När jag kom hem från jobbet i eftermiddags ville jag egentligen bara kasta mig i säng och sova med en gång men att sova klockan fem på eftermiddagen är en mycket dum idé (jag har stor erfarenhet av detta!). I stället lyckades jag få i mig själv lite mat och sedan palla mig i väg till träningen, mest som sysslsättning för att hålla mig vaken.
Kroppen är totalt ur form idag, den känns jättekonstig så träningen fick bli där efter. Det blev lite spjut, en del längdhopp och lite rörlighet. Ett skitpass egentligen och hade detta varit för ett år sedan hade jag åkt hem bedrövad och något ledsen. Och nu till mitt syfte med det här inlägget: Jag åkte hem med känslan att det är helt okej att det är en sån här dag. Jag har liksom fått acceptera att min kropp är så här och att jobba emot just nu är ingen idé.
Helst av allt, om min prestations- och frustrationshjärna hade fått bestämma, hade jag blivit arg som ett bi över att saker inte fungerar och sedan hade jag skrivit en lista där jag radade upp saker jag skulle vilja kunna och sedan hade jag känt mig värdelös för att det kändes som jag inte kunde något. Och så hade jag skapat prestationsångest av mina egna tankar.
Nu har jag lärt mig att kontrollera den där delen av hjärnan lite, lite bättre. I stället konstaterar jag att det är så här det är, min kropp och psyke är inte starkare än så här just nu. Jag är ojämn i kraft och form, i går var en bra dag – idag en sämre. Jag kan i dagsläget inte göra mer än att konstatera och anpassa mig, även om jag fortfarande kan känna lite frustration. Det känns skönt att kunna se den utvecklingen, kunna hantera situationen på ett annat och bättre sätt.
Något som också är skönt är att jag skall sova och det skall bli så galet gott!
Solen kom fram när jag hoppade, helt plötsligt kändes det som sommar igen…