I kväll har jag hoppat längdhopp. Det var roligt och gav mersmak. Vill hoppa mer nu och vill sätta mig ner och analysera hoppfilmer och lista saker jag vill öva på.
Skall bli spännande att se;
1. Vad ryggen säger i morgon efter dagens alla hopp.
2. Om jag kommer till ro tidigt i kväll så jag orkar morgonträning i morgon.
Nu skall jag och denna endorfinfyllda kropp och huvud äta lite kvällsmat och lyssna på den sista delen av fotbollsmatchen och sedan försöka sova.
Gillar känslan av att ta ett litet, litet steg tillbaka till friidrotten.
</div
Jag älskar det här!
Idag har jag haft den där pirriga känslan i magen, precis som vanligt när jag vet att jag snart kommer vara i en situation utanför min comfort zone.
Idag har jag, för en millisekund, känt att om det bara släpper någon gång och alla tusen bitar faller på plats så kan det bli bra.
Idag har jag haft den där känslan att vilja mer. Och mer. Och lite till.
Och idag har fått det där leende på läpparna som kommer utan att jag vet om det. De där glada ögonen för att jag tycker det är kul och de där lysande ögonen…
…för jag älskar att göra det här;
En speciell situation som skapar blickar och leenden
”Ibland stannar jag upp mitt i träningen, ser mig omkring och skrattar lite. Det är en ganska så intressant situation jag har satt mig själv i. Alldeles frivilligt.”
Jag tränar ju som sagt, som en del säkert känner till, numera friidrott. Att börja med det som 23-åring är nog inget varje människa skulle få för sig att göra. På grund av detta finns det inte så många öppna möjligheter att bara haka på och sedan starta vägen mot målet. Utan vill man börja träna friidrott som 23-åring måste man på något sätt vara fullt medveten om att det är en ovanlig situation, att du antagligen kommer vara rätt ensam i det du gör. Du kommer förmodligen sticka ut lite och det kan skapa både blickar, frågor och lite skratt. Ja, så vida det inte visar sig att du är en supertalang.
Jag var väldigt medveten om, när jag började, att jag inte är någon talang utan jag gör det här för att jag verkligen älskar det. Friidrott är en fantastisk typ av träning med en stor bredd som gör att jag får en bra träning även om jag aldrig kommer träna som elit. Med den vetskapen valde jag att starta vägen mot mitt drömmål.
Jag kom med i en klubb som tog emot mig, så som jag tolkar det, med öppna armar. Här får jag delta på mina villkor. Jag har möjligheten att utvecklas i min egen takt, jag får vara med samtidigt som jag kan dra mig undan och öva på det jag vill. Jag är ensam i min ålder men kan med hjälp av min barnslighet utan vidare haka på i träningarna tillsammans med de andra. Jag trivs bra, jag lär mig nya saker, jag upplever känslan av träningsglädje. Jag hör skratt. Upplever min egen och andras besvikelser. Jag ser tårar, glädje och gemenskap.
Jag tränar friidrott. Jag får hoppa, springa, kasta, träna styrka. Jag går in i det, njuter av varenda sekund men ibland stannar jag upp mitt i träningen, ser mig omkring och skrattar lite. Det är en ganska så intressant situation jag har satt mig själv i. Alldeles frivilligt. Där är jag, lite tafatt och försöker ta mig fram, lära mig nya saker tillsammans med barnen som är nästan hälften så gamla som jag. Det är klart att det fångar uppmärksamheten och dra till sig blickar och eventuella leenden men det gör mig inte särskilt mycket för jag får göra en utav de saker som jag älskar. Och då är det värt att gå emot strömmen, få eventuella leenden och sticka ut väldigt mycket.
