Jag har bestämt mig för att fortsätta med mitt mål. Det är ingenting som bara kommit nu under natten utan någonting som legat och grott under sommaren. Nu kanske någon kommer lyfta på ögonbrynen och lite fundersamt kolla på med med en frågande blick ”hur tänker du nu?”
Jo, jag tänker så här; jag kan lika gärna fortsätta träna mot mitt mål eftersom jag ändå måste träna. Min rygg mår bäst av regelbunden träning och ja, egentligen mår hela kroppen inklusive psyke bra av det och om jag ändå måste fortsätta träningen kan jag lika gärna fortsätta träna friidrott eftersom det är det jag tycker är roligast. Eftersom jag ändå skall fortsätta träna friidrott så kan jag lika gärna fortsätta mot mitt mål. Och då kanske någon tillägger ”stopp och belägg, det var ju just det som fick dig att må dåligt” och då svarar jag ”lugn och fin – jag har tänkt och funderat”.
För tänkt och funderat har jag verkligen gjort och jag har bestämt mig för att fortsätta med mot mitt mål men målet är lite annorlunda utformat. Det har varit den svåraste delen, att våga vara ärlig mot mig själv och svälja stoltheten. För mig som avskyr att inte klara något, som skäms av att misslyckas eller prestera bra har det varit svårt att bestämma det här. Men efter mycket funderande har jag mitt fram till hur jag än gör, så har jag, enligt mig själv, redan misslyckats. Jag gav upp. Där i maj. Nu är bara frågan hur jag tänker vända det? Acceptera alla mina svagheter? Misslyckande? Och sedan vända dem och använda dem? Ta njuta av dem, se dem som lärdom? Eller skall jag inte göra något alls och gå runt och fortsätta drömma om att hoppa långt? Efter mycket sväljande av stolthet bestämde jag mig för att att jag kan lika gärna fortsätta träna friidrott.
Under de här månaderna utan det här målet har jag också lärt mig en hel del om mig själv, jag har hittat tillbaka till delar som jag varit borta i från tidigare, jag har insett vad jag behöver. Jag har fått perspektiv på saker och ting på ett annat sätt. Jag har värderat vad jag tycker är viktigt. Och ärligt talat har livet inte varit så mycket bättre utan friidrotten som jag kanske hade hoppats på. De där första dagarna var väldigt befriande men sedan kom själva livet ikapp och jag insåg att med vissa skillnader så skulle jag kunna fortsätta med friidrotten – för det är inte där problemet låg. Det är så mycket mer. Det låter negativt och som mitt liv är jobbigt och motigt men det är inte det jag menar utan mer att det (faktiskt) inte blev SÅ mycket bättre av att sluta friidrotten. Energin känns fortfarande låg, tröttheten stor och jag är fortfarande minst lika trött på morgonen (och ärlig verkar jag dessutom fortfarande vara…). Men jag har som sagt lärt mig vissa saker under den här månaderna och tillsammans med som jag hade tidigare tror jag att jag kan hitta en bra rytm i vardagen med träning, jobb och livet. Och skulle det inte fungera – då får jag helt enkelt hitta ett annat sätt.
Så jag har bestämt att fortsätta träna efter mitt mål. Bestämt mig för att satsa på friidrotten och längdhopp och lära mig det galet bra. Och en dag vill jag tävla, bara för att få det på papper att jag faktiskt lärt mig det. Men när den där tävlingen blir, det får vi se. Jag vill inte sätta ett datum eller år. Det kanske blir om 1 år, det kanske blir när jag är 28, eller 30, 40 eller 80 år. Det vet jag inte, det kommer vi märka.
Men en sak vet jag, jag kan uppenbarligen inte vara utan friidrotten, jag kan inte släppa tanken och jag vill inte gå runt ytterligare 5 år och tänka på det utan att göra något. Då är det lika bra att göra något.
På mitt sätt.
