Det är svårt att skriva en helt ärlig sammfattning av Kortvasan 2014. Hade ni varit med och hört mina tankar de 2 första timmarna hade ni nog alla blivit förvånade. För jag var arg som ett bi, frustrerad och besviken. De första två timmarna bestod nämligen av att åka några hundra meter, stanna för att skrapa mot flera centimeter snö från skidorna, åka några hundra meter till, skrapa, åka, stanna, skrapa, åka… och så vidare. Stundtals kunde jag inte glida 1 cm fram för det var så mycket snö under skidorna som fastnade.
När jag kom till Hökberg (efter 11 km) hade det gått drygt 2 timmar eftersom jag var tvungen att stanna och skrapa av snö, ni kanske förstår min frustration? Framme vid kontrollen stannade jag för att dricka lite, när jag står där kommer det en åkare bakifrån som lätt åker in i mig, i vanliga fall hade jag bara glidit fram men nu satt mina skidor fast och istället fick jag all sportdryck i hela ansiktet. Då blev jag lite frustrerad (läs: ännu mer), nu efteråt skrattar jag bara åt det. Med sportdryck i hela ansiktet och lite blåbärssoppa i magen fortsatte jag.
Då kommer nerförsbackarna.
Bland frustrationen av snö, vurpor pga av dålig teknik samt skidor som inte gled gick jag in i någon form av rädsla för nedförsbackarna. Efter att ha klarat av någon liten backe och sedan ramlat rejält gick det inte längre. Jag var frustrerad och trött efter de två första timmarna som enbart var motigt. När jag sedan gjorde en lättare vurpa men som tog rejält mot backen så knät fick sig ett slag och bröstet höll jag på att ge upp. Jag kraschade. Rent fysiskt mot marken och rent mentalt. Jag insåg om jag skulle ta mig igenom det här loppet så behövde jag ta mig igenom de här backarna, för efter det skulle det bli enklare. Eftersom jag redan då var trött och pannbenet för länge sedan hade dragit på semester till Thailand eftersom snön skrämde mer än lockade så bestämde jag mig för att göra det jag allra minst av allt ville göra; ta av mig skidorna och gå ner för de två brantaste backarna. Jag hade inget annat val, för alternativet var att inte fortsätta, så stopp var det i mitt huvud. Och tro mig, det sista av allt jag ville var att ge upp. Så efter lite pepp från pappa så bestämde vi att jag går ner och sedan fortsätter vi åka. Jag svalde min stolthet och gick.
När jag sedan kommit förbi de där backarna som bestod av is och andra deltager som låg överallt (det gick nästan fortare att gå nerför backarna än att åka eftersom det var folk över allt) så kom vi till lite mer raksträckor där jag äntligen kunde bevisa för mig själv vad jag gick för. Jag fick upp lite tempo, kunde komma in stakning, kunde lite på min kropp, känna styrka, känna att jag kunde kämpa, känna att skidorna gled. Det enda var att nu var fästet totalt borta. Efter alla skrapningar hade allt fäste försvunnit, vid minsta lilla backe fick armarna kämpa rejält. Och säga vad man vill om min skidåkning men ey (!) min armstryka under det här loppet kommer jag vara så nöjd över!! När jag hade kört 15 kilometer och således halva loppet kändes det lite bättre. Kilometer efter kilometer.
Kommer till sista kontrollen, lite slät bulle, vi blir uppdaterade i os-ishockeyn, ingen sportdryck i ansiktet och lite mer blåbärssoppa i magen fortsatte så skidåkningen. Utan spår. För helt plötsligt, där mellan Eldris och målet försvann spåren helt, eller nja, det fanns ett litet, litet spår som alla valde att åka i (förståligt eftersom resten bara var ren is). Staka, staka men inte få upp för mycket fart för att inte åka in i de andra, försökte gå om men tappade då all fart och då jag fortfarande inte kan behärska skidor utan fäste på is så var jag mer lik Bambi på hal is än Charlotte Kalla i en OS-staffet. De sista kilometerna bet jag ihop. När det var 2 km kvar skrek jag till mig själv i mitt huvud “har du tagit dig igenom 28 km så bangar du INTE de 2 sista, fattar du det???”. När det var 1 km kvar försvann spåren helt. Då var det smutisigt och isigt, jag vet inte ens om jag vill kalla det snö. Skidorna gick lika mycket åt sidan som framåt. När den lilla sista backen innan upploppet kom jag fastnade precis innan mitten gav jag ifrån mig ett högt klagande rop, lite åskådare uppmuntrade med att det var sista backen vilket gav mig lite kraft att fortsätta.
Att komma till Upploppet var fantastiskt. Faktum är att jag hade kraft då. När jag kommer igenom den sista svängen bestämmer jag mig för att ta ut det sista jag har. Spåren har kommit tillbaka, överkroppen känns som den kan ge lite till. Jag börjar staka, väljer vänsterspåret, kvinnan framför mig svänger in precis innan mig. Väljer höger för nu vill jag satsa. Tydligen vill samma kvinna också göra detta. När jag sedan ligger bakom henne och beslutar att åka lite lite höger och hon tänker exakt samma sak för tredje gången vänder jag mig om till pappa som bara flinar. Tillslut tar jag fart, väljer höger”spår” och stakar på. Jag stakar så mycket så att jag till och med får hejarop från publiken “fin stakning, sånt gillar vi”. Då har jag kraft, jag är urstark då och det kändes nästan som jag hittade lite teknik.
Kommer i mål. Gråter lite. Är trött. Besviken. Glad att det är över. Lättad att det äntligen är över, att jag har gjort det. Inte gav upp. Kämpade. Jag gjorde det. Och så är jag väldigt trött.
När jag på kvällen inte kunde sova trots att jag var jättetrött funderade jag över loppet. På ett sätt missnöjd på ett annat sätt väldigt nöjd. Där och då insåg jag att besvikelsen hade varit ännu större om jag hade lagt ner ännu mer träning på kondition, det som jag innan loppet var mest besviken över att jag inte tränat. För oavsett hur mycket kondition jag än hade tränat hade nog inte resultatet blivit så mycket bättre. Jag hade behövt rätt vallakunskaper och vara duktigare på skidor, något jag ändå inte hade kunnat träna upp på det här året med mina förutsättningar. Det låter galet men jag blev helt plötsligt nöjd med den träning jag haft innan, för jag vet att den andra besvikelsen hade varit större. Nu bevisade ändå min kropp för mig att den var stark och klarade igenom de här 3 milen.
När jag kom hem kände jag att egentligen inte ville ställa in skidorna för det här året. För på något sätt har jag där, under några av de där kilometerna där det fanns spår, där jag fick upp fart och kunde staka bra med frånskjut fått mersmak för det där med skidåkning. I år var problemet att jag inte kunde behärska farten jag kunde få upp, jag för var för stark för mitt eget bästa, låter kaxigt att säga så men det var så, de gångerna jag fick upp ett bra tempo kunde jag inte riktigt behärska att tex svänga förbi andra eller om det blev lite för ojämnt så var jag tvungen att bromsa in farten för att få kontroll. Tänk om jag kunde fortsätta så? Bli stabil på skidor och lära mig tekniken och nedförsbackar, inte vara lika feg. Då skulle jag kunna sätta en riktigt bra tremilare.
Så med mersmak för skidåkning men väldigt tacksam att jag inte lovat mig själv att göra om det här kan jag lämna Kortvasan för det här året. Men jag tror jag någon gång kommer göra om det, för än har jag inte slagit min tid från förra året.
Skam den som ger sig!
Med mössan på topp, ej över öronen, i mål…jodå..
Bild från tidigare träningar. Det kan fortfarande vara vackert
