Idag har klubben haft löpartävling och jag var där som funktionär. Det var roligt att klubben kunde ha en löpartävling, visserligen anpassad men ändå!
Det märktes på många löpare, kanske speciellt i den längsta klassen på 18km att deltagarna var glada att få springa lopp, de lyste i vissas ögon när de kommit i mål trots de sprungit 18 km trail. Och då var det alltså inte bara trötthet och glädje som lyste i ögonen på dem.
Själv blir jag alltid så inspirerad och pepp när det är tävling. Jag vill också ta på mig tävlingskläder och nummerlapp. Mina klubbkläder använder jag bara när klubben har tävlingar eller om jag åker iväg med på någon tävling med klubben. Det blir alltså inte så många gånger per år, därför tycker jag det är extra roligt när det väl sker men så klart så blir jag både pepp och inspirerad att få ta på mig de där klubbkläderna och nummerlappen och tävla själv (kanske inte just 18 km trail…)
Så efter 10 timmar på vallen så åkte jag till gymmet och rev av ett supersnabbt träningspass. Blev så inspirerad så jag kände inte ens att jag var trött efter en lång dag. Passet blev visserligen kort men jag fick tränat och fick ett till pass för kroppen att vänja sig vid träning.
Även om jag har hållt på i flera år nu och även om varken kropp, pannben eller psyke är särskilt starkt så har jag inte släppt det där målet och drömmen att behärska friidrotten (och kanske mest längdhoppet) så mycket så att jag känner mig redo och bekväm för en tävling. Det är den anledningen som gör att jag inte ger upp helt och fortfarande kommer tillbaka och börjar om gång på gång, om och om igen.
För det är det jag brinner för. Det är det är det jag drömmer om. Det är det jag aldrig ger upp.
