Jag brukar ha sådana här samtal några gånger per vecka:
– Du måste ha gått ner jättemycket i vikt?
Som svar brukar jag le, faktiskt ta det som en komplimang och svara något i stil med ”jaa…”
Och så här långt är det väl okej ,(jättemycket är dessutom överdrivet)
Men sedan brukar det fortsätta;
– Hur många kilo?
Och de flesta blir förvånade när jag svarar att inte har vägt mig på i alla fall två år.
– Men det måste du ju, du måste ju få veta.
Det är ungefär här som jag börjar bli irriterad.
Jag har börjat förstå hur viktigt det här med vikt är. Jag börjar märka hur mycket folk faktiskt är fokuserade på detta. Jag har inte riktigt velat tro på det. Men efter dessa samtal med folk så börjar jag inse detta.
Men jag är inte där. Jag har inte mitt fokus här.
Mitt fokus är något annat. Jag är någon annanstans.
Det är inte familjen, mina vänner, kollegor&de som jag jobbar med varje dag, de som jag umgås med som inleder sådana här samtal, de är människor som jag träffar då och då, som jag känner på långt avstånd som jag inte har någon nära relation till.
Jag vill inte på något sätt såra någon nu eller tala illa om någon heller för den delen. Det enda jag vill är att uttrycka en liten irritation och faktiskt till viss del en sorg som tynger mig.
Jag kan själv ibland, glädas över att jag gått ner i vikt för det tyder på att det jag gör – det är bra för min kropp,min träning ger resultat, det är ju inte till något osunt min kropp har förändrats till.
MEN!! (jag upprepar MEN!!) Det är väldigt få som frågar mig hur träningen får mig att må i sådana här samtal. Det är ingen som frågar vad jag har för mål eller hur mina TRX-Squat såg ut för ett halvår sedan eller hur min rygg mår. Det som jag har som mål, anledningen till att jag tränar och fortsätter – det frågar ingen om.
Det är vikten som är det viktiga.
Och jag kan gå i taket av det. Ibland, de dagar då jag inte är lugn och sansad.
Jag vill inte vara en del av det här, jag vill inte bidra till att lägga ännu mer fokus på vikt och utseende
Kommer jag då lägga av med träningen?. Oh nej.
Jag vill tro att jag hör hemma där jag är just nu. Jag vill tro att jag kan bidra med något gott.
Jag vill tro att jag hör hemma där jag är just nu. Jag vill tro att jag kan bidra med något gott.
Därför tänker jag fortsätta. Jag tänker fortsätta träna, jag kommer fortsätta älska träning. Jag kommer fortsätta få min kropp att må bra så den håller i många, många år. Jag kommer fortsätta så att jag kommer upp ur sängen, kan jobba, hålla psyket i styr och skratta mig igenom mina dagar för att jag faktiskt mår bra. Jag kommer fortsätta träna för jag vill bli starkare, smidigare, få bättre teknik, behärska det ännu bättre. Jag kommer ge mig an utmaningar som stärker mitt självförtroende som får mig att lära mer om mig själv och vad jag kan göra. Om min träning medför att jag går ner i vikt, får en snyggare kropp och så vidare, ja då får det vara så men det kommer aldrig vara mitt mål eller fokus. Bara en bonus.
Så. Nu har jag rensat min irritation, sorg och till viss del även dåliga samvete.
Ja, det kan jag faktiskt ha ibland. När jag tänker efter vad träning kan göra.
Men jag hoppas, med hela mitt hjärta, att jag sprider träningsglädje, att folk, ni, förstår att jag tränar för att jag älskar det, för att jag brinner för det, för att jag mår bra av det.
Det är tråkigt att fokus nästan alltid ligger på vikt när det kommer till träning och dess resultat, själv mäter jag mina resultat i antalet kilometer jag orkar springa eller hur fort det går. Mycket roligare så 🙂