Försöker sätta upp mål för mig själv, jag tycker det är svårt att komma på mål.
Pappret med mål…är bara vitt, liknar mer en snöbeklädd gräsmatta än en papper med mål.
Och så blir jag ärlig mot mig själv. Pressar mig själv. Ställer mig mot väggen med inga möjligheter att fly. Är det inte så JHH, att anledningen att du inte sätter upp mål är att du är rädd att misslyckas? Du är rädd att du inte kommer dit. Du litar inte på dig själv?
Försöker fly undan. Viker undan med blicken, försöker springa iväg, ignorera frågan.
– Pass?
För visst är det så. Att jag är feg. Rädd att misslyckas. Ett brett mål går inte att misslyckas med på samma sätt som ett specifikt mål. Samtidigt som ett brett mål kan man inte lyckas nå på sånt sätt som man kan med ett specifikt mål.
Jag erkänner jag är rädd för att inte nå mina mål.
Så mjuknar jag mot mig själ, uppmuntrar pushar, lyfter hakan, fixar stolta hållningen, fyller på med ödmjukhet och glädje. Du klarar det här. Du kan. Du vet att det bara är att köra, ge allt. Det enda du kan göra är att ge allt. Och du vet att du är rakt i genom dunderälskad och värdefull hur det än går. Så det är bara att våga släppa taget och köra.
Så fattar jag pennan och skriver ner några mål.
Överst på listan står; Våga sätta mål.
