Queen of persienner

Det här blir ett inlägg med lite skryt och två lite mer seriösa tankar.

Först till skrytet! Varje morgon den här veckan har jag varit glad men också stolt! Det kan tyckas konstigt men det är faktiskt såå skönt att ha hela persienner igen! Det måste har varit någon gång i januari i år som jag senast hade fyra hela persienner, den ena efter den andra har de gått sönder men nu så är det äntligen hela.

När jag i helgen skulle laga dessa persienner kände jag att det egentligen inte var något jag ville göra, jag tyckte det var lite jobbigt att jag inte kunde ringa pappa och fråga snällt om han kunde tänka sig att komma och hjälpa mig med detta. Jag vet att pappa, i en normal värld utan cancer och virus, hade ställt upp men nu är världen som den är så jag fick snällt faktiskt klara mig på egen hand.

Att gå ifrån känslan att tro att man inte kan göra något till känslan av att man faktiskt kan och dessutom har kontroll på läget, det är en känsla som är sååå himla skön! Jag är stolt nu efteråt! Ja, för jag kom på det ena sättet efter det andra att fixa dessa persienner, oavsett om alla snören var trasiga eller om jag fick hålla upp persiennen på ena axeln samtidigt som jag stod uppe på bordet och kände att jag borde haft minst två händer till. och nu är de hela. Queen om persienner om ni frågar mig! Det var skrytet det.

Sedan till de två seriösa tankarna som har slagit mig i min lilla persienn-process den här veckan. Dels är det känslan att få lite självförtroende. Det är en väldigt skön känsla! Jag är ibland lite osäker av mig, min självförtroende är inte alltid det bästa som skådats. Nu till min fundering; Känner ni igen er i detta? Jag kan ibland känna att ju äldre jag blir desto mindre pratas det om självförtroende runt omkring mig. På ett sätt är det naturligt att ju äldre vi blir desto mer erfarenhet av livet och annat har vi men ja, jag vet inte. Är jag ”unik” med att ha ett sviktande självförtroende? Hur upplever ni självförtroende? Brottas ni mycket med det? Vad tänker/känner/tycker ni? Genuint intresserad och mycket kärleksfull fråga min sida.

Och så till den andra tanken: Har ni tänkt på hur coolt det egentligen är med alla vanor man skaffar sig? Som i morse: Av rena vana drog jag inte upp den ena persiennen. Den har ju varit trasig i flera månader och har jag försökt dra upp denna så har den bara hängt helt snett i fönstret. Det som slår mig är att om jag lyckas få in en sån simpel vana att inte dra upp en persienn – vilka andra vanor kan jag då inte skaffa mig? Detta kan man se som pepp; Hjärnan är grym på vanor! Men man kan också se det som en tankeställare: Det är lätt för att oss att hamna i vanor (som inte alltid är bra).

Så, det var allt om persienner, självförtroende och vanor för denna kväll.