Dagens frustration (som uppenbarligen tog hårdare på mig än jag trott eftersom jag fortfarande inte har släppt det helt och hållet):
Ledig förmiddag, bestämmer mig för att åka till ett gym där jag inte jobbar för att få den där stunden för mig själv. Längtar efter träning, har inte varit och tränat på gymmet sedan i lördags så det hade börjat pirra så där i kroppen som det gör när jag inte tränat på ett tag. Ser fram emot ett lugnt pass men att ändå få träna lite.
Jag har förövrigt haft en ganska skön känsla till det här med träningen det senaste, det har gått bra, jag har vågat utmana mig själv och vill hela, hela tiden bli bättre. Därför har jag forsätta även om det faktiskt är så att jag inte behärskar saker helt och hållet.
Börjar värma upp och går sedan över till bänkpress. En övning som kanske inte är min bästa övning rent viktmässigt (man kan kort och gott säga att det jag tar i bänkpress tar andra på sin smörgås) men eftersom jag har den där känslan av att det är okej att jag är där jag är och det enda som jag kan göra är att fortsätta kämpa att bli starkare och lära mig mer och mer.
Första omgången, helt okej. Jag märker att kroppen kanske inte riktigt är där den brukar vara men ey, den har ju krigat med baciller i flera dagar, vad kan jag mer begära?
Andra omgången, lite mer vikt. Under hela tiden tänker jag på olika punkter, vad jag skall tänka på, vad som är viktigt. Det är så jag gör, tänker på vad som är viktigt, vill göra det tekniskt rätt. Kommer på saker jag borde tänka på till nästa set.
Mer hinner jag inte tänka förrän en man kommer fram till mig. Han börjar nämna en utav de saker jag sa till mig själv att bättre på nästa set och jag tänker att det var väl snällt av honom att påminna mig om det. Men sedan fortsätter han. På en liten stund lyckas få den där känslan av att ”det är okej att vara där jag är” att vara som bortblåst, han kallar mina vikter för uppvärmningsvikter och säger ”du kan inte ha varit här mycket”, på ett sätt lyckas han verkligen få mig att känna mig som den svagaste, minsta människan samtidigt som han på något sätt försöker uppmuntra mig att det ”kanske kommer gå för dig…”.
Ni vet den där känslan som jag byggt upp i över ett år, att man inte kan gå från 0 till 100 på en dag utan får ta steg efter steg den försvann i en liten stund. Funderade på att göra något annat än det upplägg jag hade tänkt (TRX tex…det kan jag). Blev fundersam på om det jag gjorde kanske inte alls var så bra som jag trodde innan. Det där självförtroende och framför allt tryggheten jag hade innan var kanske inte lika stor längre.
Nu, några timmar efteråt har jag ju uppenbarligen inte kunnat släppa det men jag har börjat vända och vrida på det och nu är jag mer irriterad. Min fråga är, helt ärligt nu, hur sjutton skall jag någonsin kunna lära mig det här om jag inte får ha det där små vikterna? Ärligt? Hur skall MAN kunna lära sig om man inte får börja från början?
Och hur sjutton skall folk våga testa på saker och ting om det måste göra allt helt perfekt hela tiden? Och hur skall man kunna bli bättre om man inte får göra fel?
JHH ryter till?
Ja, faktiskt för det här jag kämpat med i över ett år.
Tanken att det faktiskt är okej att testa, gå från 0 från 100 och faktiskt passera 25,50 och 75 innan man kommer till 100. Ta det steg för steg, låta kroppen anpassa sig,låta hjärnan anpassa sig och förstå vad det är som skall göras.
Om den där tanken att jag borde sluta gymma är kvar? Nope, snarare vill jag bara fortsätta nu. Jag kanske kan se osäker ut men jag känner mig inte osäker. Jag vet att jag inte behärskar det fullt ut men jag vet att jag numera kan det så pass bra så att jag kan göra det på egen hand. Jag vet att jag har så pass god teknik att jag inte skadar mig själv. Jag vet att jag är på rätt väg och jag vet att jag inte vill ge upp nu.
Längtar redan nu till nästa gång jag skall köra bänkpress med min uppvärmningsvikter 😉
//En något uppretad JHH