Den här veckan har vi haft lite diskusfokus på träningen. För er som hänger på Instagram och följer mig där har säkert hört det redan. I alla fall. Eftersom det är svårt, eller jag skulle till och med kalla det omöjligt om man vill att allt (och alla) Skall vara helt, att kasta diskus inomhus har vi istället rullat diskus för att bekanta oss med det sista av rörelsen.
I tisdags när jag provade för första gången så gick det inte alls. Jag kunde inte begripa hur man gjorde. Ibland gick det bra men då visste jag inte vad jag egentligen gjorde. Det var svårt för mig helt enkelt.
Man kan nu ställa sig frågan: varför lägga energi på det här? För mig är första givna svaret: jag vill lära mig så mycket som möjligt. Jag vill ha koll på i alla fall grunderna i de olika grenarna. Och dessutom orkar inte min kropp att hoppa och/eller träna styrka varje dag. Dessutom är det väldigt nyttigt för mitt självförtroende att göra sånt som jag inte gjort tidigare.
Så argumenten att jag skulle göra detta i tisdags fanns det många av. Men så när torsdagen kom så fanns det egentligen bara två.
1. Jag var galet revanschsugen på mig själv.
2. Jag ville inte göra det.
De går emot varandra de där argumenten. Samtidigt som jag ville ha revansch så drog jag mig för att göra det bara för att det gick så dåligt i tisdags. Och då fort jag känner en sådan tanke tvingar jag mig själv att göra det igen.
Så jag hängde på. Och gjorde ett x antal dåliga försök. Men sedan helt plötsligt bara satt det. Inte perfekt men det gick.
Hade jag då gått med på mina egna tankar hade jag aldrig upptäckt att det gick. Och då hade jag inte känt mig så nöjd som jag gjorde efteråt.
Det är bra saker det där. Att inte ge upp utan våga fortsätta pröva om och om igen tills det faktiskt visar sig att det visst går.
En liten seger i sig själv.
