Jag tänker vara personlig, berätta något personligt, väldigt nära.
För att på något sätt inte bara visa upp att allt är fantastiskt.
Förra veckan gick jag tillbaka flera år. Det skrämde mig. Faktiskt. Min kropp reagerade på många sätt precis som när jag mådde som sämst för några år sedan.
Helt plötsligt kunde jag inte äta ordentligt, jag började känna av magkatarrsymtomen från tidigare år, jag kunde inte somna, sov inte bra, hade problem att gå upp, var yr och hade ingen kraft (kan ju bero på att jag inte fick i mig så mycket mat). Jag hade problem att komma upp på morgonen och min hjärnas verksamhet var ständigt igång, jag hade tusen tankar och kunde inte få koll på något och kunde inte slappna av. Kanske inte låter farligt men tillsammans med ångesten som låg och gapade efter en attack blev det extremt.
Jag blev faktiskt rädd. Mest av minnena från den tiden, rädslan att aldrig orka, inte kunna jobba och alla dessa tankar och alla dagar jag ständigt brottades med ångesten. Inte låta den komma ut, inte låta den påverka. Rädslan av att när som helst få en ångestattack. När man jobbar, mitt bland folk eller bara hemma.
Även om jag vet att jag mår väldigt mycket bättre, att jag har mycket ork, att jag är glad, att jag kan hatera den där ångesten, att jag orkar jobba så blev jag skrämd av känna det igen. När man inte känner det ofta glömmer man av hur det känns.
Så när jag i fredags märkte att min kropp inte reagerade som den brukade, när jag inte kom upp ur sängen lika fort som vanligt så bestämde jag mig för att ställa in alla planer och åka till stugan under helgen tillsammans med mina föräldrar.
Väl där gjorde jag ingening. När regnet började ösa ner la jag mig på min säng och försökte slappna av. Efter en stund märkt jag hur min hjärna äntligen gick från extramt högvarv till högvarv. Jag slappnade av. Och somnade. Och sov. Länge. Och så läste jag en bok. Ja, en hel bok.
Idag mår jag bättre. Betydligt bättre. Jag har fått i mig mat, fått tillbaka lite energi (även om nattens sömn var allt annat än lång) och framför allt är den där ångesten borta. Jag är glad, känner mig lugn, har kontroll på mina tankar. Lugnet har lagt sig i kroppen. Nu känner jag igen mig själv.
Det gläder mig att den tjej jag numera känner igen mig själv är den glada, pigga, avslappnade och lugna tjejen. Det är coolt! Tänk att jag blivit sådan. Tänk att jag ÄR sådan. Det är galet bra!
Det gäller bara att inte glömma av att vara tacksam för allt det där.
Så om jag nu skall se något positivt från förra veckans svacka så är det väl att jag inte lär glömma hur tacksam jag är för att jag mår bra nu.
Tacksamhet för det man har fått
Tacksamhet för det man har
Så. Direkt från mitt hjärta ut till hela världens folk.
Jag bjuder på det idag.
Helgens deckare