Vecka 16 – Tålamod

2015-04-192020-05-16 Johanna HenricssonLämna en kommentar

Så här har veckans träning sett ut:

Måndag: Friidrott. Lätt träning. Lätt, lätt löpskolning utan power, utan explosivitet och såvidare. Sedan en cirkel med höga knän i tjockmatta, längdhopssrytm, tåhävningar, höflyft. Och så häckgång utan studs eller liknande. Snällt mot smalbenen.

Tisdag: Morgonträning: 25 min TRX.
Kväll: Friidrott. Längdhopp med kort, kort ansats där jag lagt ut idrottsmattor så att underlaget skulle vara snällt. Gick faktiskt riktigt bra.

Onsdag: Styrketräning.

Torsdag: Morgonträning i form av foamroller och fotstyrka.
Kvällsträning: Friidrott. Lite häck med lätt studs (gick faktiskt bra men fick se till att inte göra så många repetioner).

Fredag: Styrketräning med Henke.

Lördag: Vila

Söndag: Styrketräning.

Jag var på sista delen på friidrottsutbildningen igår. Jag hade bestämt (med medhåll från coach) att jag skulle låta bli att deltaga på det med löpning, hopp, studs eller något som kunde vara jobbigt för smalbenen. Så jag var med och lyssnade och tog in. Det var faktiskt nyttigt och givande det med. Jag testade att i alla fall jogga med de andra vid uppvärmningen men efter tre steg insåg jag att det var lönlöst och dumt för jag hade ont. Idag känns det i underbenen men smärtar inte.

Det är tålamod som gäller nu. Tålamod, tålamod och tålamod. Helst av allt hade jag velat hoppa, hoppa och hoppa istället. Och arbeta fram ett bra löpsteg. Och kämpa med de sista stegen in mot plankan. Ge gärnet helt enkelt. Men nu är det inte så. Jag får i stället bara andas och acceptera att läget är så här och tänka att varje träning jag gör är ett steg framåt och tillslut kommer jag att kunna göra det jag vill. Snart kommer mina smalben ha tränats upp så jag kan träna som jag vill.

Men det är inte alltid enkelt och det händer att jag suckar. Men samtidigt så är jag så glad att jag får göra det här. Så jag försöker att se på det med positiva ögon. Lära mig av allt som sker, ta in alla alternativa övningar och sätt att träna och liksom tänka att min övningsbank bara blir större och större ju mer jag får testa på alternativ när det tänkta inte fungerar.

Och de tillfällen då jag tänker att det kanske är lika bra att skippa allt det här eftersom det känns lite omöjligt, säger jag till mig själv att minnas tillbaka till alla de stunder under de senaste åren som jag gått runt och längtat efter att få göra det här. Det ger mig tålamod att fortsätta kämpa.

Att våren är här gör mig lycklig och det hjälper mig att hålla fokus på annat än det inte går som jag vill 🙂

Träningsdagbok

Vecka 11 – Det har lagt sig lite

2015-03-152020-05-16 Johanna HenricssonLämna en kommentar

Efter förra veckans ja, minikrasch, känns det nu lite bättre. På något sätt var det skönt att bara låta känslorna få löpa iväg och inte bara hålla allt inom mig. Det känns som det lugnat sig lite nu men jag har mycket att jobba på. Jag har börjat läsa lite böcker om idrottspsykologi. Jag har tidigare tyckt att det är ett intressant ämne men inte brytt mig mer än så men nu känns det lite angeläget att kanske läsa lite om det. På något sätt blir att jag också, på ett mycket tydligt vis, försöker att på något sätt få lite kontroll på det mentala som rör träningen. Dessutom blir det som det är jag som får kontroll över hela situaionen. Och kontroll är ju något jag gillar.

Utöver detta så har det varit en såndär normal vecka när det gäller träning. Förutom att jag hoppade över tisdagens träning. Säga om man vill med träningar man inte genomför men jag är väldigt glad över mitt beslut. Hade lite ont i halsen på tisdag morgon, det gick liksom inte över under dagen och jag kände mig väldigt seg i kroppen. När det var några timmar kvar till träning bestämde jag mig för att se om det kunde bli lite bättre med sömn (ibland kan det bero på just trötthet) men när jag vaknade kände jag mig verkligen inte bättre utan snarare tvärtom. Så jag bestämde mig för att stanna hemma, lagade tacos, kollade lite film och somnade tidigt för att sedan på onsdagen..var pigg och fräsch för att genomföra ett PT-pass klockan 08.00. Som sagt. Nöjd med mitt beslut.

Veckans träning har alltså sett ut så här:

Måndag: friidrott (längdhopp)

Tisdag: Vila

Onsdag: styrketräning (PT-pass)

Torsdag:Vila

Fredag: TRX

Lördag: Vila

Söndag: Styrketräning + långpromenad

I morgon börjar ett nytt schema på jobbet. Några småförändringar blir det för mig, det skall bli intressant att se hur det påverkar träningen. Jag tror att det kommer bli riktigt bra. Jag har fortfarande som mål att låta mars vara en såndär månad då kroppen på något sätt får komma in i allt nytt. Det känns som en väldigt bra tanke så här långt.

Nu skall jag kila iväg till biblioteket för att hämta några böcker som jag har beställt.

Hoppas ni haft en härlig helg.

Jag önskar er en skön kommande vecka 🙂

Från dagens långpromenad

Drömmålet

If I fail I fail

2015-01-142020-05-16 Johanna HenricssonLämna en kommentar

If I fail, I fail

But that was because

I wasn’t good enough

not because I didn’t have the guts.

Är en mening som jag har haft med mig i många, många år och som kommer från filmen Isprinsessan. Det är inte förrän nu, när de där motiga tankarna kommer att det kanske inte är någon idé att göra det här, som jag kan ta hjälp av den här meningen.

För innerst inne så vill jag det här. Jag vill veta hur min kropp reagerar på träningen, jag vill veta om jag kommer lära mig tekniken, jag vill veta hur långt jag kan hoppa. Jag vill känna känslan av att göra det här seriöst. Jag vill känna känslan av att komma närmare målet. Jag vill känna känslan att märka att jag lärt mig något. Och jag vill nå mitt mål. Innerst inne vill jag inte ge upp det här.

För grejen är den jag kommer inte veta få veta hur det går förrän i juni 2016. Det är först då jag kan lyckas, det är först då jag kan misslyckas. Under tiden, på vägen dit, är det enda jag kan göra är att göra mitt bästa. Lära mig hur min kropp reagerar på träning, lära mig tekniken, lära mig att hoppa. Njuta av känslan av att jag gör det här seriöst. Jag vill njuta av resan närmare målet. Jag vill njuta av känslan av att lära mig saker.

Och jag vill lära mig att ta mig genom svårigheter.

Och är det så att jag misslyckas då skall det bero på att jag inte var tillräckligt bra.

Inte för att jag inte var tillräckligt modig.

Drömmålet

Mål 2015: Januari – maj

2015-01-022020-05-16 Johanna HenricssonLämna en kommentar

2015 är här och jag är glad över att jag redan har ett mål som är väldigt genomtänkt, har en bra grund och inte bara är skapat över en natt. Att målet är satt mitt under året tyder på att det är just genomtänkt och för mig seriöst. Det kändes tryggt att lämna 2014 och gå in i 2015 rent träningsmässigt just för att jag visste precis vad jag skulle göra. Jag har till en viss del en långsiktlig plan men delar nu med mig av planen fram till maj.

Istället för att binda upp träningen kring resultat i meter och vikter har jag valt ut 6 stycken meningar/ord som skall genomsyra träningen fram till maj då utomhussäsongen kommer dra i gång. Anledningen är helt enkelt att jag inte känner min kropp så bra ännu och faktiskt vet vad den kan göra. Det är ärligt talat så. Jag vet inte vad som skulle vara rimligt att sätta upp i mål i hur långt jag skall hoppa till exempel. Dessutom är det sunt för mig att inte se till siffror och resultat eftersom det oftast hämmar mer än ger när det gäller mig.

Det känns därför tryggt att skriva ner dessa 6 ord/meningar:

Bygga en grund

Min kropp är instabil just nu. Jag har fokuserat och kommer fortsätta att fokusera på att bygga en stabil och fast grund. Fokus ligger på att skapa en stabil kropp som sedan kan utvecklas och bli ännu starkare, snabbare och explosivare. Och hoppa längre, så klart,

Lära känna

Jag börjar så smått lära känna mig själv. Vilket halsont som faktiskt är halsont och inte bara något annat. Vilken trötthet jag skall lyssna till. När jag skall trycka på, när jag skall hålla efter. Men jag har mycket kvar att lära. Att lära känna mig själv och lära känna min kropp är en utav de mest fascinerade sakerna med den här resan.

Ha tålamod

Jag har sagt det några gånger men jag hade helst av allt kunnat allt redan nu, helst i går. Det kommer krävas tålamod och åter tålamod den här våren och jag tror att jag kommer möta på besvikelse. Det kommer bli nyttig tålamodsträning men också något jag kommer kunna luta mig mot. Låt det ta den tid det behövs. Du kommer se utveckling och resultat tids nog.

Våga

Att våga göra sånt jag inte kan eller tror att jag inte kan kommer vara en av de största utmaningarna den här våren. Klarar jag av att våga utmana mig själv – då kommer jag också utvecklas. Stannar jag i min comfort zone – då kommer jag inte utvecklas. Det är så simpelt i grund och botten. Så svårt att faktiskt göra.

Hoppa, hoppa, hoppa

Under våren kommer jag försöka att hoppa, hoppa och hoppa lite till. Inte med full ansats, inte så kroppen tröttas ut helt och hållet men med fokus på att lära mig själva hoppandet. Fokus teknik och fokus på att våga hoppa kommer vara en stor del av själva friidrottsträningen i kombination med att annan friidrottsträning just för att få en så stadig och varierad grund som bara möjligt (Och för att det är så roligt).

Ha roligt

Jag vet att det inte alltid kommer vara roligt. Det är så med alla mål. Det kommer vissa stunder kännas motigt. Men för mig är det en stor del och många gånger blir det enklare om jag försöker ha roligt inte bara koncentrerar mig på prestation och resultat. Att ibland bara släppa efter och ha lite roligt kan vara minst lika viktigt för utvecklingen. Jag vet ju att det här en utav de roligaste sakerna jag vet.

Målbild maj 2015

Om jag skall sammanfatta alla de här punkterna i en enda bild då vill jag i maj; stå på ansatsbanan med en stabil och stadig kropp med i alla fall halvfull ansats och sedan springa mot gropen och göra ett uthopp utan att tappa för mycket fart och utan att tveka. Det är min målbild för maj 2015.

Det känns spännande att ha börjat träningen mot maj 2015 och mot juni 2016. Jag hoppas och någonstans långt inne tror att jag kommer överraska mig själv om jag bara vågar. Det känns tryggt att tillsammans med det team jag har runt omkring mig fortsätta träningen mot mitt mål.

Redan nu: stort tacka till tränare och personlig tränare som har tålamod med mig och ständigt hjälper mig. Och stort tack och stor kärlek till alla er som stöttar och hejar på mig. Ni skall veta hur mycket det stöttar, hjälper och glädjer mig. Tack!

Våren 2015 – tid för utveckling.

Jag har inte så många hoppbilder ännu så ni får snällt stå ut med samma ett tag till…

Drömmålet

En speciell situation som skapar blickar och leenden

2014-11-042020-05-16 Johanna HenricssonLämna en kommentar

”Ibland stannar jag upp mitt i träningen, ser mig omkring och skrattar lite. Det är en ganska så intressant situation jag har satt mig själv i. Alldeles frivilligt.”

Jag tränar ju som sagt, som en del säkert känner till, numera friidrott. Att börja med det som 23-åring är nog inget varje människa skulle få för sig att göra. På grund av detta finns det inte så många öppna möjligheter att bara haka på och sedan starta vägen mot målet. Utan vill man börja träna friidrott som 23-åring måste man på något sätt vara fullt medveten om att det är en ovanlig situation, att du antagligen kommer vara rätt ensam i det du gör. Du kommer förmodligen sticka ut lite och det kan skapa både blickar, frågor och lite skratt. Ja, så vida det inte visar sig att du är en supertalang.

Jag var väldigt medveten om, när jag började, att jag inte är någon talang utan jag gör det här för att jag verkligen älskar det. Friidrott är en fantastisk typ av träning med en stor bredd som gör att jag får en bra träning även om jag aldrig kommer träna som elit. Med den vetskapen valde jag att starta vägen mot mitt drömmål.

Jag kom med i en klubb som tog emot mig, så som jag tolkar det, med öppna armar. Här får jag delta på mina villkor. Jag har möjligheten att utvecklas i min egen takt, jag får vara med samtidigt som jag kan dra mig undan och öva på det jag vill. Jag är ensam i min ålder men kan med hjälp av min barnslighet utan vidare haka på i träningarna tillsammans med de andra. Jag trivs bra, jag lär mig nya saker, jag upplever känslan av träningsglädje. Jag hör skratt. Upplever min egen och andras besvikelser. Jag ser tårar, glädje och gemenskap.

Jag tränar friidrott. Jag får hoppa, springa, kasta, träna styrka. Jag går in i det, njuter av varenda sekund men ibland stannar jag upp mitt i träningen, ser mig omkring och skrattar lite. Det är en ganska så intressant situation jag har satt mig själv i. Alldeles frivilligt. Där är jag, lite tafatt och försöker ta mig fram, lära mig nya saker tillsammans med barnen som är nästan hälften så gamla som jag. Det är klart att det fångar uppmärksamheten och dra till sig blickar och eventuella leenden men det gör mig inte särskilt mycket för jag får göra en utav de saker som jag älskar. Och då är det värt att gå emot strömmen, få eventuella leenden och sticka ut väldigt mycket.

Drömmålet

Träningen, resan och drömmålet

2014-10-012020-05-16 Johanna Henricsson2 kommentarer

Jag tror alla någon gång har drömt om att göra något speciellt, kunna något speciellt. En del satsar på drömmen andra låter det bara förbli en dröm. En del är tillfredsställda med att drömmen förblev endast en dröm, andra kan inte släppa drömmen men tar aldrig det där steget för att nå drömmen.

Jag var en utav de där som lät drömmen bli just det… bara en dröm. I början var jag tillfredsställd med det. Men ju längre tiden gick och ju fler gånger jag försökte sätta upp mål för mig själv utan att nå dem eller bli nöjd med resultatet desto mindre tillfredsställd blev jag.

När jag i slutet av våren och början av sommaren hade jag sån prestationsångest varje gång jag skulle träna så att jag tillslut bara kunde träna teknik och stretch började jag fundera på vad det var jag egentligen ville. Och jag insåg om jag någon gång i livet skulle bli tillfredsställd med min träning måste jag under en längre tid försöka nå det mål, den dröm som jag så länge velat nå. Det var då jag bestämde mig för att nu skall jag en gång för alla ta det där steget och börja vandringen mot mitt mål.

Målet är att sommaren 2016 ställa upp i minst 1 längdhoppstävling och då kunna behärska det, vara fullt fokuserad och inte hamna alltför mycket efter alla.

Jag har tränat i en månad nu. Det är fantastiskt! Jag älskar det!

Jag kämpar och lär mig nya saker, jag tränar lite allmän friidrott och hoppar ganska mycket. Jag tränar styrka och explosivitet. Jag joggar lite och ibland springer jag intervaller. Jag försöker skapa kontroll över höfter och koll på kroppen. Och varje pass jag tränar så lär jag mig något nytt, något jag gör eller något jag inser om mig själv.

Jag förvånas ständigt över mig själv. Förvånas över hur lugn jag är, hur lätt jag antar nya saker, hur jag kan samla mig och alla mina tankar när jag skall göra något nytt. Jag är imponerad hur jag kastar mig in i saker som jag inte gjort innan, hur jag på något sätt accepterar att jag inte kan allt, hur jag biter ihop och bestämmer mig för att göra de om och om igen tills jag lärt mig det. Och kroppen förvånar och imponerar på mig. Jag gör saker jag aldrig trodde jag skulle klara av, trots att det antagligen funnits där i kroppen. Jag tror på mig själv och vågar misslyckas.

Jag går min egen väg, kämpar mot mitt eget mål men samtidigt så känner jag mig inte ensam. Jag trodde att jag skulle få slita ensam, få många frågor om varför, få motstånd och andra inte så positiva reaktioner. Men faktum är att reaktionerna bara har varit positiva. Jag har fantastiskt folk runt omkring mig som har kommit med hejarop och uppmuntrande kommentarer, jag tränar (och jobbar) på det bästa stället man kan vara på när man vill uppnå något, jag har hamnat i en friidrottsklubb som jag trivs väldigt bra med och där jag få växa i min egen takt. Jag har en friidrottstränare som är ärlig och hjälpsam och jag har en coach som är fantastisk duktig och som har öppnat upp en helt ny träningsvärld för mig.

Inte en enda gång under den här månaden jag har tränat har jag haft prestationsångest eller känt minsta spår av den trots att jag utsatt mig själv för nya saker, för prövningar, för saker jag vet att jag egentligen inte kan. Och varje gång jag hoppar så hittar jag känslan av något nytt, jag börjar lära känna min kropp mer och mer. Jag är trött i kroppen, speciellt benen och sover mer än någonsin (jag gör typ inget annat än sover, äter, sover, jobbar, vilar, tränar… osv…).

Jag är lugn och lycklig (skiner som ett barn varje gång jag har tränat eller pratar om träning). Jag inser för varje dag att det kommer vara själva ”resan” i sig som kommer vara det tjusiga, det kommer vara utvecklingen, hur jag utvecklas, det jag lär mig, hur jag kämpar, sliter, faller, tar mig upp som kommer vara fokus. Målet känns inte just nu som det viktigaste utan det är själva resan dit. Men när det blir lite tufft och jobbigt (framför allt för benen) då ser jag mot målet och fortsätter kämpa.

Ni skall veta och jag tror ni anar.

Hur mycket jag älskar det här och hur jag glad jag är att jag vågade, bestämde mig och började.