Igår när vi var ute på promenad började jag undra vad min pappa gjorde. Helt plötsligt börjar han rota bland massa träd och mumlar ”o store skog, ge mig en vandringsstav” flera gånger. Helt plötsligt hittar en han perfekt vandringstav. (ja, han hade gömt den där, ja han har lite dålig humor…)

 

Jag, som tycker mycket om min far, blev genast orolig.

– Är du nu SÅ gammal så du behöver käpp? frågar jag honom orolig.

Då vändar han sig nästan förnärmad om och utbrister

– Har du någonsin sett Gandalf utan stav?

 

Några minuter senare har också jag en vandringsstav.

Ja, för det är ju faktiskt så. Jag har aldrig sett Gandalf utan sin stav.

Min bror har nu tagit körkort. Grattis till honom! Jag erkänner. Jag har nog varit mer nervös inför det här det senaste än vad han själv varit. Tänk om han inte lyckas? Vad skall man säga då? Vad skall han känna? Men han klarade det. Skönt!

Det här betyder att nu är det ÄNTLIGEN ombytta roller! Tro nu inte att jag är så där snäll och håller mig vaken bara för att jag vet hur det jobbigt det är när andra sover när man själv är trött.

Nej, nu är det min tid att sova! Ja, nu är det min tur att sova i bilen de sena kvällarna vi åker ut till stugan. Det är jag som så skönt kan slumra till när ögonen sakta vill stänga sig.

Min syster kommer hem och ställer rakt ut frågan: Vill du gifta dig? Jag kan bli din äktenskapsmäklare.

”Fräkning är rätt sött…fast då måste han vara rödhårig…Nej, inte mer rödhåriga i släkten. Nej, vi får ta något annat. Eller vanligt hår..muskulös? Lång eller kort? Små eller stora fötter?

Om han inte är mycket längre eller större än du kan du oftast gå i hans kläder. Oftast. Det är väldigt praktiskt. Om du skall skaffa en gubbe som har lika stora fötter som du så blir han väldigt liten.

Och julfirandet då? Tänk om han vill åka bort? Jag tror inte du vill det? Och så måste du se till att han har en trevlig syster också för svägerskor är viktiga…”

Jag gav henne aldrig svar på frågorna.
En sak är då säker. Min syster kom inte få vara min äktenskapsmäklare…

 

Nu är det över. Det är lugnt här hemma. Alla förberedelser, letande efter presenter, matlagning hit och dukning dit är färdigt för den här gången. Det som är kvar är finporslinet som väntar på att få komma dit det tillhör, blommorna skall stå kvar tills de inte längre sprider samma ljuvliga doft och presenterna ligger fortfarande kvar framme. 

Själv börjar jag få tillbaka lite energi efter två långa dagar. Det är alltid roligt med student, framför allt när det är de som står nära. Men nu längtar jag efter träningskläder och framför allt -träningssskor. Sådet så.

Idag när delar ur familjen, inklusive brors flickvän, samlats på altanen för fika/ äta frukost:

– Vem är smalast av er två? Frågar pappa och tittar på mig och Jacob.
Alla andra tittar konstigt på honom.
– Vem kan krypa under friggeboden? Fortsätter han lika obesvärat
Alla andra tittar ännu mer på honom.
– Det måste vara du som är smalast? Säger han och tittar på Jacob.
– Johanna hade varit smalast om hon inte haft bröst. Svarar Jacob.
– Så då måste du göra det vill vi ju inte de skall fastna där under.

Alla andra skrattar och kollar mycket konstigt på pappa. Och vi konstaterar att den yngsta i familjen skall få den stora äran att krypa in under friggeboden.
Hon var ju trots allt inte med nu.

Det händer varje år. 
Man går snabbt förbi fönstret i hallen.
hjärtat hoppar till.
Man stannar.
Backar
Tittar försiktigt ut.
Slappnar av.

Det var inte en gubbe i carporten det här året heller.
Det var ju bara granen.
Och grejen är den…man gör det inte bara en gång utan flera gånger.
Vissa saker tycks aldrig människan lära sig.