Det pirrar lite i kroppen när jag tänker på träning just nu.
Faktiskt.
Äntligen.
Efter månader där jag inte känt för att träna och det har varit segt och eländigt kan jag äntligen känna lite glädje, inspiration och motivation.
Jag längtar lite efter friidrotten och längdhopp. Men samtidigt är jag nervös för att träna det igen. Jag har för höga krav på mig själv och för stor längtan.
Den här hösten kommer bli intressant. Förra året, då jag började, var allting nytt. Allt jag gjorde var modigt för att jag utmanade mig i nya situationer. Då var jag stolt. Nu tycker jag inte att jag gör det tillräckligt bra. Det är stor skillnad. Det är där jag måste jobba. Men det är faktiskt ganska så svårt att svälja sin stolthet och våga misslyckas. På något galet sätt känns det så bättre att ge upp och misslyckas. Men inte i längden, det är därför jag gång på gång fortsätter.
Jag börja känna lite glöd och lite beslutsamhet men jag väljer att inte ha för stora förhoppningar och jag har inte satt upp några specifika mål för den här kommande inomhussäsongen. Just nu vill jag bara hitta det där modet, modet att sticka ut, göra bort mig och gång på gång försöka om och om igen.
Jag vill vara den där personen som går sin egen väg, som gång på gång reser sig upp och som vågar se sina egna svagheter för att sedan jobba med dem.
Jag vill vara den där personen som går sin egen väg och som till slut efter att ha rest sig om upp om och om igen och som har jobbat med sina svagheter tillslut når sitt mål.
Det känns just nu långt borta men någonstans finns det en motivation till att fortsätta.
Det känns faktiskt väldigt bra.
