Idag har jag grubblat lite över det här med att jag inte skriver så många inlägg just nu. Jag tror jag vet en orsak men den är alldeles för djup för att jag skall orka berätta om det idag men jag skrollade också igenom lite inlägg från september och oktober 2020 i hopp om att få lite inspiration för inlägg framöver.
Det kan låta lite själviskt och självgott men jag skrattade faktiskt flera gånger åt mig själv. Även om det är jag som har skrivit inläggen så minns jag ju inte allt jag skriver och jag kan faktiskt förvåna mig själv och ge mig själv lite funderingar.
Så här kommer lite skratt och funderingar från inlägg 2020 som jag hittade;
I ett inlägg skriver jag om mitt dåliga humör den dagen. Det är faktiskt lite underhållande att se sig själv på dåligt humör, tre år senare…
“Neh, vet ni vad. Till och med när jag var ute i skogen i somras, dyblöt, regnet forsade ner. Jag hittade inte mina checkpoints, jag gick i ”våtmark” – i ösregn – kartan blev blöt, jag var genomblöt. Jag gick fel och gps-en var rejält missvisande. Till och med då var jag på bättre humör än nu.”
Och i ett annat inlägg skriver jag om en dag när jag gjorde flera märkliga saker. Kunde inte låta bli att skratta åt mig själv och mina tankar om sura män:
[…] Vid potatisen hör jag en man som är väldigt grinig över att inte hitta några påsar, han suckar argt flera gånger över att han inte ser några påsar och ber sina barn att leta upp dessa, barnen ser mest vilsna ut och mannen låter så sur. Och mitt i detta tröttnar jag på sura män och gick och hämtade en påse till mig och en påse till mannen i hopp med att den sura stämningen skulle försvinna.
[…]. Nåja… nu hjälpte visserligen inte detta. Hörde samma man i ungefär samma irriterad ton bland konserverna en stund senare men det orkade jag inte bry mig om.
Sedan skrattade jag åt mig själv och den fantastiska stora mängd rödkål jag åt till pizzan. Det är såå typiskt min princip-hjärna som fått för sig något; ”Jag skall ha grönsaker till maten” och så blir den nöjd över tre futtiga strimlor rödkål.
Sist men inte minst så såg jag en bild på mig iklädd dyblöta regnkläder. Och då inser jag att jag helt klart är lite latare och tröttare nu än då. Det kändes lite motiverande att försöka komma tillbaka till den där viljan att vara ute trots regn.
Jag hoppas att jag kan inte lite strimlor inspiration och komma med fler inlägg framöver!