Ja, idag är min sista semesterdag och i morgon börjar jag jobba igen.
De här sista dagarna har varit lite småjobbiga. Jag har varit hemma, jag är inte lika duktig på att ha semester hemma. Det blir mer trötthet, mer oro och mer ångest. Det har varit några jobbiga dagar.
I eftermiddags, efter att ha legat i sängen hela dagen, antingen sovit eller vilat, så kände jag att jag behövde komma ut fast jag hade noll energi, hade lite tryck över bröstet och tryck i huvudet.
Gjorde mig en kopp te, satte mig i bilen och åkte mot sjön. Tänkte att frisk luft och vatten kunde kanske lätta upp lite. Det blåste ganska rejält så jag kände inte för att sätta mig, bara stod och tittade ut och drack mitt te. Satte mig i bilen och tänkte åka hemåt…
…tills jag frågade mig själv om jag inte skulle bada än då? Du kommer ångra dig om du inte gör det (snacka om att vara lättlurad). Så jag bestämde mig för att bada och det var…Kallt! Alltså knappt skönt, jag var uppe lika fort ur vattnet som jag var i (för de som känner mig vill jag här tillägga att jag var mycket snabbare i än vanligt).
Men det var något som kändes skönt ändå. Det var nästan som att kroppen fick sig en liten svalkande omgång. Jag började känna mig lättare i kroppen, inte lika orolig och trycket i huvudet försvann. Det var en väldigt, väldigt skön känsla!
Efter det såg jag att solen kom åt en bit bort, så jag gick dit. Och vilket genidrag! Där var vattnet mycket varmare och jag kunde vara i mycket längre, vattnet kändes mycket skönare och ja, jag njöt helt enkelt.
Lite kallare i kroppen men också mycket lättare åkte jag därifrån med något kalla ben, åkte till köpcentret och åt mat och hade till och med ork att göra lite sammanfattning av semestern och lite annat. Det var sådana kontraster mellan innan och efter badet.
Har varit hemma en stund nu och försökt landa in i att det är jobb i morgon. Kom exempelvis på att jag måste ha skor i stället för tofflor (de låg i bilen) och jag har fixat lunchlådor (typ) och funderat på vad jag egentligen har med mig till jobbet (kläder på kroppen, dator och mobil i väskan och mat i lunchpåsen, kom jag fram till.).
Ett litet tillägg…Nu blev det här lite mer personligt och negativt än vanligt.
Jag tycker det här är svårt, det skall jag erkänna, alltså att skriva om sånt som är ja, jobbigt. Dels så tycker jag det är svårt för att jag delar med mig av något som är lite skört men jag tycker också det är svårt för jag vill inte att det ska bli för jobbigt för er att läsa heller.
För även om ni inte uppskattar tältande och campandet lika mycket som jag gör, så tror jag ändå att vackra bilder och lite händelser känns okej att läsa och ta del av. Men oro, ångest och trötthet – det är inte lika roligt att läsa om. Så var går gränsen mellan att vara uppriktig och att dela med sig för mycket?
Samtidigt så brottas jag också med det här med att visa hela bilden och inte bara det perfekta. Jag har alltid tyckt det är viktigt, det skall inte bara vara det perfekta som syns för då kommer vi jaga efter det ständigt och vara ännu mer stressade än vi redan är.
Svårt. Jättesvårt. Därför känns det skönt att jag har en hel del semesterinlägg kvar som jag inte har hunnit publicera ännu, då kan vi leva kvar i den fina semesterbubblan ett tag till. Och jag kan försöka reda ut balansgången mellan det positiva och det negativa. Det känns bra.
