Kvällstankar

Den senaste tiden har jag varit väldigt glad. Jag skrattar mycket, känner mig nöjd med det mesta och njuter verkligen av livet. Jag träffar underbara människor varje dag. Människor som lär mig nya saker, får mig att se på livet ur ett annat perspektiv, får mig att öppna
mig lite mer och mer för varje dag som går. De är fantastiska. Ni skulle träffa dem -det är en lyx jag har att få känna dem!

Men på kvällarna, när jag kommer hem, då är jag trött och känner mig ofta ledsen. På något sätt skapar det där glada mer ledsamhet. Men jag accepterat det – det är värt det. Se bara på förändringarna…

…för några år sedan var jag i skolan i två timmar innan jag var tröttare en tröttast. Åh, vad jag hatade kommentaren ”du ser trött ut”. Jag kunde inte hjälpa det. Att bara ta sig ut sängen så var en utmaning. Nu för tiden hoppar jag glatt upp tidigt tidigt (hoppas jag gör så även imorgon). Dessutom orkar jag långa dagar utan att behöva ligga i sängen hela dagen efter.

Jag pratar med folk och gillar det. Då var jag knappt bland folk utan att ha med mig min bror eller pappa. Se bara på mig nu. Jag vågar ju till och med ta för mig och bjuder på mig själv.

Och så den där ångesten. Den är inte där längre. Jag behöver inte vara orolig för att krascha, jag skulle tom kunna börja sminka mig igen (förr var jag alltid rädd att krascha och bli alldeles svart i ansiktet). Jag har inte den där ångesten liggandes där hela tiden, den finns knappt. Lite, lite prestationsångest ibland men den har jag lärt mig att hantera.

Förstår ni nu att jag så ofta säger att jag är glad. Jag trodde aldrig det här. Jag kunde inte ana det. Jag lever fortfarande med tanken att jag aldrig någonsin kommer få orken tillbaka eller bli en ”normal” människa. Men det här. Det är så stort. Nu skall jag bara se till att leva i det här och inte i det gamla.

Så…att jag känner mig lite ledsen på kvällen. Det är helt klart värt!