Har precis kommit hem från träningen. På vägen hem tänkte jag skriva ett inlägg om hur mycket bättre häckrörligheten/häckgången går nu för tiden och tänkte jag att inlägget skulle ha rubriken ”revansch på dåtiden”. Men så kom jag på att jag kanske redan skrivit något sådant och hittar ett inlägg med exakt samma rubrik. När jag precis insett att jag behöver skriva ett annat inlägg så råkar raderar jag bilden jag tänkt använda istället. Kvar står jag utan rubrik, inlägg eller bild. Nåja…
Dagens träning var så rolig! Totalt blev det över 1 timmas häckrörlighet. Jag tillätt mig själv att jogga, vara med på löpskolning och också köra rörligheten med häckar trots att det var mycket studs och på tå. De senaste veckorna har jag som sagt försökt låta bli att komma upp tå, springa eller ha för mycket studs för att vara snäll mot smalbenen men imorgon skall jag till min naprapat och då tänkte jag en sista gång verkligen känna efter vilken form av smärta det är, när den uppkommer, om det är vissa situationer som är värre och så vidare. Allt för att vara så förberedd inför imorgon.
Känslan av att jogga lite igen. Och att vara med på häckträningen. Det var så roligt! Det var ren och skär lycka. Det är så roligt att utvecklas, det är så roligt att hitta rytmen. Och så är det väldigt intressant hur stor skilland det är på de olika ”sidorna” av kroppen. Gör man med ena benet först är det inga problem men så fort det andra skall vara förstaben, då blir det helt plötsligt svårare.
Jag älskar känslan av att kontroll över kroppen, jag älskar känna rytmen.
Jag gillar också hur avslappnad jag börjar bli med friidrottsträningen, att det inte gör så mycket om det inte går bra för jag tycker det är så roligt och jag bara längtar efter att lära mig mer och mer och ännu mer. Jag lyssnar och försöker ta upp alla tips som kommer från de olika tränarna och sedan försöker jag omvandla det till min träning, ta användning av det, för mig.
Men samtidigt. För varje pass jag tränar desto mer inser jag hur mycket jag har kvar att lära. Om jag stod på ruta 1 när jag började i slutet av sommaren så har jag nog backat flera steg nu. Kanske inte för att jag har försämras utan mer att mitt perspektiv är större nu. För jag tycker det är svårt, jag har svårt att lära mig och behöver mycket tid. Men jag tycker det är så galet roligt så jag fortsätter och fortsätter och tänker mig att någon gång måste det ju fastna.
Jag fortsätter, där jag är. Och så jublar jag lite tyst inombords varje gång jag gör något jag inte klarat av tidigare. Och så njuter jag av att träna det jag tycker om att träna. Och listan på saker som jag vill lära mig blir längre och längre efter varje träningspass. Det är så roligt att göra den här resan! Det skall bli så intressant att se hur det här slutar.
Så.
Jag är väldigt nöjd med det här träningspasset där jag faktiskt fick upp lite puls och blev lite svettig (mycket koncentration) och jag älskar det jag gör. Men det tror jag redan att ni vet.
Bild ifrån i somras. Den innehåller iaf lite löpning…