Igår fick jag någon slags kris. Jag började längta så efter sommaren. Efter värme, ljus, grönska, promenader, träning i solen, sola, bada, kvällsfika på altanen, hänga i stugan, morgondagg, varma kvällar, tidiga morgonar. Allt detta på grund av att jag öppnade ett fönster för det var lite för varmt i mitt rum för att jag skulle kunna somna snabbt.
Började fundera på hur jag skall göra för att få det att kännas lite bättre. Tänkte att det kanske mest beror på att jag är ute så sällan nu för tiden. Jag har max 10 steg till bilen och det tar inte mer än 1,5 minuter från bilen till entrén till jobbet, då när jag har ställt mig längst ner på parkeringen.
Så kom jag på att om jag börjar gå många promender nu så kommer jag märka hur det blir mer och mer vår och sedan försommar, sommar. De tjocka vantarna som byts mot tunna som sedan byts ut mot ingenting. Vinterjackan som övergår till vindjacka, till tröja, till t-shirt till linne. Underställsbyxorna som byts ut mot de vanliga byxorna, till de långa tightsen, korta tightsen till shortsen. Varje promenade lite närmare sommaren.
Det enda sättet att få ut mig är att jag ge mig en utmaning. Något som är utmanande men inte för svårt för det kommer jag inte hinna med. Så där lagom svenskt. Bestämde mig för att sätta upp ett mål. 200km tom 1 juni. Lagom mycket utmaning. 200km i sol, regn,vind. 200km med lycka, frisk lyft, frihet.
Idag har jag gått 0 km.
Tur att det 111 dagar kvar till 1 juni.
Det är bara 111 dagar kvar till sommaren.
