Det där med att jag skrev om att jag fick höra igår att jag såg mer vältränad ut igår än förra gången jag var hos tandläkaren, vilket var för ett halvår sedan är faktiskt inte det minsta sant. Det har jag fått bekräftat den här veckan. Flera gånger. Väldigt mycket. 

 

Den här veckan har det varit väldigt mycket fokus på att hitta teknik i stryekträningen och jag har fått igenom de grundövningar som jag skall ha en tid framöver nu. Och vid varje övning har jag liksom fått beskriva mina tidigare erfarenheter och vad jag klarat av och så. Och många av svaren har avslutas med ”men det var för ett år sedan…det klarar jag inte nu”. Och faktum är att det faktiskt är precis så det är. Jag har ingen styrka nu, jag är riktigt svag. Det senaste halvåret eller egentligen sedan januari har träningen inte alls varit bra. Jag har fått kämpa och har verkligen inte riktigt hittat det jag velat göra. I perioder har det känts underbart men sedan har det bara blivit…ingenting alls av det. 

 

Därför känns det så bra nu. Att säga som det är. Att jag börjar om från början. Från noll. Och så startar jag här och nu. I vissa övningar och sammanhang kanske min startsträcka kommer vara enkel och snabbt kommer jag se reslutat och utveckling. I andra övningar kommer startsträckan vara väldigt lång. Det känns också väldigt tryggt. Att veta att jag börjar om från början. Börjar om och gör rätt. 

 

Jag är så nöjd med som kommer bli av det här. Kunskapen, analysen, noggranheten, att det finns en tanke bakom allting. Det känns så bra att göra det är frågn grunden och nu veta att det är det här jag skall göra, jag gör det för att ha en bra grundstyrka för att kunna hoppa. 

 

Jag ser fram emot att veta exakt vad det är jag skall göra. Jag ser så fram emot det här. 

Nu börjar jag om. 

 

Nu tar jag för övrigt också helg fram till 08.40 på söndag. 

Skall bli riktigt skönt att vara lite ledig!

 

 

 

 

Ja, det är lite motgång just nu och har varit så i någon vecka. Mina smalben krånglar. Jag tror inte att det är benhinnorna utan snarare musklerna. Egentligen är det inte så konstigt, jag har ju ändrat min träning helt och hållet, min kropp är inte van vid det. Jag inser det och låter kroppen anpassa sig.

 

Så vad innebär det här då? Jo, ingen löpning, ingen jogg och ingenting där jag kommer upp på tå. Detta i sin tur innebär: ingen löpskolning, ingen ansatslöpning, ingen hoppning, ingen häckgång. Jag får alltså inte göra något av det som jag tycker är riktigt roligt. 

 

Istället? Jo, de dagar jag tränar i hallen får jag snällt ägna mig åt att gå på tå, hål, sidor av fötterna, jag övar på gående löpsteg utan att komma upp för högt på foten vilket visserligen är lite svårt eftersom jag inte riktigt har koll på mina höfter, nyttig träning alltså. Och så kör jag mycket styrka. 

 

Jag känner mig lite nedstämd över det här. Mest för att jag tycker det är så roligt att träna just det jag nämnde tidigare. Men jag får se det som en period då jag tillåter mig själv att bygga upp kroppen. Under tiden får jag kanske lära mig stöta kula, öva lite spjutteknik och få en stark kropp. 

 

Så egentligen är det inte SÅ farligt. Jag får ändå vara i friidrottsmiljö och njuta av att jag ändå på något sätt gör det här. Och jag vet att det är sunt att inte plåga kroppen mer just nu. Jag kommer tillbaka. Jag kommer om ett tag kunna springa igen. Det kommer gå över. Jag kommer lära mig mycket av det här. 

 

Acceptera och sedan anpassa sig. 

Det är så jag kommer få göra, gång efter gån.

Tills jag tillslut når mitt mål.