Idag har jag och pappa bakat pepparkakor. Första gången jag och pappa bakade pepparkakor var december 1990 och jag var bara några dagar gammal. Eller ja, vi kanske inte bakade, pappa bakade och jag var med i köket med ostadig nacke och ostadig blick men med var jag, det inns det bild på har pappa sagt! Sedan dess har vi bakat pepparkakor tillsammans, kanske inte varje år men många av åren framför allt nu de senaste åren har jag varit noga med att se till att det blir gjort och därför bokat in det i kalendern.
Jag är inte så där jättenoga med traditioner jag vill bara att allt skall vara som det alltid ha varit.
Okej skämt å sido. Det kanske inte är så mycket med traditionerna jag gillar utan det här med att umgås med min familj. Och att umgås med pappa i några timmar samtidigt som vi bakar pepparkakor är ju liksom ett perfekt att umgås. Jag gillar min pappa, han är en utav de snällaste människorna jag vet. Och så får han mig alltid att skratta (kan kanske bero på att jag håller på att få samma, dåliga, humor som kan har). Pappa är förövrigt en mästare på att baka pepparkakor. De blir så tunna och fina när han gör det. Värre är det med mina. Jag har många år kvar innan jag får samma resultat på mina pepparkakor.
När degen, som mamma har gjort och som är så god, var slut, alla pepparkakorna ute ur ugnen och pappas kaffe färdigt tände vi lite ljus på soffbordet, släckte ner och provsmakade, så klart. Där satt vi och tittade ut genom fönstret samtidigt som marken färgades vit av snön som långsamt föll mot marken.
Eller jag menar…
Och där satt vi och tittade ut genom fönstrets samtidigt som marken färgades vit av haglet som föll hårt i marken och som byttes av med ordentlig blixt och åska i jämna mellanrum.
Man kan säga så här.
Pepparkakorna blev betydligt mycket bättre än vad vädret är idag.
Och tur är väl det för då hade det varit riktigt, riktigt dåliga pepparkakor!
