Jag har börjat dra mig för att springa. Tycker det är jobbigt när det står löpning på schemat, precis som i början. Sedan efter ett tag när jag märkte att det gick bättre än jag trott, att jag utvecklades mycket och jag gillade utmaningen så började jag nästan tycka om det. Men det har vänt lite nu. Jag vet inte om det beror på att jag börjat ställa krav på mig själv, att jag är lite nervös att inte klara av sommarens mål eller om det är bekvämligheten att göra något jobbigt som ställer till det.
Jag misstänker att det är mina höga krav. Ja, de som kommer från mig själv. För egentligen är det ju bara så att det är att gå ut och springa och när man inte orkar längre, ja, då sänker man tempot. Även om det inte är det opitamala för att bli bättre så är det ju en lösning för att ändå få passet ”komplett”. Men eftersom jag avskyr att inte klara av saker, inte tycker om att inse att jag inte kan allt och ja, allmänt ogillar att behöva backa tillbaka så blir jag sur, grinig och alldels hopplös när jag behöver sänka tempot. Samtidigt som min kropp kämpar emot det där obehagliga att pressa sig själv.
På något sätt är det en fajt mellan mina bekvämlighetskänslor och jag-vill-klara-det-på-bästa-sätt-känslorna.
Frågan är bara – Vilka är det som vinner idag?
Fantastiskt väder till dagens löpning!