Idag firar jag och mina ryggproblem ett år. Eller firar är egentligen helt fel ord… idag har jag och min bråkiga rygg umgåtts med varandra i ett år? Detta har vi firat eller.. ja uppmärksammat med att ha lite mer ont än vanligt…
Ett år med blandad smärta, ibland riktigt rejäl så att jag inte kommer upp ur sängen eller kan gå (som tur var inte såå många sådana dagar) och ibland lite lättare dagar där jag kan röra på mig men aldrig helt smärtfria dagar.
Det har blivit bättre, det måste jag ändå säga. Numera så kommer jag åt saker jag tappar i golvet även på morgonen och det var ganska länge sedan nu som jag behövde ligger ner för att få mig byxor eller strumpor.
Jag måste erkänna att jag kämpat ganska mycket det här året och även känt ganska mycket frustration. Det är rätt tröttsamt och även slitsamt att ha ont. Jag känner också ganska stor frustration över att inte veta exakt vad det är.
Det började med ett ryggskott och sedan har det aldrig blivit riktigt bra. Musklerna långt ner i ryggen/sätesmuskeln har efter det aldrig riktigt velat samarbeta eller för den delen slappna av.
Jag vet inte om det hade hjälpt att veta orsak eller ja, vad det är. På något sätt hade det varit skönt för jag inbillar mig att då hade det funnits en lite mer klar plan och lösning. Nu är det mer muskulärt och ja oklart?
Jag är så klart tacksam att det inte är diskbråck eller liknande, tolka mig rätt! Men ja, lite mer koll på vad det är för något hade varit skönt.
Jag har varit hos fysio och hos läkare. Fysion kämpade jag med i ett halvår, sedan kom förkylningar extremt mycket jobb och trötthet. Och jag fick ont av att träna. Läkarens ord var att jag behövde stärka upp men får inte få för ont när jag tränar…problemet är bara att jag alltid får ont. Lite frustrerande.
Så under semestern bestämde jag mig för att totalt strunta i att träna och tältade/campade i stället. Det gick inte ha göra både och. Så jag valde vila från träning för att kunna tälta. Och faktum är att ryggen mådde väldigt bra av det.
Efter det har jag nu börjat att träna så smått. På gymmet har jag börjat med en övning för att se hur ryggen reagerar och sedan lagt på en till. Det går långsamt, långsamt framåt. På kastträningen kör jag en hel del rotationer med teknikpinne och kan numera i alla köra omkring 5 st kast med tekniksläggan per träning.
Jag har nog aldrig varit så svag som jag är nu, inte ens när jag inte tränade, och jag har inte heller varit så osmidig eller stel som nu. Men jag försöka tänka positivt att om jag bara lyckas fortsätta nu så kommer utvecklingen att vara så tydlig och jag kommer kunna jubla åt så många olika framsteg.
Jag försöker tänka positivt. Det kan bara bli bättre.
