Min tanke denna löpardag var att springa/jogga ca 5-6 km på vårt elljusspår (variation förnöjer). Jag hade plan att ta det ”jobbiga varvet” men den långa backen som slingrar sig som ett S uppåt. Tanken med detta var att då skulle jag kunna få upp ett tempo resten av varvet som är ganska snällt. Hade jag tagit andra hållet hade jag fått fler uppförsbackar och S-backen nerför.
Jag vet inte om jag hade för höga tankar om mig själv eller för låga tankar om backen. Backen ligger ungefär 500m in på rundan (från där jag startar) och när jag hade tagit mig upp för backen och tanken var att jag skulle dra på så fanns det nollkrut i benen. Det gick inte. Jag försökte. Men nej.
Först blev jag lite besviken. Men jag fortsatte, tänkte att någon gång måste jag ändå bli så vältränad så att jag inte gör mig själv besviken och att ge upp är inget bra alternativ. Så jag fortsatte första varvet runt. Innan passet hade tanken vara att hålla fokus på de enkla partierna under varvet och där få upp ett bra tempo och sedan låta backarna bara komma. Efter första backen ändrades fokus till just den långa backen och att jag bara skulle ta mig igenom det andra.
När jag kom till backen andra gången började tankarna ”jag svänger av hemåt nu och får ihop 3km, 3 mycket jobbiga sådana.” Men nehej, det gick jag inte på. ”Har jag sagt att det är 2 varv ja, då är det två varv hur jobbigt det än är. Du tar dig igenom det här även om det är så att sniglarna kör om dig. Okej?” Det var bara att attackera backen igen. Den här gången höll jag inte hög blick, jag ville inte veta hur långt det var kvar,jag tog ett steg i taget och bara fortsatte. Tillslut var jag uppe.
Benen och pulsen efter den där backen är inte att leka med, i alla fall inte för mig. Och jag sa till mig själv att jag skulle slippa intervaller i den backen den här sommaren. (tack för det!!). När jag hade tagit mig upp för backen en andra gång var jag trött och hade inte mycket i kroppen. Då såg jag till att inte se mitt tempo på klockan utan bara trampa på framåt, tänka mot målet och låta sniglarna dra förbi. Det gick framåt men ack så långsamt och istället för 3 km blev det 5,7 (5,7 mycket jobbiga kilometrar)
När jag kom till den långa backens början för den tredje gången och visste att istället för att ta mig upp för den skulle jag svänga av hemåt, då var jag nöjd. För även om jag i slutet av augusti inte skulle klara av att nå den tid jag satt upp som mål (nu är det två månader kvar och mycket kan hända) så kommer jag efter den här sommaren i alla fall ha tränat upp pannbenet, fått mer displin och ökat självförtroende som jag kan använda vid annan träning, i jobbet och i resten av livet. Och är inte det en liten seger i det stora hela?
Helt rätt sätt! ett steg före det andra, och så småningom blir det två steg för att sedan öka till tre.