Jag trivs fantastiskt bra hemma och jag är glad att jag fortfarande bor hemma. Men (dessa men…) det finns tillällen då det är jobbigt. Det är bland annat det här med mat. Resterande del av familjen har inte alls samma rutin som jag har. Det hade inte jag tidigare heller.
Jag har lärt mig. Jag har lagt märke till att de andra fikar i ungefär samma takt som jag äter mina mellanmål. Keso och olika ”drinkar” har blivit min räddning. Men det finns hopp.
Som idag. Jag fixar min del av ”fikat” medan pappa fixar resten (ja, snacka om att jag behandlas annorlunda bara för att jag vill ha lite mer matigt…) Helt plötsligt hör jag…
– Du kan väl göra lite extra så jag får smaka. Säger pappa
– Visst. Svarar jag utan att försöka visa för mycket glädje, det kan ju förstöra detta fina som just nu håller på att hända.
– Men bara lite. Jag vill bara smaka. Inte för mycket.
– (Jag svarar något som jag inte kommer ihåg)
– Vi tar de mindre glasen för vi vill inte ha så mycket. Bara lite. Inte så mycket.
Han sa nog det där ”inte så mycket”, ”bara smaka” och ”lite” flera gånger om för att verkligen påpeka att han ville ha lite. Och jag hörde nog aldrig efteråt om det var gott eller inte.
Men det finns hopp. Hopp om att jag skall kunna behålla min rutin utan att behöva hamna ”utanför” den här familjen 😉
Den kanske inte ser så god ut…men det var det!