusa. Inte stressa kroppen för mycket utan låta kroppen anpassa sig så att den sedan är redo för lite tuffare tag. 
 
Jag längtar efter att känna mig stark. Jag längtar efter att känna mig snabb. Jag längtar efter att hoppa långt. Så jag tar med mig det jag lärt mig under februari och går med nyfikna steg mot Mars. 
 
Nu är det inte långt kvar till våren är här på riktigt.
 

 
 
Drömmålet

If I fail I fail

Johanna HenricssonLämna en kommentar
If I fail, I fail
But that was because 
I wasn’t good enough 
not because I didn’t have the guts. 
 
Är en mening som jag har haft med mig i många, många år och som kommer från filmen Isprinsessan. Det är inte förrän nu, när de där motiga tankarna kommer att det kanske inte är någon idé att göra det här, som jag kan ta hjälp av den här meningen. 
 
För innerst inne så vill jag det här. Jag vill veta hur min kropp reagerar på träningen, jag vill veta om jag kommer lära mig tekniken, jag vill veta hur långt jag kan hoppa. Jag vill känna känslan av att göra det här seriöst. Jag vill känna känslan av att komma närmare målet. Jag vill känna känslan att märka att jag lärt mig något. Och jag vill nå mitt mål. Innerst inne vill jag inte ge upp det här.
 
För grejen är den jag kommer inte veta få veta hur det går förrän i juni 2016. Det är först då jag kan lyckas, det är först då jag kan misslyckas. Under tiden, på vägen dit, är det enda jag kan göra är att göra mitt bästa. Lära mig hur min kropp reagerar på träning, lära mig tekniken, lära mig att hoppa. Njuta av känslan av att jag gör det här seriöst. Jag vill njuta av resan närmare målet. Jag vill njuta av känslan av att lära mig saker. 
 
Och jag vill lära mig att ta mig genom svårigheter. 
 
Och är det så att jag misslyckas då skall det bero på att jag inte var tillräckligt bra. 
Inte för att jag inte var tillräckligt modig. 
 
 
Drömmålet

Hjärnspöken på besök

Johanna HenricssonLämna en kommentar
Och så kom det där tillfället som jag visste skulle komma men som jag faktiskt inte trodde skulle komma så snart. Hjärnspökena kom på besök. De små viskande rösterna att det kanske var lika bra att ge upp det här. 
 
Det var en tjurig tjej som lämnade träningen igår. Smalbenen börjar kännas av igen. Så frustrerande att inte veta vad jag skall göra. Irriterande att inte kunna göra det jag vill göra. Känslan av att vilja men inte kunna. Och detta i kombination med att jag för varje dag inser hur otränad jag är, hur mycket jag har kvar rent fysiskt och att jag för varje träning jag gör inser så mycket jag har kvar. Det blir frustrerande. 
 
Det är då de där små spökena kommer. De där små, små viskande rösterna att det inte kommer gå. Att det inte är någon idé att göra det här. Att jag bara blir frustrerad och sätter höga krav på mig. Att det inte är värt det. 
 
Men så försöker jag vända på det hela. Tänka att resultatet kommer kännas så mycket större när jag vet att det inte har varit utan motstånd. Det kommer kännas större på något vis om jag bara tar mig igenom det här. Och framför allt så fokuserar jag på hur mycket jag tycker om det här. Alla de där gångerna jag känt mig så lycklig efter träningen för att friidrott är bland det roligaste jag vet. 
 
Så med de tankarna lämnar jag den här veckans friidrottsträningen bakom mig och försöker att fokusera på att få grym styrketräning i stället. Fokus på det jag faktiskt kan göra. Och så försöker jag sänka kraven på mig själv lite. Det har jag bara nytta av. Och sedan när veckan är över börjar jag om och njuter av all den friidrott jag faktiskt kan göra. 
 
Men först av allt: Lite sömn. 
 
Drömmålet

Vecka 2 – Första riktiga träningsveckan

Johanna HenricssonLämna en kommentar
Jag kan nog säga att nu har träningen dragit i gång på riktigt. Det känns i kroppen fast det kändes mer innan dagens träningspass än nu efteråt. Jag är nöjd med veckans träning:
Måndag: vila
Tisdag: Teknikträning styrketräning 
Onsdag: styrketräning
Torsdag: friidrott – längdhopp
Fredag: TRX
Lördag: Vila 
Söndag: Styrketräning
 
Längdhoppspasset i torsdags gick faktiskt riktigt bra med tanke på hur länge sedan jag hoppade. Det är fortfarande väldigt,  väldigt mycket att jobba med men jag är ändå nöjd. Jag kunde göra några hopp och det är ju vanan jag behöver.  Underbenen kändes helt okej, mot slutet av hoppningen började jag känna lite så du avrundade jag så att inget skulle bli värre. Det var galet roligt att träna friidrott igen efter jul uppehållet.
 
Styrketräningen går framåt. Det känns som jag bygger på grunden vid varje pass. Jag börjar få kontroll och lite självförtroende. Jag gillar den typen av styrketräning jag kör nu och övningarna är roliga.
 
Även om det känns lätt nu så vet jag att första veckan/veckorna oftast är enklast. Kroppen är fortfarande rätt fräsch och övningarna fortfarande roliga. Det är nu som det börjar. Det är nu som jag skall hitta rutinen i vardagen och träningen. Att fortfarande köra på om några veckor när det inte är så ”spännande” länge – det kommer vara min utmaning. 
 
Men nu  känns det bara roligt och då får jag njuta av det, ta till vara på energi. Och när jag går tillbaka till det här i lägger om ett tag för att analysera kanske jag kan bli påmind om det lätta, energifulla. Det låter kanske lite negativt men jag försöker vara realistisk. Tror jag att det kommer vara underbart hela tiden kommer jag bara bli besviken. 
 
Så. Kommande vecka är planerad och nu är vi åter på normala träningstider och veckan kommer därför starta med friidrott. Ser fram emot detta väldigt mycket.  Därför är det dags att avsluta vecka 2, förbereda inför veca 3 och sedan sova.  
Fokuserad tjej
 
Drömmålet

Mål 2015: Januari – maj

Johanna HenricssonLämna en kommentar
2015 är här och jag är glad över att jag redan har ett mål som är väldigt genomtänkt, har en bra grund och inte bara är skapat över en natt. Att målet är satt mitt under året tyder på att det är just genomtänkt och för mig seriöst. Det kändes tryggt att lämna 2014 och gå in i 2015 rent träningsmässigt just för att jag visste precis vad jag skulle göra. Jag har till en viss del en långsiktlig plan men delar nu med mig av planen fram till maj. 
 
Istället för att binda upp träningen kring resultat i meter och vikter har jag valt ut 6 stycken meningar/ord som skall genomsyra träningen fram till maj då utomhussäsongen kommer dra i gång. Anledningen är helt enkelt att jag inte känner min kropp så bra ännu och faktiskt vet vad den kan göra. Det är ärligt talat så. Jag vet inte vad som skulle vara rimligt att sätta upp i mål i hur långt jag skall hoppa till exempel. Dessutom är det sunt för mig att inte se till siffror och resultat eftersom det oftast hämmar mer än ger när det gäller mig. 
 
Det känns därför tryggt att skriva ner dessa 6 ord/meningar:
 
Bygga en grund
Min kropp är instabil just nu. Jag har fokuserat och kommer fortsätta att fokusera på att bygga en stabil och fast grund. Fokus ligger på att skapa en stabil kropp som sedan kan utvecklas och bli ännu starkare, snabbare och explosivare. Och hoppa längre, så klart, 
 
Lära känna
Jag börjar så smått lära känna mig själv. Vilket halsont som faktiskt är halsont och inte bara något annat. Vilken trötthet jag skall lyssna till. När jag skall trycka på, när jag skall hålla efter. Men jag har mycket kvar att lära. Att lära känna mig själv och lära känna min kropp är en utav de mest fascinerade sakerna med den här resan. 
 
Ha tålamod
Jag har sagt det några gånger men jag hade helst av allt kunnat allt redan nu, helst i går. Det kommer krävas tålamod och åter tålamod den här våren och jag tror att jag kommer möta på besvikelse. Det kommer bli nyttig tålamodsträning men också något jag kommer kunna luta mig mot. Låt det ta den tid det behövs. Du kommer se utveckling och resultat tids nog. 
 
Våga
Att våga göra sånt jag inte kan eller tror att jag inte kan kommer vara en av de största utmaningarna den här våren. Klarar jag av att våga utmana mig själv – då kommer jag också utvecklas. Stannar jag i min comfort zone – då kommer jag inte utvecklas. Det är så simpelt i grund och botten. Så svårt att faktiskt göra. 
 
Hoppa, hoppa, hoppa
Under våren kommer jag försöka att hoppa, hoppa och hoppa lite till. Inte med full ansats, inte så kroppen tröttas ut helt och hållet men med fokus på att lära mig själva hoppandet. Fokus teknik och fokus på att våga hoppa kommer vara en stor del av själva friidrottsträningen i kombination med att annan friidrottsträning just för att få en så stadig och varierad grund som bara möjligt (Och för att det är så roligt).
 
Ha roligt
Jag vet att det inte alltid kommer vara roligt. Det är så med alla mål. Det kommer vissa stunder kännas motigt. Men för mig är det en stor del och många gånger blir det enklare om jag försöker ha roligt inte bara koncentrerar mig på prestation och resultat. Att ibland bara släppa efter och ha lite roligt kan vara minst lika viktigt för utvecklingen. Jag vet ju att det här en utav de roligaste sakerna jag vet. 
 
Målbild maj 2015 
Om jag skall sammanfatta alla de här punkterna i en enda bild då vill jag i maj; stå på ansatsbanan med en stabil och stadig kropp med i alla fall halvfull ansats och sedan springa mot gropen och göra ett uthopp utan att tappa för mycket fart och utan att tveka. Det är min målbild för maj 2015. 
 
Det känns spännande att ha börjat träningen mot maj 2015 och mot juni 2016. Jag hoppas och någonstans långt inne tror att jag kommer överraska mig själv om jag bara vågar. Det känns tryggt att tillsammans med det team jag har runt omkring mig fortsätta träningen mot mitt mål. 
 
Redan nu: stort tacka till tränare och personlig tränare som har tålamod med mig och ständigt hjälper mig. Och stort tack och stor kärlek till alla er som stöttar och hejar på mig. Ni skall veta hur mycket det stöttar, hjälper och glädjer mig. Tack!
 
Våren 2015 – tid för utveckling. 
 

 Jag har inte så  många hoppbilder ännu så ni får snällt stå ut med samma ett tag till… 
Drömmålet

Lyckan innan och efter träningspasset

Johanna HenricssonLämna en kommentar
Jag har gått runt i några timmar nu och funderat på hur jag skall skriva det här inlägget. Försöker förklara känslan efter dagens pass, jag vill på något sätt försöka förklara men hittar liksom inte riktigt de rätta orden eller bästa formuleringarna. 
 
Efter ett antal träffar där vi har gått igenom övningar, teknik, hitta rätt nivå och helt enkelt förberett inför de kommande passen var det så dags för mig att köra ensam. Jag som alltid har en tendens att överanalysera allt och som nu nästan har blivit van vid att ha någon bredvid mig vid varje pass var nästan lite nervös. 
 
Lyckan att kunna förbereda sig ordentligt innan. Veta exakt vilka övningar, vilken nivå, hur många set, hur många reps, vad jag skall göra. Att ha det klart innan och med vetskapen att det här kan jag lita fullt ut på – det kändes så fantastiskt! Jag är drottningen av överanalysering. Därför är det så skönt att nu kunna slippa all oro över om det är tillräckligt utmanande, om det är för tufft, för lätt, om jag fegar eller om det är tekniken som brister. Alla sådana där orosmoment som legat djupt inne hos mig eftersom jag är något av en perfektionist kunde jag bara svepa bort. För allt var planerat och klart. 
 
Istället kunde jag fokusera på teknik och prestation. Behålla tekniken men prestera. Det var så skönt att kicka ut min överanalyserande tankar och bara fokusera på det som stod på pappret. Ljuvligt!  Sedan är klart att jag måste på något sätt fundera på hur det kändes. Hur kändes den sista av de 7 repetionerna? Hade jag teknik hela vägen? Hur kändes benen? Men nu kunde jag koncenterar mig på färre saker. 
 
Som sagt. Det här är nog inget märkvärdigt för någon annan än mig. Men för mig är det viktigt. Lyckan över att äntligen känna att det öppnats en möjlighet för regelbundet träning med en god tanke bakom. Det känns underbart! Det är det här jag behöver för att känna mig trygg och för att kunna bygga upp den grundstyrka jag kommer behöva på vägen på mitt mål. 
 
Kort och gott: Jag är väldigt nöjd efter dagens träningspass. 
 
 
 
Drömmålet

Jag jublar tyst inombords

Johanna HenricssonLämna en kommentar
Har precis kommit hem från träningen. På vägen hem tänkte jag skriva ett inlägg om hur mycket bättre häckrörligheten/häckgången går nu för tiden och tänkte jag att inlägget skulle ha rubriken ”revansch på dåtiden”. Men så kom jag på att jag kanske redan skrivit något sådant och hittar ett inlägg med exakt samma rubrik. När jag precis insett att jag behöver skriva ett annat inlägg så råkar raderar jag bilden jag tänkt använda istället. Kvar står jag utan rubrik, inlägg eller bild. Nåja…
 
Dagens träning var så rolig! Totalt blev det över 1 timmas häckrörlighet. Jag tillätt mig själv att jogga, vara med på löpskolning och också köra rörligheten med häckar trots att det var mycket studs och på tå. De senaste veckorna har jag som sagt försökt låta bli att komma upp tå, springa eller ha för mycket studs för att vara snäll mot smalbenen men imorgon skall jag till min naprapat och då tänkte jag en sista gång verkligen känna efter vilken form av smärta det är, när den uppkommer, om det är vissa situationer som är värre och så vidare. Allt för att vara så förberedd inför imorgon. 
 
Känslan av att jogga lite igen. Och att vara med på häckträningen. Det var så roligt! Det var ren och skär lycka. Det är så roligt att utvecklas, det är så roligt att hitta rytmen. Och så är det väldigt intressant hur stor skilland det är på de olika ”sidorna” av kroppen. Gör man med ena benet först är det inga problem men så fort det andra skall vara förstaben, då blir det helt plötsligt svårare.
 
Jag älskar känslan av att kontroll över kroppen, jag älskar känna rytmen. 
Jag gillar också hur avslappnad jag börjar bli med friidrottsträningen, att det inte gör så mycket om det inte går bra för jag tycker det är så roligt och jag bara längtar efter att lära mig mer och mer och ännu mer. Jag lyssnar och försöker ta upp alla tips som kommer från de olika tränarna och sedan försöker jag omvandla det till min träning, ta användning av det, för mig.
 
Men samtidigt. För varje pass jag tränar desto mer inser jag hur mycket jag har kvar att lära. Om jag stod på ruta 1 när jag började i slutet av sommaren så har jag nog backat flera steg nu. Kanske inte för att jag har försämras utan mer att mitt perspektiv är större nu. För jag tycker det är svårt, jag har svårt att lära mig och behöver mycket tid. Men jag tycker det är så galet roligt så jag fortsätter och fortsätter och tänker mig att någon gång måste det ju fastna. 
 
Jag fortsätter, där jag är. Och så jublar jag lite tyst inombords varje gång jag gör något jag inte klarat av tidigare. Och så njuter jag av att träna det jag tycker om att träna. Och listan på saker som jag vill lära mig blir längre och längre efter varje träningspass. Det är så roligt att göra den här resan! Det skall bli så intressant att se hur det här slutar. 
 
Så. 
Jag är väldigt nöjd med det här träningspasset där jag faktiskt fick upp lite puls och blev lite svettig (mycket koncentration) och jag älskar det jag gör. Men det tror jag redan att ni vet. 
Bild ifrån i somras. Den innehåller iaf lite löpning…