Igår skulle jag hälla upp lite blåbär från frysen och lägga in i kylen så att de skulle vara tinade till morgonens frukost. När jag gjorde det kom jag och tänka på den gången när jag tappade blåbär på mitt vita golv i min förra lägenhet…
… ett minne som kanske inte fick mig att längta tillbaka till just den situationen men för stunden fick mig att längta tillbaka till lägenheten.
Jag gör det ibland, längtar till den där lägenheten, och jag vet att jag har berättat om det innan och jag kan fortfarande inte förstå varför jag gör det för det var mycket saker som var obekväma med den lägenheten; dusch i källaren, grannar som rökte inomhus och var mer eller mindre nyktra samtidigt. Den ständiga oron att någon skulle somna när de rökte, huset var ett gammalt trähus. Dessutom var det inte heller alla som alltid lyckades ta sig in i sin lägenhet innan de somande, mer eller mindre påklädda.
Det var där jag bodde när pappa blev sjuk och jag minns de långa och oroliga kvällarna då jag bara var ensam och ledsen, så det är verkligen inte bara förknippat med bra minnen.
Jag hade inte plats för någon soffa, hade ingen tv och på somrarna gick de knappt att vara där för det var så varmt. Köket var så litet och ugnen också, jag behövde dela bakplåtspappret på mitten – så liten av ugnen. Och behövde jag ställa ner något när jag lagade mat, ja då behövde jag först flytta på något annat.
Men samtidigt så kan jag verkligen sakna det, även om allt det jag har nu är så mycket bättre.
Det är märkligt. Och jag funderar ibland på om jag skulle sätta mig ner och verkligen försöka luska vad det är som gör att jag längtar tillbaka… eller så är det bara så att ”allt var bättre förr” fast det egentligen inte är det?
