Efter en rad mycket positiva inlägg där jag hurrade över hur fantastisk träningen har gått i sommar så kommer det här vara lite annorlunda, man skulle kunna säga dess motsats. Det är lite..tungt…är inte rätt ord men kanske lite motigt.
Ni vet det här med semester? Fantastiskt på alla sätt och vis bortsett från en sak. Den där lilla punkten – att komma tillbaka. Och det där med att jag i två veckor inte har träffat allt för mycket folk. Det verkar nämligen att det var det som räckte för att min kropp som är mästare på att dra sig förkylningsbaciller bara folk pratar om det.
Jag säger då det, inte en enda gång under sommare (och egentligen inte våren heller..?) så har jag varit förkyld och så försvinner jag iväg två veckor och kommer tillbaka bland folk och…min kropp verkar som den alldeles har glömt av hur man skyddar sig mot sådant här.
Man kan säga att det just nu pågår något form av krig i min kropp. Kroppen kämpar mot de där förkylningsbacillerna, ja, jag känner hur trött jag är trots att jag inte gjort något, har inte ont i halsen men känner – snart kommer det. Jag hjälper kroppen med lite olika spray, tabletter och diverse andra inte alls goda men ack så bra saker. Jag försöker att sova bra och inte stressa men ey, det är faktiskt lite svårt när man har lika mycket att göra som handlingslistan för två stora familjer, tillsammans.
Så, det jag försöker säga (efter fyra stycken, 247 ord och 1114 bokstäver (typ)) är att min kropp inte är allt på topp, jag är inte sjuk, inte äckligt förkyld, bara trött av kriget som pågår i kroppen.
Och jag är klok och erfaren (ja, faktum är att jag faktiskt är erfaren när det gäller förkylningar) och tränar inte. Först sved det lite i mig men sedan insåg jag att det inte är någon idé att försöka pressa ur kroppen och försöka få den att jobba hårdare än den redan gör med att försöka få bort allt det här som försöker ta sig an mig. Så jag tar det lugnt.
Igår testade jag att springa lite, jag hade inte tid att gå promenad, räknade ut att om jag tar en jogg i stället så hinner jag det. Det var bättre igår och jag ville testa kroppen lite – jag insåg att nu tar vi det lugnt ett par idag. Idag har det ”bara” blivit en promenad på ca 7km.
Så istället för att njuta av den där känslan efter ett träningspass har jag istället njutit av naturen, gick 7 mycket lugna kilometer idag, njöt av noll press, inget krav på tempo eller distans, kroppen har fått bestämma. Det är raka motsatsen till träningen den här sommaren, men på något sätt känns det ändå bra.
Jag får lyssna på kroppen tills den är frisk igen och kriget har lagt sig.
Tills dess får jag cykla lugnt, gå promenader och titta på tv.
Helt okej det med…nästan